Sven Lindqvists senaste bok Avsikt att förinta är ett urval av artiklar och föreläsningar från det gångna decenniet. Den röda tråden är folkrättens historia och praxis med fokus på avsikt och konsekvenser. Hur Churchill undertecknade rapporter om Tredje rikets koncentrationsläger med ena handen och godkände bombningen av Dresden med den andra. Vilken delaktighet och vilket ansvar USA har i kriget mot terrorismen, både före och efter 11:e september. Hur tyska general Thota beordrade sina män att urskiljningslöst skjuta Herero-folkets män, kvinnor och barn i dåvarande Sydvästafrika. Med avstamp i folkmordskonventionens andra artikel diskuterar Lindqvist det faktum att folkmord i lagens mening kräver dokumenterat uppsåt. I tit­elessän beskriver han hur de länder som författade folkmordskonventionen samtidigt utförde brott mot mänskligheten runt om i världen; i Rhodesia, Australien, Nordafrika. Kryphålen i lagstiftningen måste ses med bakgrund av detta, menar Lindqvist. ”Det borde vara handlingarna, inte ordet, som konstituerar folkmordet”, skriver han.
Lindqvists författarskap är inte bara intressant utifrån vad han berättar, utan också hur han berättar det. Själv benämner han sin speciella form ”faktadikt” eller ”tvärlitteratur”. Vetenskapliga och politiska diskussioner blandas med dagboksanteckningar, reseskildringar och minnen i en prosa som stundtals snuddar vid lyrik. Resultatet är fragmentariska montage, intellektuellt och ofta politiskt utmanande utan att vara svårtillgängligt. Impressionistiskt eller, om man så vill, dialektiskt. Lindqvist för hela tiden samtal med sig själv. Det är sig själv han oavbrutet ställer till svars, och i dess förlängning den västerländska historieskrivningen och vetenskapen, men också läsaren. Det är lätt att relatera till men tungt att bära, när det är som bäst. Lindqvist väljer sällan genvägar på sina resor. Så inte heller den här gången.

Dessvärre går ett visst mått av skärpan och nerven i Lindqvists skrivande förlorat i essäformatet. Bokens 14 texter känns som en samling något korta och ytliga utflykter som tvingar Lindqvist till punkt just när han är som mest intressant, till exempel när han i Stjärnsoldater snuddar vid science fiction-författaren Robert A Heinleins fascistoida dystopier och populärkulturens politiska sprängkraft. Eller när Lindqvist påbörjar det av honom tämligen outforskade spåret om den svenska steriliseringspolitiken i Välfärden stoppade steriliseringarna. Här påpekar Lindqvist att svenska socialdemokratiska regeringar mycket riktigt skapade och underhöll omänskliga massanstalter för ”sinnesslöa” under flera decennier (även efter andra världskriget), men till syvende och sist var det den svenska välfärdspolitiken som stoppade eugenikens inhumana behandlingar.
Närmast sin klassiska berättarstruktur kommer Lindqvist i Fattigdom, makt, fördelning där paralleller dras mellan det gamla svenska statarsamhället och nutida kamp om jord och ägande i Latinamerika. Här skymtar stora berättelser i små ögonblick genom historiens ständiga repetition. Här måste jag stundtals lägga ifrån mig boken för att hämta andan och ta sats för att orka fortsätta, precis som när jag för första gången läste Utrota varenda jävel och Nu dog du.

Avsikt att förinta är ett något ojämnt kollage över Lindqvists författarskap som bör ses som en sammanfattning eller ingång för fortsatt läsande. Precis som i den tidigare essäsamlingen Fadern, sonen och den heliga motorcykeln infinner sig sällan stämningarna som finns i hans romaner. Hur som helst är Lindqvists skrivande alltid ett välkommet och välbehövligt tillskott i dagens (brist på) debatt där det politiska samtalet ofta är allt för platt eller helt enkelt frånvarande. Från den smala men viktiga marginalen fortsätter Sven Lindqvist att ställa de bortglömda frågorna genom formuleringar som biter sig fast och blandar bitter eftersmak med längtan efter mer.