Få svenska författare rör sig så friktionsfritt mellan genrer som Aino Trosell. Från romanen Socialsvängen, 1978, över noveller, kåserier, barnböcker, och till den nyss utkomna, kriminalromanen Tvångströjan, har det hunnit bli 17 böcker.
I Tvångströjan, den tredje med Siv Dahlin i centrum sedan Om hjärtat ännu slår, från 2000, är det kärleken som står i centrum, men inte den av aposteln Paulus hyllade, den som är ”tålmodig och god” och som tror, hoppas, och bär allt, ”uthärdar allt”. Nej, det handlar om kärleken som är ”skoningslös och vandrar över lik”, för att citera Bränd Sven, född i Mobyarna i Malungs kommun och en av romanens centralgestalter.
Aino Trosell är en skicklig stämningsskapare, ändå dröjer det 50 sidor innan berättelsen på allvar börjar engagera mig.
Det är när frågetecknen börjar hopa sig kring vem, men framförallt varför? pojken Sammy en vacker septemberdag på utflykt med sin skolklass på fjället, dödas av ett som det verkar vådaskott inifrån skogen. En olyckhändelse, eller?
Siv Dahlin, med jobb inom hemtjänsten, befinner sig samma dag städandes en fjällstuga i närheten av tragedin. Hon blir ofrivilligt indragen i händelsen genom att som fönstervittne se chockade barn och vuxna samlas, och som den nyfikna och empatirika människa hon är, går hon naturligtvis dit, och träffar där Marlene, syster till den döda pojkens mor, som av någon anledning följt med systersonen på skolutflykten.
Tvåhundrafemtio sidor senare har Aino Trosell gett oss en stark berättelse med den underliggande frågan: ”Vad vet man om en människa”? Egentligen. Vem är han/hon under masken? Och jag själv?
Det intressanta i Tvångströjan är inte själva brottet och lösningen på detsamma, utan bakgrunden och dess bevekelsegrunder, som här närs av en syn på kärlek som bottnar i ägande och makt, och en tro på ”rättvisa” i kärlek, något man förtjänar genom att hålla avtal och det man en gång, visserligen ensidigt, för länge sedan ”lovat”, enligt tvångsföreställningen att sagt är sagt, för evigt. En föreställning där ett annat jag sällan finns, utan bara ens egna, uppsvullna, inte alltid helt friska.
Alltså kärlek som en rättighet, i boken uttryckt av med orden: ”Varför ska en människa nekas kärlek. Nekas själva elden, energin som får henne att leva?”
Ja, det kan man undra. Men likafullt: En mänsklig rättighet? Aino Trosell är som alltid en författare med socialt patos, och stundtals är det det som dominerar texten. En vrede kring samhällsutvecklingen och människosynen hos ”de stora pingvinerna” som delar upp människan i närande och tärande. Siv Dahlins (alias Aino Trosell?) frustration och bitande sarkasm över åldringsvården känns äkta och ger romanen extra sting.
Detta nämnda patos, och viljan att dissekera kärlekens många sidor gör Tvångströjan till en högst läsvärd roman.