De borgerliga oppositionspartiernas bojkott av valet i Venezuela gav effekten att vänsterpartier till hundra procent besätter platserna i parlamentet. Bakom den besynnerliga situationen ligger en strategi för att avlegitimera landets vänsterregering. På valbojkotten lanseras en politisk spin som vi har sett förut: folk skall förmås att betrakta Venezuela som en icke-demokrati.
Det kan kanske fungera bland okunniga. För de som följt landets utveckling under längre tid är det först och främst klart att de bojkottande oppositionspartierna, som mottagit stora summor pengar från Bushadministrationen och aktivt deltagit i militärkuppen 2002 är politiskt bankrutt.
Vänsterregeringen och Hugo Chávez har vunnit fria och hemliga val åtta gånger. Valen har godkänts av internationella valövervakare. Som bekant händer det att tveksamma val i tillspetsade situationer godkänns av valövervakare av politiska skäl, men det brukar leda till ett lägre förtroende i landet i fråga. Så är inte fallet.
Det Chilebaserade opinionsinstitutet Latinobarómetro har just publicerat en sammanfattning av tio års attitydundersökningar i Latinamerika: Informe Latinobarómetro 1995-2005. Diez años de opinión pública . Resultatet är både spektakulärt och tydligt: demokratin har en mycket starkare ställning i Venezuela sedan vänstern 1998 tog makten. 1995 ansåg 60 procent i Venezuela att demokrati är bra. Tio år senare har stödet ökat med 16 procent, den kraftigaste positiva förändringen bland alla länder i Latinamerika. Så ser det ut i tabell efter tabell.
Venezuela var före Chávez aldrig i komplett kris, som länder som Peru eller Ecuador; det var ett genomsnittligt latinamerikanskt land med lågt förtroende för regering och institutioner. Efter åtta år av vänsterpolitik är bilden helt ändrad. Landet hamnar i de flesta tabeller bland de fyra mest framgångsrika länderna. Intressant nog är tilltron till demokratin i Venezuela starkast när den ställs i relation till politikens effektivitet och människors möjlighet till deltagande.
Av alla latinamerikaner är venezolanerna mest övertygade om att demokrati leder till utveckling. De anser mer än någon annan befolkning på kontinenten att politik är något som vanliga människor kan förstå och skall bry sig om och är det folk som mest förknippar demokrati med politiska rättigheter. De ger också sitt land det högsta betyget av alla latinamerikanska befolkningar: på frågan “är ditt land helt demokratiskt” där svaren kunde variera på en skala från 1–10 ger invånarna Venezuela 7,6.
När det gäller många andra faktorer – synen på landets framgång, högt förtroende för regeringens handhavande med skattemedel, partiernas legitimitet och respekten för rättigheter i befolkningens ögon intar Venezuela tillsammans med det vänsterstyrda Uruguay en särställning. Kort sagt: Venezuela är en demokratisk succé. Och det skall ställas i relation till det faktum att de flesta länder i Latinamerika inte alls upplever framsteg. Stöd för demokrati har ökat i endast fyra länder, Venezuela, Mexico, Chile och El Salvador.
The Economist sammanfattar Latinobarómetro-undersökningen den 27 oktober 2005 och konstaterar: “Stödet för demokratin är lägre idag i ett dussin länder än det var 1996/…/endast i Uruguay och Venezuela är en majoritet av de svarande nöjda med hur demokratin fungerar”.
Demokrati är nämligen inget självklart på den latinamerikanska kontinenten. Faktum är att den enda vänsterregering som inte avsatts genom militärkupp under hela 1900-talet varit Kubas. Det är förstås också förklaringen till acceptansen för Kubas politiska modell hos befolkningen där.
När väl länderna tilläts bygga demokratiska traditioner styrdes den ekonomiska politiken av IMF och Världsbanken, och administrerades av en liten elit. Efter det nyliberala 1990-talet var förtroendet för demokrati i botten. Senast i april 2004 rapporterade FN att en majoritet av latinamerikanerna kunde tänka sig att föredra diktatur.
Liberaler och konservativa över världen brukade håna vänstern för att den inte kunde svara “ja” eller “nej” på frågan om Kuba är en diktatur eller inte. Själva halkar de allt mer på orden och hittar på nya. Så fort en demokratiskt vald regering inte går den förväntade nyliberala vägen, kallas den för “halvdiktatur”, eller under “auktoritärt styre”. Den deprimerade sanningen är att högern världen över inte accepterar radikala vänsterregeringar.
Högerdebattörer bidrar på det sättet aktivt till att avlegitimera demokratiska regeringar och stödja militärkupper. Det var precis vad som hände i Venezuela 11 april 2002, på Haiti i januari 2004. Båda dessa kupper applåderades av borgerliga debattörer.
Slutsatsen är tydlig: om det är någonstans demokratin är hotad är det inte i Venezuela. Men mycket sannolikt av dem som vill övertyga oss om motsatsen.
