En vecka av protester kulminerade på tisdagen när miljontals människor intog gatorna runt om i Egypten.
Det spontana upproret mot diktaturen har inte bara väckt till liv drömmen om demokrati i arabvärldens folkrikaste land – det har också släppt fram krav på social rättvisa som länge undertryckts med våld.
Midan Tahrrir – Befrielsens torg – gör äntligen skäl för sitt namn. I över en vecka har det varit ett symboliskt centrum för den egyptiska massrörelsen för demokrati och frihet, som redan på sin första dag nådde historiska proportioner och fortsatt att växa sedan dess. På tisdagen belägrades torget och de angränsande kvarteren av hundratusentals människor, och lika många var på marsch i andra städer runt om i landet.
I skrivande stund är det oklart om Egyptens president Hosni Mubarak kommer ge efter för folkhavets krav och avgå. Men bland demonstranterna i Kairo var stämningen segerviss under tisdagen.
– Vi har redan vunnit. Även om Mubarak inte avgår idag så är det bara en tidsfråga. Vi kan fortsätta i en vecka till om det krävs, säger vänsteraktivisten Salma Said, som tillbringat tre nätter på Befrielsens torg och beskriver stämningen ”som på Woodstock.”
Vaga löften
Sedan protesterna började har en ny regering utsetts och vaga löften om politiska reformer och insatser för att hjälpa arbetslösa utfärdats. Men regimens eftergifter tycktes bara elda på demonstranternas vrede. Det gäller inte minst utnämningen av underrättelsechefen Omar Suleiman till vicepresident, och därmed tänkbar efterträdare till Mubarak. Suleiman har beskrivits som ytterst ansvarig för Egyptens nära säkerhetspolitiska samarbetet med Israel och USA och för landets medverkan i Israels blockad av Gaza.
– Suleiman tillhör regimens innersta krets. När utnämningen tillkännagavs tog det bara minuter innan demonstranterna fördömde honom som en amerikansk agent, säger Salma Said.
Redan under fredagens massiva protester stod det klart att Mubaraks överlevnad i praktiken ligger i händerna på militären. Runt om i landet tvingades de interna säkerhetsstyrkorna – bestående av nästan en halv miljon man – retirera medan rasande folkmassor brände ned polisstationer och byggnader tillhörande regeringspartiet NDP. Men i takt med att demonstrationerna växt i storlek har även militärens lojalitet kommit ifråga. Såväl fotsoldater som höga befäl har låtit sig bäras runt på demonstranternas axlar och inför lokala och utländska medier öppet manat Mubarak att avgå. När en armétalesman på måndagen i ett TV-sänt uttalande lovade att armén inte skulle använda våld mot folket var det därför snarare ett medgivande av faktum än ett ställningstagande för demonstranterna: generalerna kan helt enkelt inte lita på att trupperna skulle lyda en sådan order.
Efter polisens reträtt har invånarna snabbt organiserat sig för att skydda sina bostadsområden, och de obeväpnade trafikpoliser som kommenderades ut på gatorna under måndagen kördes på många platser iväg av civila medborgargarder. Samtidigt pågår intensiva försök till organisering av ett annat slag: fackliga aktivister som för tillfället befriats från säkerhetspolisens trakasserier gör nu sitt bästa för att lyfta upp arbetarrörelsens krav på agendan. I söndags tillkännagav aktivister från en rad industriella centra bildandet av en ny ”federation av egyptiska fackföreningar” som uppmanar landets arbetare att bilda lokala fackliga kommittéer på alla arbetsplatser. Enligt ett uttalande från det oberoende statliga fackliga stödcentret CTUWS som spritts via brittiska LO är syftet att ge en röst åt de sociala, ekonomiska och politiska krav som landets arbetare fört fram i ”tusentals strejker, sit-ins och protester” de senaste åren.
Fabriksockupationer
Nu rapporteras också fabriksockupationer på flera håll, enligt aktivisten och bloggaren Mohammed Mar’e från staden Mahalla el-Kubra, som är ett viktigt centrum för den egyptiska textilindustrin och arbetarrörelsen. Bland annat ska två nyligen privatiserade textilfabriker ha tagits över av sina anställda, som ”sparkat” den utländske ägaren och förklarat fabriken som arbetarnas egendom. Sådana aktioner visar att kraven på konkreta steg mot ökad social rättvisa inte har glömts bort, trots att huvudfokus för massrörelsen förblir att tvinga bort landets diktator sedan 30 år. Det ger också en föraning om de konflikter om revolutionens vidare utveckling som väntar om regimen faller.
Medan politikerna i Washington och Bryssel hittills talat i vaga termer om ”politiska reformer” och inte med ett ord fördömt den egyptiska regimens brutala övervåld – som skördade åtminstone 150 dödsoffer under fredagen och lördagen – har den internationella solidariteten med det egyptiska upproret varit stark. Dag efter dag har demonstrationer hållits utanför Egyptens ambassader runt om i världen, och åtskilliga egyptiska aktivister har roat kommenterat att rollerna plötsligt är ombytta: nu är de föremål för solidaritetsyttringar från invånarna i det belägrade Gaza och krigets Bagdad.