Utrikes 07 februari, 2021

Den andra vågens vänsterpopulism

I Ecuador kan en ny generation vänsterpopulister återta regeringsmakten i söndagens val. Men för att det ska lyckas måste de besegra både högern och en postpolitisk representant för ursprungsbefolkningen.

Det råder knappast normala omständigheter i de länder som går till val under detta pandemiår. Men i Ecuador är situationen förmodligen mer kaotisk än på många andra platser. Ända sedan den sittande presidenten Lenín Moreno, som var den tidigare vänsterpresidenten Rafael Correas vicepresident, kom ut som en nyliberal i fårakläder för snart fyra år sedan har den ecuadorianska politiken ställts på ända. Efter ett ekonomiskt stålbad, en sällsynt våldsam protestvåg som reaktion på samma stålbad, samt ett av de värsta pandemiutbrotten på kontinenten är inget sig likt i Ecuador.

Moreno själv är numera så hatad att han inte ens ställer upp för omval. Medborgarnas förtroende för regeringen får Emmanuel Macron att framstå som omtyckt: 4,5 procent säger sig ha förtroende för presidenten. Regeringspartiet Alianza PAIS kandidat Ximena Peña har ett väljarstöd på omkring 1,5 procent i opinionsmätningarna.

– Det finns inte en enda kandidat som försvarar Moreno. Till och med kandidaten för hans eget parti kritiserar regeringen. En av hans tidigare ministrar ställer också upp i valet och har kritiserat regeringen i väldigt hårda ordalag. Regeringspartiet Alianza PAIS riskerar att gå under i detta val. Allt som har hänt under Morenos regeringsperiod – det låga oljepriset, den splittrade vänstern, covid-19 –, allt ses som hans fel, säger Régis Dandoy, professor i statsvetenskap vid San Francisco-universitetet i Quito, till Flamman.

Morenos exceptionellt låga stöd har flera orsaker. Den första uppstod strax efter att han vunnit valet 2017 som den karismatiske Rafael Correas efterträdare. Det tog bara några månader innan det stod klart för alla att Moreno inte var intresserad av att fortsätta på den inslagna vänsterpopulistiska vägen, som hans företrädare hade beträtt redan 2007.

Paolina Vercoutère Quinche var guvernör under Morenos regering innan hon avgick i protest.
– Vi gick till val på ett vänsterprogram. Men när Lenín Moreno kom till makten började han direkt samtala med högern och kompromissa med banksektorn. Jag var guvernör i hans regering i fem månader innan jag avgick. Med president Rafael Correa hade vi bedrivit en politik för ekonomisk suveränitet. Men Moreno ifrågasatte allt det, säger hon.
– Rafael Correa ville aldrig att Moreno skulle efterträda honom. Det är en öppen hemlighet i partiet. Jag tror att han tog det beslutet för att med en annan kandidat hade partiet förmodligen förlorat valet, vilket såhär i efterhand kanske inte hade varit en så dålig sak. Han var kandidaten med högst förtroendesiffror. Folk hade nästan fått nog av Correa då och ville ha någon med en lite mjukare framtoning. För det var Moreno perfekt. Jag tror att han aldrig riktigt har stått till vänster.

Det blev tydligt när Moreno höll en rad möten med Internationella valutafonden (IMF), en institution som Correa aldrig hade talat med. De låga globala råvarupriserna, inte minst på olja, hade drabbat Ecuadors ekonomi lika hårt som övriga Latinamerika. Regeringen valde därför att 2019 ställa in betalningen av delar av statsskulden och ta emot ett lån på 6,5 miljarder dollar i utbyte mot det sedvanliga åtstramningspaketet. I nedskärningarna av statens utgifter ingick något som är särskilt kontroversiellt i Ecuador, nämligen slopandet av bränslesubventionerna.

– Av dessa besparingar var det enskilt viktigaste beslutet att slopa subventionerna av bränsle. Det var det som utlöste protesterna. Varje gång en politiker i Ecuador har gjort det har han tvingats lämna makten av ursprungsbefolkningen och de sociala rörelserna. Regeringens brutala svar på protesterna gjorde att vi i oppositionen slutade betrakta oss som ’correister’ eller ’icke-correister’ och enades i kampen mot regeringen, säger Paolina Vercoutère Quinche.

Protesterna som bröt ut i oktober 2019 var de våldsammaste på årtionden. Konfrontationer ägde dagligen rum i huvudstaden Quito mellan polis och demonstranter. I första ledet gick människor ur ursprungsbefolkningen, varav många hade tagit sig till staden från de kringliggande bergen. Regeringen backade till slut och återinförde subventionerna.

Till detta kommer coronapandemin, som drabbade Ecuador särskilt hårt förra våren. Totalt har nästan 15 000 människor dött i ett land med en befolkning på 13 miljoner. Enligt vissa forskare har Ecuador det högsta dödstalet i förhållande till antal smittade i hela Latinamerika.

Den kanske viktigaste förklaringen till missnöjet med Moreno är dock en annan. Presidenten ersatte nämligen redan från början sin företrädares socialt inriktade populism med en rättslig korruptionsbekämpningskampanj, som även riktades mot de egna leden.

– Moreno är inte populist. Hans politiska projekt var att bedriva en häxjakt mot korruptionsanklagade politiker. Snarare än att styra landet socialt har han bedrivit en rättslig politik mot korruptionen, säger Régis Dandoy.

En av dem som direkt hamnade i kikarsiktet för Morenos kampanj var hans egen tidigare president, Rafael Correa. Efter att ha avgått 2017 flyttade denne till Belgien och lovade att lämna politiken. Men när han åtalades tillsammans med en grupp tidigare ministrar för att ha tagit emot mutor i utbyte mot upphandlingskontrakt ändrade han sig. Correa hade tänkt ställa upp igen i årets val och hade i det syftet 2018 grundat det nya partiet Revolución ciudadana. Men i april förra året dömdes han i en domstol i Quito till åtta års fängelse. Han förbjöds också från att inneha politiska ämbeten i 25 år.

Den nya planen blev då att ställa upp som vicepresidentkandidat åt sin tidigare kulturminister, den 35-årige Andrés Arauz, som utsågs till partiets officiella kandidat. Men i Ecuador måste man registrera sin kandidatur på plats, och Correa vet att han kommer att gripas på flygplatsen för korruptionsanklagelser om han återvänder.

Vi talar dock inte med Yaku Pérez. Jag ser honom som en postpolitisk new age-figur. Han säger sig vara varken vänster eller höger och han skyr konflikter, fastän politik är konflikt.

Men trots förbudet att delta i valet spelar Correa en central roll i valrörelsen och ecuadoriansk politik överlag. I likhet med den legendariske argentinske presidenten Juan Perón vilar hans skugga tungt över Ecuador, även fast han är i exil.
– Correa är fortfarande den viktigaste politiska figuren i Ecuador, fastän han befinner sig på andra sidan jordklotet. Han bestämmer partiets politik och utser kandidaterna. Han har inte alls gått i pension i Belgien, säger Régis Dandoy, och fortsätter:
– Andrés Arauz befinner sig ideologiskt i samma tradition som Correa. Han ses som Correas marionett av många och precis som Moreno ser många Arauz som Correas produkt. Han var okänd tidigare men han har brett stöd. Correa leder en enorm kampanj för honom från sin exil i Belgien.

Hittills tycks den kampanjen ha gett resultat. I opinionsmätningarna leder Arauz med omkring 34 procent av rösterna. För att vinna direkt i första valomgången krävs minst 50 procent, eller minst 40 procent samt en ledning på tio procentenheter över nästa kandidat. Annars hålls en andra valomgång i april. Den främsta utmanaren är den konservative bankmannen Guillermo Lasso som har omkring 24 procent.

Paolina Vercoutère Quinche tillhör den delen av Correas rörelse som lämnade Alianza PAIS efter Morenos högersväng och gick med i det nya partiet Revolución ciudadana. I dag är hon ansvarig för frågor rörande ursprungsbefolkningen i Arauz kampanj. Enligt henne representerar Arauz en ny generation latinamerikanska vänsterpopulister.
– Han är ung och har länge varit aktiv i vår rörelse. Han är välutbildad och han står längre till vänster än många andra i vår rörelse, till och med än Correa. Han talar om feminism och ursprungsbefolkningens frågor. Han var okänd innan, men det innebär att han inte är befläckad av de korruptionsanklagelser som riktas mot Correas regering. Arauz är ett uttryck för den latinamerikanska vänsterpopulismens andra våg. En våg som har radikaliserat sig i frågor som feminism och ursprungsbefolkningens rättigheter, säger hon.

Enligt Vercoutère Quinche har Andrés Arauz en mer lyhörd framtoning än Correas dominanta person och delvis auktoritära ledarstil. Detta innebär också att han är mer progressiv i sin syn på rasism, kolonialism och feminism. Men hon tillägger att det också kan vara ett problem i ett land där konservativa ideal är starka och fixeringen vid en stark ledare är djup.
– Det är svårt att frigöra sig från Correas skugga. I Latinamerika har vi väldigt svårt att inte personalisera politiken. Det finns ett starkt messianskt drag i vår kultur. Arauz sade i sitt första tal att ’vi är en feministisk och grön rörelse’. Han attackerades våldsamt för det och sedan dess har han modererat sin retorik något för att inte alienera de mer konservativa väljarna.

Hon framhåller att valet av Arauz är ett tecken på att hennes rörelse har tagit till sig delar av den kritik som riktades mot den tidigare ledaren, inte minst från ursprungsbefolkningen.
– Man måste kunna vara självkritisk. Och det är Andrés Arauz. Allt handlar inte om staten. Vi har förstått att vi måste lämna utrymme för folklig organisering. Förut försökte regeringen kontrollera allt. Men ett parti kan inte sitta vid makten i hundra år. Som en quecha-kvinna sade till mig: ’makten måste cirkulera, som blodet i kroppen’.
De politiska målen förblir dock desamma som förut.
– Vi lyckades inte konstruera en plurinationell stat som vi ville under Correa. Vi hann bara börja. Andra mer trängande behov kom före. Vi lyckades inte konstruera en sjukvård som inte diskriminerar. Eller ett utbildningssystem som bevarar och befrämjar våra språk som riskerar att dö ut. Vårt mål nu är att avsluta det vi påbörjade, säger Vercoutère Quinche.

Vägen tillbaka till regeringsmakten är dock inte så rak för den ecuadorianska vänstern som det kan framstå. Med i täten i opinionsmätningarna finns nämligen en tredje kandidat: Yaku Pérez. Han representerar partiet Pachakutik, som är ursprungsbefolkningsfederationen CONAIE:s politiska gren. De har i dagsläget omkring 14 procents väljarstöd. Enligt Paolina Vercoutère Quinche möjliggjordes Pérez kandidatur av protesterna i oktober 2019.
– I Ecuador leds de sociala rörelserna av ursprungsbefolkningarna. Det som hände i oktober 2019 var att dessa klev fram i täten för den politiska oppositionen. Det gjorde att Pachakutik kunde ställa upp med en egen kandidat i valet. Protesterna avslöjade också rasismen som präglar Ecuador. Det var inte bara en kamp på gatan utan också på sociala medier, som delade samhället mellan dem som identifierade sig som vita, eller mestiser, och indianerna. För det var indianerna som ledde protesterna, även om andra rörelser också deltog [i Ecuador betraktas beteckningen indian som mindre nedsättande än ordet för ursprungs­befolkning, indígena, reds. anm.].

Yaku Pérez har en bakgrund som människorättsadvokat och har till exempel deltagit i kampen för att bevara vatten som en mänsklig rättighet. Han framställer sig inte bara som en representant för ursprungsbefolkningarna, utan också som en grön kandidat, med särskilt fokus på miljön. Även om Revolución ciudadana har en mer statligt förankrad uppfattning än Pachakutik som är mer inriktat på naturen och ”moder jord”, kan det för utomstående tyckas märkligt att två så stora vänsterpartier inte allierar sig inför valet. Men enligt Vercoutère Quinche finns det stora frågetecken kring Pérez ideologiska hemvist.
– Vi är två vänsterpartier men förhållandet mellan Revolución ciudadana och ursprungsbefolkningen har alltid varit komplicerat. Vi har olika uppfattningar om statens roll. Gruvnäringen är till exempel en infekterad fråga. Men nu finns en dialog. Vi talar dock inte med Yaku Pérez. Jag ser honom som en postpolitisk new age-figur. Han säger sig vara varken vänster eller höger och han skyr konflikter, fastän politik är konflikt. Han upprepar högerns talepunkter och vill till exempel avskaffa skatter på kapitaltransaktioner, vilket gynnar eliten. Han har försvarat vatten som en mänsklig rättighet och nu föreslår han att vi ska exportera vatten!

Den yttersta bekräftelsen på Yaku Pérez politiska opålitlighet kom redan förra hösten, när Bolivias president Evo Morales avsattes av militären och högern i en statskupp. Pérez vägrade då att kalla det för en kupp.
– När Luís Arce vann valet i höstas och Morales återvände till Bolivia bjöds Pérez inte in. Arauz bjöds in för att välkomna Morales och jag följde med hans delegation, till och med representanten för Pachakutiks vänsterflygel bjöds in, men inte Pérez. Han har sagt att det är bättre för deras rörelse att alliera sig med en bankir än med en ”correist”.

Skillnaden i Arauz och Pérez politik märks också ekonomiskt, även om de båda står för en ”suverän” linje.
– Arauz är suveränist och förkastar IMF helt. Pérez är mindre internationellt inriktad och mer fokuserad på nationell hållbar utveckling. Han kritiserar också IMF men det är inte ett bärande tema som hos Arauz, säger Régis Dandoy.

Pérez är i själva verket den enda kandidaten som hittills inte har träffat IMF:s representanter i landet. Det betyder dock inte mycket mer än att han inte vet vad han ska säga till dem, menar Paolina Vercoutère Quinche.
– Det är vi som är suveränister. Vi står för ekonomiskt oberoende från USA och IMF. Vi vägrar gå med på åtstramningar för att få lån. Det är samma politik som vi bedrev förut. Och till skillnad från Yaku Pérez har vi en ideologi.

Problemet för Revolución ciudadana är att Yaku Pérez postpolitik kan tilltala många väljare. I mätningar säger sig 89,5 vara missnöjda med riktningen som Ecuador går i och tre av fem uppger att de inte skulle rösta i valet om det inte var obligatoriskt. Ett rekordstort antal väljare har heller ännu inte bestämt vem de ska rösta på. Om Arauz ställs mot högerns kandidat Guillermo Lasso i en andra omgång tror Paolina Vercoutère Quinche att Pachakutiks väljare kommer att splittras i ett ”anti-correistiskt” högerläger som stödjer Lasso och ett vänsterläger som röstar på Arauz.
– Då kan vi vinna. Det vi är rädda för är att vi ska ställas i en andra omgång mot Yaku Pérez. Då kommer hela den ecuadorianska högern, som till viss del redan kampanjar för Pachakutik, att stödja honom. Enligt sociologiska undersökningar är det arbetarklassen som röstar på oss, medan Pérez lockar medelklassväljare som också kan stödja högern. Och det kan hända, för det finns så extremt många osäkra väljare i detta val. Många av dem är unga och de är mottagliga för Pérez antipolitiska budskap, säger hon.

Om Pérez skulle vinna är det med andra ord osäkert i vilken riktning Ecuador kommer att gå. Om däremot Arauz vinner och får majoritet i parlamentet skulle det, efter peronisternas återkomst i Argentina och vänsterpartiet MAS valseger i Bolivia i höstas, innebära en välkommen förstärkning av den latinamerikanska vänsterpopulismens falnande låga.

Ledare 16 september, 2025

Ebba Busch – det är du som brister i vandeln

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) har uppmanat till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)