Vi vet ganska mycket om de tyska nazisternas massmord och utrotningar. Vi vet också att dessa brott mot mänskligheten var väl kända under den tid de genomfördes. Ändå måste vi erkänna att nazismen på sin tid inte bara uppfattades som något extremt, som det var självklart att ta avstånd ifrån. I Sverige var de hängivna nazisterna få. Men de stillsamma anpasslingarna var många.
Den tyska nazismen gjorde allt för att framställa sig som en naturlig del av utvecklingen. Genom läsning av Nazi-Tysklands egen propaganda i form av Bildtidningen Signal, framträder bilden av den anständiga nazismen. Det städade folkmordet som går fram under paroller om fred, social välfärd, ekonomiskt samarbete och ett enat Europa.
Bildtidningen Signal, eller Berliner illustrierte Zeitung som originaltiteln löd, gavs ut av den tyska armén.
Tidningen var alleuropeisk, och kom ut på drygt 20 språk i olika länder, däribland Sverige. Den svenska upplagan gavs ut 1941–1945. Under en genomgång av samtliga svenska Signal-nummer hittar jag inte ordet ras, jude eller arier en enda gång. Inga hatiska brandtal eller vulgära nidbilder. Signal är en glad tidning. Korta, osignerade men välskrivna artiklar. Många och proffsiga bilder. Tidningens annonser kommer huvudsakligen från tyska storföretag. Agfa, Siemens och Mercedes-Benz.
En stor del av innehållet i Signal består av krigsrapporteringar. Gemytliga bilder på skojfriska tyska soldater varvas med analyser om varför Tyskland snart kommer att segra i kriget.
Den tyska krigsmakten framställer sig som en folkens befriare och som de små staternas vän. Följdriktigt konstaterar man att ”de tyska soldaterna bli överallt omringade av ungdomliga beundrare, vare sig det är i det kalla Norden, på Balkan eller under Nordafrikas palmer” (nummer 14/1941).
Den tyska armén förklaras ha befriat folken i Östeuropa. Signal kritiserar också Englands koloniala förtryck gentemot irländarna och lovar att Irland ska bli fritt efter den slutgiltiga segern i kriget.
Ett antal artiklar handlar om tyskarnas insatser på Balkan. Tyskland tar åt sig äran av att ha upplöst det gamla Jugoslavien och gett frihet åt kroaterna, som förtryckts av serberna. Överallt hälsas invasions-trupperna med hurrarop: ”De tyska trupperna, som ha gjort slut på en klunga generalers terror i Serbien, bemötas överallt vänligt av befolkningen” (nummer 11/1941).
I juni 1941 öppnas den nya fronten i öster, när Tyskland angriper Sovjetunionen. Från och med nu upptas en stor del av tidningen av kriget mot bolsjevismen. Under rubriken ”Jag skall kämpa för det nya Europa” presenteras SS-frivilliga från olika länder i nummer 14/1941. I nästa nummer, 15/41, förklaras ”stridens mening för frihet och enighet i Europa”:
”Det var ett storartat ögonblick i världens historia, då Tyskland beslöt att taga upp kampen mot Sovjetunionen och bolsjevismen. /…/ Främst bland Tysklands bundsförvanter förklarade Italien, Rumänien, Slovakien och Ungern krig. Även Finland slöt upp vid sidan av Riket. Sverige lät tyska trupper passera genom landet. Överallt bildades frivilliga förband. Så länge man kan minnas tillbaka, ha Europas folk aldrig varit så eniga”.
Innehållet i Signal ändras inte nämnvärt efter krigets vändning vid Stalingrad 1943. Artiklarna vittnar fortfarande om Tysklands nära förestående seger. Dessutom förklaras nu alla de östeuropeiska folken ha slutit upp bakom Tyskland i kampen mot bolsjevismen: ”Ryssar, ukrainare, georgier, medlemmar av alla stammar och folk ha i ständigt stigande ström sökt sig till de tyska trupperna för att låta enrollera sig i en frivilligarmé”. (nummer 24/1943)
Det är inte förrän efter Italiens och Frankrikes fall 1943–44 som en viss bitterhet kan skönjas. ”Så börjar de evigt dummas marsch”, konstaterar man i nummer 1/1944 efter att Mussolini störtats. Och nästan poetisk blir texten under en bild på en fransk nazistisk samarbetsman, som tillfångatagits av motståndsrörelsen. ”Vad har denna man gjort för ont för att av sina egna landsmän hotas med pistolen, misshandlas med knytnävsslag och tvingas att falla på knä innan man mördade honom? Hans förbrytelse var att han varit en europé, en medborgare!” (nummer 19/1944)
Under de sista krigsmånaderna 1945 går Signal så långt att den ifrågasätter om det någonsin kan bli fred i Europa. Samtidigt konstateras att de ”tyska härarnas stridsanda och moral äro obrutna”. Signal går till botten med flaggan i topp.
En hel del artiklar handlar om det nazistiska uppbygget i Tyskland (”den modernaste socialstaten i världen”). Det redogörs för de sociala förmånerna i riket, som vilohem för äldre kvinnor, och de idylliska förhållanden som råder för de tyska industriarbetarna. Annars förekommer i Signal ingen nationalistisk propaganda, i betydelsen att man hyllar Tyskland eller andra enskilda stater. Istället är det de så kallade gemensamma europeiska intressena som framhävs. Medborgarna i länder som hotades, eller redan var ockuperade, av nazisterna kunde ju inte förutsättas att vara solidariska med just Tysklands nationella intressen. Därför måste man pådyvla dem en Europaidentitet.
Tanken är att Europa måste hålla ihop mot resten av världen, framför allt mot Amerika och mot Storbritannien. Britterna förklaras ha ett ”högmod och förakt för allt kontinentalt”.
Europatanken är förstås inte bara ideologisk, utan även ekonomisk: ”Genom den ekonomiska sammanslagningen av den europeiska kontinenten under trycket av kriget mot England slopades praktiskt taget alla murar kring de enskilda staternas näringsliv. Handelsfördrag mellan de olika regeringarna äro föregångare till den europeiska storhandeln” (nummer 7/1941).
Redan 1941 hette det att globaliseringen var en ny företeelse, som helt hade ändrat förutsättningarna för världspolitiken. Nu räckte det inte längre med åtgärder på nationell nivå: ”Varje stat bör, för att övervinna den europeiska anarkin och för att utåt representera Europas intressen åtaga sig vissa offer i fråga om sin suveränitet /…/ Världen har krympt, utrymmet har blivit mindre och de olika strömningarna kunna inte längre få olika utlopp. Andra världsdelar, som äro rikare än Europa och bilda mer enhetliga och slutna områden ha upptagit konkurrensen med vår egen. Idag är läget sådant, att Europas folk, endast kunna försvara sin egen frihet om de äro fast beslutna att försvara Europas frihet i sin helhet. Europa måste under detta tvång betrakta sig som en koalition, som har lyckan att äga en stark förespråkare, nämligen Tyskland.” (nummer 11/1941).
I nästan varje nummer av Signal finns en idyllisk artikel om hur livet i ”det kommande Europa” ska se ut. Det kan handla om hur förträffligt bostadsfrågan ska lösas, eller hur frihandeln ska organiseras.
I nr 10/1941 förklaras hur frukt- och grönsakskommersen ska ordnas efter segern i kriget. Sydöstra Europa ska bistå med frukt, och Holland med blommor och grönsaker till det enade Europa: ”Så tecknar sig bilden på himlen över slagfälten av ett kommande trädgårdsland Europa, som genom sin organisationsförmåga, sin kärlek till naturen och sin skapande kraft har möjlighet att bli och måste bli ett paradis i hjärtat av världen.”
En stor del av den tyska propaganda, som spreds i Sverige under 1940-talet, finns bevarad och tillgänglig på arkiv och bibliotek. Att läsa den väcker frågor.
Hur lyckas man övertyga människor om att krig och folkmord är en vettig lösning, och hur vaccinerar vi oss mot sådan propaganda i framtiden?
Men även frågor som har en mer direkt anknytning till vår egen tid. Vilka rötter har tanken att vi i Europa har specifika intressen, som vi bör värna mot resten av världen? Och hur avspeglas denna gamla föreställning idag?
