Inrikes/Nyheter 25 mars, 2019

Den (a)politiska ungdomen

De unga är uppe på barrikaderna, klimatstrejkar över hela världen, kallar sig feminister och blir vegetarianer. Ändå sliter kommuner, fackförbund och politiska partier sitt hår för att locka till sig den svårflörtade ungdomsgenerationen.

Den kommunala kroppen blir allt äldre. Genomsnittsåldern för så väl anställda inom kommunen som för kommunala ledamöter är en stigande kurva. Bara sedan valet 2014 har de blivit nästan två år äldre i genomsnitt.

– Det är inte helt oviktigt att kunna historien. De äldre har lång erfarenhet och det är absolut jätteviktigt att ha med även dem. Men när de unga inte är med och påverkar de kommunala besluten blir det ju en brist i demokratin, eftersom inte hela samhället är med, säger Marie Oudin.

 

Hon är kommunstyrelsens ordförande för Moderaterna i Kristine­hamn, en kommun i Värmland där kommunpolitikerna är äldst i hela landet med en genomsnittsålder på 60,4 år. 20 av de 41 ledamöterna är över 65. Marie Oudin berättar att de i Moderaterna i Kristinehamn bara har två unga personer med förtroendeuppdrag.

Det är inte helt oviktigt att kunna historien. De äldre har lång erfarenhet och det är absolut jätteviktigt att ha med även dem. Men när de unga inte är med och påverkar de kommunala besluten blir det ju en brist i demokratin

– Det speglar ju inte samhället. Med ungdomsfrågor överlag är det svårt att ha en verklighetsförankrad politik i relation till vad ungdomarna faktiskt tycker, som med skolfrågor eller kollektivtrafik. Man tappar så mycket när man inte har aktiva ungdomar. Man kan alltid gå ut och prata men då blir det ju min tolkning av vad de unga sagt till mig ändå. Det är en brist där, man undrar hur det kommer påverka hela samhället i längden, säger Marie Oudin.

 

I Kristinehamns kommun har man bland annat diskuterat om man ska ändra mötesformerna för att locka in unga, eller ha ungdomslotsar för att i än högre utsträckning fånga upp de frågor som är viktigast för de unga i dag. Men Marie Oudins uppfattning är också att dagens ungdomsgeneration är något svårfångad.

Sverigekartan

– Ungdomar tror jag är mer intresserade av vissa frågor och då vill de inte låsa fast sig i partier, det är min amatörtolkning. Men det är de som ska ta över så det är synd att de inte är med och påverkar, säger hon, och sätter därmed fingret på något som också syns i undersökningar om ungas politiska engagemang. För unga i dag är nämligen engagerade, enligt

Ungdomsbarometern, som kartlagt ungas åsikter och ställningstagningar sedan 1992, till och med i nivå med 68-generationen. 60 procent av personer mellan 15–24 år uppger att de är ganska eller mycket intresserade av samhällsfrågor. Men varken facken eller de politiska partierna vill de vara med i, utan visar ett större intresse för specifika sakfrågor. Bara sex procent av de unga, enligt en undersökning från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor, MUCF, är medlem i ett politiskt parti.

 

– Jag tror att unga inte engagerar sig i kommunpolitiken för att man känner att det inte spelar någon roll, det finns en större skepsis mot politiker för att oavsett vad man väljer är det bara nyansskillnader i vad som genomförs. Då vill man hellre påverka på andra sätt som i klimatrörelsen, med civil olydnad, demonstrationer, feministiskt självförsvar eller antirasistiska skolgrupper – politik i praktiken alltså, säger Henrik Malmrot, ordförande i Ung Vänster.

 

Samtidigt anser han att situationen håller på att förändras i och med den medlemstillväxt förbundet haft i samband med valet i höstas.

– Det utvecklas till det bättre, annars undrar jag ju vad jag gjort de senaste åren. Vi strävar efter att vara bättre och mer relevanta, att ge alla de tusentals nya medlemmar vi fick förra året verktyg att engagera sig mer i förbundet, säger Henrik Malmrot.

 

Men trots en tillströmning av medlemmar är det ännu inget som syns i den bredare statistiken. Och vid sidan av det mycket blygsamma engagemanget i politiska partier har även de ungas medlemskap i fackförbund blivit allt mer ovanligt. Inom LO:s branscher har andelen fackligt anslutna unga sjunkit med hälften sedan mitten av 90-talet, från 77 till 38 procent.

 

– Generellt är unga intresserade, men de har en bild av de här slipsgubbarna som sitter och styr, i stället för att det handlar om medlemmarna, om arbetsvillkor och arbetsmiljö. Men de frågorna engagerar ungdomar otroligt, berättar Josefin Johansson, LO:s ungsekreterare.

Generellt är unga intresserade, men de har en bild av de här slipsgubbarna som sitter och styr, i stället för att det handlar om medlemmarna, om arbetsvillkor och arbetsmiljö.

– Utmaningen är att få dem att gå med i facket. I dag finns inte det föreningssverige som fanns förr, fler arbetar obekväma arbetstider och vi konkurrerar med deras fritid, fortsätter hon.

 

Den prekarisering av arbetsmarknaden där allt fler unga har otrygga, korta anställningar och oftare byter mellan olika jobb har enligt Josefin Johansson gjort det svårare för fackförbunden att fånga upp ungdomar. Därför måste LO bli bättre på att göra det enklare för unga att få hjälp från flera förbund samtidigt, anser hon.

 

– Jag tror att vi å ena sidan behöver arbeta mot kärnproblemet med otrygga anställningar, men vi behöver också jobba internt inom LO-familjen för att göra det lättare för medlemmar att flytta mellan fackförbund. Säg att en ungdom jobbar på en snabbmatsrestaurang men har problem på sitt andra jobb inom vården, då måste vi bli duktigare på att arbeta över förbundsgränserna, säger hon.

 

Josefin Johansson tror att den negativa trenden går att vända, men menar att fackföreningsrörelsen har ett stort problem om de inte lyckas få unga att engagera sig.

 

– Inom en snar framtid kommer folk att gå i pension och om vi ska vara relevanta så behöver vi spegla hela arbetskåren. Det är jätteviktigt att vi prioriterar de här frågorna så att vi inte får ett glapp. Om vi inte har unga på alla våra positioner; som arbetsplatsombud, skolinformatörer eller försäkringsrådgivare så är det som ung inte relevant att gå med eftersom man behöver någon att identifiera sig med. Då skjuter vi oss själva i foten, säger Josefin Johansson.

 

Den sammantagna bilden av den unga generationen i dag tycks ur ett traditionellt politiskt perspektiv se något dyster ut, och det är en bild som bekräftas av Pär Zetterberg, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Han berättar att unga de senaste två decennierna inte betett sig som förgående generationer när det kommer till politisk praktik. Men varför det blivit så och om det ens är särskilt negativt råder det delade uppfattningar om.

 

– Vissa forskare har sett det som ett stort demokratiskt problem och började slå i varningsklockor för att unga är apolitiska och passiva. Men man kan ju se att de är politiskt engagerade, även fast de inte är engagerade inom den representativa demokratins etablerade kanaler. Alltså att de organiserar sig, men inte i linje med hur vår demokrati är uppbyggd. Man går mer in och ut ur politiken och engagerar sig för enskilda frågor, säger han.

Vissa forskare har sett det som ett stort demokratiskt problem och började slå i varningsklockor för att unga är apolitiska och passiva. Men man kan ju se att de är politiskt engagerade, även fast de inte är engagerade inom den representativa demokratins etablerade kanaler.

Bakgrunden till denna förändrade politiska organisering menar Pär Zetterberg delvis beror på samhällets ökade individualisering och ökat fokus på frågor kring självförverkligande, som har lett till att det politiska engagemanget i högre utsträckning i dag står i relation till ens identitet, utöver viljan att förändra politiken.

 

– När vi har ökat fokus på jaget och individualiseringen, då passar inte de kollektiva formerna in som de gjorde förut när vi hade mer av en kooperativ samhällsuppbyggnad som omslöt hela arbetsplatser och man identifierade sig mer med den klassen man föddes in och ofta levde kvar i, säger han.

 

Förändringarna i hur de unga beter sig och hur de tänker, samtidigt som institutionerna inom den representativa demokratin enligt Pär Zetterberg inte tillräckligt anpassats efter den nya tiden innebär ett visst glapp mellan den unga generationen och demokratin de verkar i. Att engagera sig partipolitiskt kräver i första hand tid och kunskap, och just tiden tycks för de unga vara dyrbar. I Ungdomsbarometern uppgav 49 procent av de tillfrågade att de upplevde sig ha ont om tid i sin vardag. Men detta till trots samlades under förra veckan 1,4 miljoner unga världen över i ”Global strike for future”. Den typen av engagemang pekar på något som de politiska partierna borde bli bättre på att bejaka hos den yngre generationen, menar Pär Zetterberg.

 

– Man gör för lite. Man behöver unga representanter inom partierna som de som engagerar sig utomparlamentariskt kan identifiera sig med.. Det är viktigt med en koppling mellan representanter och civilsamhälle och politiska rörelser, även om det inte behöver vara samma individer, säger han.

 

Förutom att denna yngre generation ställer krav på partierna att bättre fånga upp och förvalta deras engagemang väcker den också frågor kring hur vårt samhälle är beskaffat, att det i denna nya tid eventuellt finns anledning att fundera på hur vi gör politik på ett mer övergripande plan.

 

– Unga som vill engagera sig i vissa frågor ska kunna kanalisera det genom politiska partier utan att engagemanget stöps i en viss typ av form, så att det inte bara handlar om att sitta i olika nämnder och så. Sen kvarstår frågan om hur mycket de unga måste anpassa sig i sin tur, och det vet jag inte. Det är ju delvis en fråga om hur vi definierar demokrati också, vissa skulle hävda att vi behöver mer av deltagande demokrati snarare än den representativa demokrati vi har i dag. Det klart det finns andra sätt att organisera demokrati på, säger Pär Zetterberg.

 

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 05 juli, 2024

Göran Hägglund är sjuksköterskornas dåliga pojkvän

Vårdförbundet demonstrerar i Stockholm den 12 juni. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Sjuksköterskorna förväntas leva på beröm, i stället för på goda arbetsvillkor.

Jag ser framför mig ett sådant där tackkort från bensinmacken. Texten ”Du är bara bäst!!!” översållat med glitterhjärtan och fjärilar, kanske till och med illustrerat med den tecknade karikatyren av en sexig sjuksköterska av 60-talssnitt med yppig byst och den vita hättan busigt på sned. Ekivokt, men så pass hjärtligt att det bär emot kritisera.

Det jag visualiserar är Sveriges tackkort till den svenska sjuksköterskekåren. Inuti skulle det stå ”Kära syrror! Vad skulle vi ta oss till utan er? Ni fixar allt från morfars höft till en hel jäkla pandemi! Ni är värda alla chokladaskar och minst en flaska bubbel på fredagen! Men hörni, det här med kortare arbetsvecka… ska det verkligen vara nödvändigt? Ni är såklart bäst och allt det där, men strejk? Allvarligt? Mitt i sommaren? Förmodligen har ni blivit manipulerade av några iskalla karriärister på Vårdförbundet. Det är fel av facket att ta patienterna som gisslan! Men vi förlåter er så klart – så fort ni drar tillbaka era krav. Massa kramar!”

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro säger att konflikten givit resultat och att strejken ”förflyttat parterna i arbetstidsfrågan”. Nattarbetande sjuksköterskor kommer att få en förkortad arbetsvecka, men målet om en generell arbetstidsförkortning med en kvart om dagen för alla Vårdförbundets medlemmar (vilka, utöver sjuksköterskor inkluderar biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor) uppnåddes inte.

De initiala varslen från facket var häpnadsväckande omfattande och kännbara. Men inom några veckor hade strejken försvagats. Flera av arbetsplatserna som togs ut i strejk – de mest kännbara, inom akutsjukvården – återgick i arbete efter lokala förhandlingar där regionerna menat att varslen är samhällsfarliga. I Östergötland drogs faktiskt samtliga stridsåtgärder tillbaka med det argumentet.

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare.

Och innan någon läsare tänker att Vårdförbundet varit ena syltryggar bör ni vara medvetna om detta: ytterst fanns den så kallade Centrala nämnden. Den hade makten att stoppa hela strejken utifrån dess samhällsfara. Dess ordförande är den, enligt pressmaterialet, opartiske Göran Hägglund – det vill säga mannen som hackade sönder sjukvården och berikade privata aktörer med sitt älskade vårdvalssystem. Att vara flexibel i lokala förhandlingar blev därför nödvändigt för Vårdförbundet.

Efter initialt stöd från allmänheten började det dyka upp insändare som anslöt sig till SKR:s tolkning av situationen, nämligen att ”det är synd att Vårdförbundet bundit sig vid masten med ett fullkomligt omöjligt och orealistiskt krav”. Formuleringen om att patienterna tagits gisslan kommer direkt ur en sådan insändare.

I korthet kan Sveriges inställning till sjuksköterskorna sägas vara: ”Ni är värda allt. Utom just tid. Nej, tyvärr, inte ens en kvart om dagen. Men det är för att ni är så himla viktiga, känns inte det bra?”

Att de tjänstemän på arbetsgivarsidan som sänder detta budskap själva har fått en bekväm position på arbetsmarknaden efter pandemin, med mängder av så kallad förtroendearbetstid och distansarbete från sommarstugan, är direkt stötande. Faktum är att landets förhållande till sjuksköterskorna på snart sagt varje punkt går att checka av mot de på nätet populära testerna om hur man identifierar en dålig pojkvän. En punkt lyder ”han sätter dig på piedestal men tar dig för given”, en annan ”han blir osäker när det går bra för dig”, en tredje ”han hör bara av sig när han har behov av dig”.

Läs mer

Vad det aktuella avtalet innebär i praktiken får tiden utvisa, liksom huruvida Vårdförbundets kamp om tiden kommer att fortsätta. Visar det sig att resultatet bidde en tumme, kommer budskapet till sjuksköterskorna att vara tydligt: massuppsägningar är det enda sättet för er att uppnå en mer hållbar arbetssituation. Det är också där som dålig pojkvän-testerna på nätet brukar landa i: rekommendationen att göra slut. Sjukvården går i så fall ur askan i elden, och situationen blir… ja, samhällsfarlig på riktigt.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Rörelsen 04 juli, 2024

SVT gör subtil propaganda för surrogatmödraskap

”Jag vill ha barn” är mer fokuserad på jaget än på barnet och mamman, tycker skribenten. Foto: SVT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Yngsta dottern tog studenten och stack utomlands. Det blev plötsligt så tomt i lägenheten att vi funderade på att skaffa hund eller göra en långresa vi också. Då kom min fru på att vi kan köpa en kvinna som kan bära och föda ett nytt barn åt oss. Eller ännu hellre tvillingar. Och gärna från Zimbabwe eller Nicaragua där vi har bott och arbetat i många år. I de länderna finns ju massor av fattiga kvinnor som behöver ett tillskott i hushållskassan, så det skulle vara vinn-vinn för alla parter.

Skämt åsido. Men den ekonomiska transaktionen är faktiskt enda sättet att försöka legitimera det klassmässiga, könsmässiga och koloniala förtryck som det innebär att köpa en kvinnas kropp för det heligaste av ändamål. Ja, hon blir förmodligen traumatiserad för livet. Nej, hon kommer aldrig någonsin att släppa tanken på barnet hon burit och fött. Men hon fick i alla fall en slant för besväret!

Vid närmare eftertanke finns ytterligare ett sätt att legitimera köpet av utsatta kvinnors kroppar och sinnen. Det är att stoppa huvudet i sanden och låtsas att förtrycket inte existerar. Allra mest subtilt är i sådant fall att uteslutande fokusera på reglering av ett antal otäcka konsekvenser av människohandeln, detta till den grad att vi till slut glömmer bort vad som var själva huvudproblemet med surrogatmödraskap.

SVT:s dokumentärserie ”Vi ska ha barn” fokuserar helt och hållet på tre otäcka konsekvenser av människohandeln. För det första handlar det om att gamla och närmast dementa personer tillåts bli föräldrar. För det andra handlar det om att bebisarna inte får svensk vård om de blir sjuka i ursprungslandet. För det tredje handlar det om att pedofiler kan utnyttja systemet så länge det är helt oreglerat.

Alla dessa tre konsekvenser av surrogatmödraskap kan givetvis lösas med regleringar och legalisering. Om staten tar över ansvaret blir det såväl ökat sjukdomsansvar som betydligt striktare kontroll av ålder och allmän lämplighet än den som marknaden och vinstintresset kan erbjuda. Om surrogatmödraskap blir lagligt kan man dessutom börja använda kvinnor på hemmaplan för detta ändamål.

På ett försåtligt sätt driver SVT:s dokumentär tesen att lösningen på problemen med surrogatmödraskap är reglering och legalisering. Det sägs aldrig rent ut, men till och med programmets skurkar (Eduardo Afonso på företaget Nordic surrogacy och juristen Staffan Sörenson) får lägga ut texten om hur bekymmersamt det är att staten inte tar sitt fulla ansvar på det här området.

Huvudproblemet med surrogatmödraskap – att ge en utsatt kvinna men för livet genom att köpa hennes kropp och sinne – lyser helt med sin frånvaro, både i dokumentärserien och i de inställsamma referaten på kultursidorna. Sandra Stiskalo och Caroline Ringskog Ferrada-Noli går rakt i regleringsfällan. Ulrika Stahre är bättre på att problematisera, även om bisatsen ”genomgå graviditeter som kan vara nog så krävande” är en smått häpnadsväckande eufemism för att uttrycka vad det innebär att bära och föda ett barn som enligt köpekontrakt måste lämnas bort så snart som möjligt.     

Enligt Stahre är det lika svårt att komma åt handeln med kvinnokroppar som att krossa kapitalismen. Det är lika pessimistiskt som överdrivet. Exempelvis skulle public service kunna bidra till att återskapa samhällelig medvetenhet kring huvudproblemet i stället för att flyta med i reglerings- och legaliseringsvågen. Framför allt krävs dock ytterligare lagstiftning. I Sverige är det redan förbjudet med surrogatmödraskap. Men för att komma åt utlandsproblematiken kan man börja med att stänga ner surrogatföretagen, för att därefter införa en motsvarighet till sexköpslag mot handel med utländska kvinnor.

John Lapidus
Författare och doktor i ekonomisk historia.