Areg Poghosian stoppar in nyckeln i startlåset i traktorn och vrider om. Den gamla motorn skriker och ryker när den börjar arbeta.

– Inte den här gången heller, suckar Areg innan han stänger av motorn och hoppar ner från traktorn.

Han kliar sig i håret på huvudet och tittar på den gamla sovjetiska traktorn som de har kämpat med att få styr på i ett par dagar. Brodern Murad skakar på huvudet och konstaterar att ”det bara är att fortsätta”.

– Det är väl ett litet problem i sammanhanget, säger Areg och torkar av sina händer på ett stycke tyg innan han tar i hand.

Från den lilla byn Yeghvard där han bor med sin familj kan man titta ut över horisonten. Om man tittar tillräckligt noggrant kan man se azerbajdzjanska flaggor bredvid militära utposter. De fanns inte där för bara några år sedan.

– För två år sedan hade vi 90 procent mer mark, nu har vi nästan inget kvar, säger han när han blickar ut över jordbruket nedanför berget.

Det har snart gått två år sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach ägde rum. Det var efter nästan 30 år av fredsförhandlingar som Azerbajdzjan den där söndagsmorgonen den 27 september 2020 avfyrade de första raketerna mot armeniska så kallade separatistiska soldater i regionen.

Kriget som varade i fyrtiofyra dagar tog slut i november när Armenien och Azerbajdzjan, med Rysslands hjälp, undertecknade ett avtal om eldupphör. Den icke-erkända självstyrande regeringen i Nagorno-Karabach förlorade nästan två tredjedelar av det territorium som man tillförskansat sig under ett krig på 90-talet och Azerbajdzjan gick vinnande ur striderna med nytt självförtroende.

Grunden till dagens konflikt är en omröstning om självstyre 1988. Det var det lokala parlamentet i den autonoma sovjetrepubliken Nagorno-Karabach som röstade om att skrivas över från den azerbajdzjanska sovjetiska delrepubliken till den armeniska. Nästan 90 procent röstade för att så skulle ske.

Den azerbajdzjanska regeringen ogiltigförklarade omröstningen i Nagorno-Karabach.

I Azerbajdzjan uppfattade många omröstningen som en krigsförklaring, vilket utmynnade i att pogromer mot armenier utbröt i flera städer. När Sovjetunionen föll 1991 var det fullskaliga kriget ett faktum. Armenierna i Nagorno-Karabach tog med hjälp av den utländska diasporan kontroll över regionen, och azerbajdzjanerna drevs på flykt.

Efter tre år av strider räknade konflikten en miljon flyktingar, både armenier och azerbajdzjaner, och 30 000 döda.

FN:s säkerhetsråd uppdrog åt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, att att bedriva fredsförhandlingar.

I dessa ansvarar sedan 1997 Frankrike, Ryssland och USA för medlandet. Ett skarpt förslag, Madridprinciperna, kom 2009 där både ett lands territoriella integritet och ett folks rätt till självbestämmande skulle tas i beaktande. Både Armenien och Azerbajdzjan har godkänt principerna, men de har inte verkställts.

Efter kriget 2020 anser Azerbajdzjan att formatet genom OSSE inte längre behövs. Azerbajdzjan anser att man löst konflikten med militära medel – vilket landets president Ilham Alijev menar sätter punkt för fredsförhandlingarna.

I dag bevakas eldupphöret av 2 000 ryska trupper enligt det avtal som skrevs mellan Armenien och Azerbajdjzan. 2025 ska avtalet mellan länderna förnyas. Frankrike och USA har godkänt lösningen i brist på andra initiativ.

En som inte är övertygad över att kriget har inneburit en lösning är den azerbajdzjanska vänsteraktivisten och statsvetaren Bahruz Samadov. Han skriver sin doktorsexamen på Karlsuniversitet i Prag om Alijevregimens retorik och auktoritärism. På ett café i Georgiens huvudstad Tbilisi förklarar han att kriget 2020 är ett stort misslyckande för fredsrörelsen.

– Vi var ett gäng som gick ihop om att skriva ett fredsmanifest under själva kriget. Det blev givetvis hårt kritiserat av stora delar av samhället. Inte minst av civilsamhällesorganisationer som liksom de flesta andra stämde in i skönsången bakom Alijevregimens krigsretorik, säger Bahruz.

En anledning, som han beskriver det, är att man i Azerbajdzjan genomfört auktoritära lagändringar som resulterade i att civilsamhället bröts ner mellan åren 2013 och 2015. De föreningar som är kvar är godkända av regimen och har ingen självständig agenda.

– Vi som är kvar i fredsrörelsen har fått arbeta mycket mer under jord. Visst är vi så pass få så att regimen inte riktigt bryr sig om oss, men vi har ont om medel för att organisera oss, säger han.

Han menar dock att nyheterna om att ett fyrtiotal azerbajdzjanska krigsveteraner har tagit livet av sig har gjort att folk har börjat bli mer kritiska mot regeringen. I Armenien finns jämförelsevis bara ett känt fall där en veteran har tagit sitt liv.

– Jag skulle verkligen inte säga att folk i stort är organiserade i fredskampen, men när Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach i augusti kunde man se i sociala medier att vanliga människor ifrågasatte om det var värt det. Man börjar bli mätta på krig, säger Bahruz Samadov.

Han syftar på när Azerbajdzjan i början på augusti anföll armeniska trupper i Latjinkorridoren, ett område som ansluter Armenien till Nagorno-Karabach. Det resulterade i tre döda på den armeniska sidan, och en på den azerbajdzjanska.
Med nya gasavtal med EU för att byta ut beroendet från Ryssland finns indikationer på att öppna samhället något. Det är tal om Alijevregimen ska tillåta ett öppnare civilsamhälle. Bahruz Samadov tror dock att dessa inte kommer förändra mycket.

– Det finns små eftergifter som regimen kommer göra, men de är inte av märkbar natur utan kommer nog uppfattas som symboliska för att blidka Europa, säger han.

Azerbajdzjan rankas av både the Economists demokratiindex och Freedom House som mer auktoritärt än både Belarus och Ryssland. Reportrar utan gränser placerar landet på plats 154 av 180 i sitt yttrandefrihetsindex.
Dessutom anses landet av antikorruptionsorganisationen OCCRP ha ett av de mest välutvecklade korruptionssystemen i världen. Man har systematiskt mutat journalister, politiker och beslutsfattare i Europa i något som fått öknamnet ”kaviardiplomati”.

Mutorna har delvis skett genom organisationen The Azerbaijan-European Society (TEAS) där bland andra den före detta moderata politikern Göran Lindblad var en frontfigur. En läcka, som den tyska tankesmedjan European Stability Initiative tog del av, visade att TEAS lyckades med mutor påverka tillräckligt många delegater för att en omtalad omröstning i Europadomstolen 2011 skulle falla på målsnöret. Omröstningen handlade om att fördöma Azerbajdzjan för bristande mänskliga rättigheter.

I TEAS uppdrag ingick det också att påverka beslutsfattares och forskares syn på konflikten i Nagorno-Karabach. Däribland påverkades det UD-finansierade svenska forskningsinstitutet Institute for Security & Development (ISDP) i Stockholm som trots att TEAS inte längre finns fortfarande tar emot pengar från ett byggbolag ägt av Alijevfamiljen.

Areg och hans bror Murad, som förlorade stora delar av sina ägor i samband med kriget lever dock långt ifrån storpolitiken. För dem är det viktigaste att få livet att gå ihop.

– Vi höll på att spara ihop till en ny traktor, säger Areg som trots allvaret skrattar åt saken. Men nu får vi väl ha kvar den här gamle jäveln ett tag till!

Murad som står vid sidan av fortsätter att försöka få ordning på motorn och ropar till sig bror att sätta sig i traktorn igen.

– Tyst med dig nu, vi måste ut till skörden innan den också försvinner.

Efter att Flamman var på plats i Yaghaverd har Azerbajdzjan anfallit byn. Den 13 september inleddes en militäroffensiv som har lett till att familjerna som bor där har evakuerats. Även efter att Ryssland meddelade att ett nytt vapenstillestånd trätt i kraft så har striderna fortsatt.