Tankesmedjan Timbro har släppt en ny rapport med ett gammalt budskap, En helt ny värld: Mänskliga framsteg i globaliseringens tidevarv. Med stöd i data från FN och Världsbanken sammanfattas viktiga globala trender som att hungern minskat med 30 procent sedan 1990 och barnadödligheten med 60 procent sedan 1970, medan skoldeltagandet i Afrika fördubblats på 30-40 år. I Timbros värld går vi en rosenskimrande tillvaro till mötes i takt med att marknaden släpps lös.

Problemet är inte bara det förenklade orsakssambandet (börjar vården behandla barnadödlighet på grund av att tullhinder tas bort? Höjs löner av sig själva?) utan att verkligheten också är en annan. Samma dag som rapporten kom meddelade havsforskningsinstitutet IPSO att livet i världens hav bryts ned ”tio gånger snabbare än den sista stora utrotningen för 55 miljoner år sedan”. Vi vet också att 40 procent av världens jordbruksmark är allvarligt utarmad. De globala koldioxidutsläppen nästan 40 procent högre än 1990. Den totala artutrotningen 100 gånger snabbare än det historiska genomsnittet.

Å ena sidan minskad hunger och fattigdom, å andra sidan ett sluttande plan av långsam ödeläggelse av livets förutsättningar, till följd av den ekonomiska globaliseringen.
Det som gör det möjligt att säga att världen blir bättre är ett sektoriserat kunskapssystem där miljön har en sekundär plats. Tyvärr är det inte något som bara Timbro håller sig med utan det är utbredd praxis i allt från nationalräkenskaper till FN:s årliga Human Development Report (där miljödatan hamnar i ett appendix).
Det behövs ett radikalt alternativ, som integrerat mäter hur samhället förändras. Utan det kan illusionen om att utvecklingen går framåt fortsätta att framstå som trovärdig. Det är direkt livsfarligt.