Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.
Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.
Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det tyckte även Laestadius själv. I boken Så kunde det gå (Verbal, 2025) tar han saken i egna händer och skriver en framtidsskildring som sträcker sig från 2026 till 2037. I reportage från Umeå, Stockholm, Möja och flera andra platser, berättar han om livet efter Tidöregeringens förlorade år. Inom litteraturvetenskapen brukar man tala om ”slipstream fiction”; en genre där science fiction-element glider in i realismen, utan att det för den skull blir ett fiktivt ”världsbygge”. För Laestadius är dock inte den suggestiva effekten poängen – utan vetenskapen bakom den litterära ridån. Man skulle därför kunna beskriva Så kunde det gå som en ”dokumentär slipstream”. Det låter kanske kuriöst, men genren är inte ny, inte ens i Sverige: 2020 kom Erika Bjerströms (bra) Klimatkrisens Sverige och 2021 Peter Alestigs (mycket bra) Världen som väntar.
I Laestadius framtid har en socialdemokratisk regering lånat till stora investeringar i Reformisternas anda. Man satsar på kraftiga upprustningar av järnvägen snarare än att bygga nya höghastighetståg. 20-talets mest fatala misstag, idiot-debatten om ny kärnkraft, har övergivits och investeringarna i framför allt vindkraft har exploderat. Laestadius framtidsskildring är vattenkammad, inga figurer har djävulshorn, men Ebba Busch kastas raskt ut ur riksdagen. Eftersom hälften av Sveriges utsläpp kommer från trafiksektorn – till övervägande del från bilar – lägger han mycket krut på dessa avsnitt. Den utopiska traditionens bombastiska ”Kräv det omöjliga” har ersatts med realismens knallpulver-salut över det framtida trafikborgarrådets detaljplan.
Rent litterärt lämnar Så kunde det gå en del att önska. Nästan alla figurer låter slående lika en viss emeriterad professor i sina inre monologer. En miljöengagerad ö-bo funderar över sina stearinljus (!) och känner ”eldskam” – och som läsare kan man nästan höra ”Born to be Wild” spelas under Miljöpartiets gruppmöten. Dessutom undrar jag om inte Laestadius (bilden) borde ha tittat noggrannare på hur folk sätts i (klimat)rörelse i sience fiction-författaren Kim Stanley Robinsons framtidsskildringar. I Framtidsministeriet skapar Robinson ett klimatförändringarnas ground zero efter en värmebölja över Indien, där 20 miljoner människor dör under några veckor. Den sorgliga sanningen är att något dylikt troligen kommer att behövas för att världen ska skrida till handling.
I Laestadius roman sker genombrottet när en forskningsexpedition upptäcker en issörja runt Arktis. Med tanke på att nya rön om den atlantiska strömmen, som visar att en ny istid troligen väntar i Norden, bemöttes med en axelryckning känns detta som utopiskt tänkande i dess sämsta bemärkelse.
Samtidigt känns det småsint att påpeka dessa litterära brister. Ingen kommer att läsa Så kunde det gå för dess stilistiska kvaliteter, utan för alla kreativa lösningar och för koncentrationen i tanken. När den är som bäst kan den ligga till grund för det som klimataktivisten Joanna Macy kallar ”aktivt hopp”. Det betyder inte att vi alltid måste vara optimistiska, utan att vi identifierar vad vi hoppas på – och tar steg i den riktningen. Gärna i Laestadius fotriktiga skor.
