I komedin Tristram Shandy: A Cock and Bull Story (2005) försöker de brittiska skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon göra långfilm av Laurence Sterns klassiska, men helt ofilmbara bok. Paret misslyckas spektakulärt med sitt företag, men däremot prickar de in all rekvisita som förväntas av en klassisk kostymfilm – kläderna, omgivningarna, de uppburna skådisarna.
I denna metafilm raljeras det friskt över svårigheterna i att adaptera komplexa litterära verk för en publik som nostalgiskt vurmar för historiska miljöer och tjusiga kläder. I en minnesvärd scen jublar producenterna över rekryteringen av A-listaren Gillian Anderson, som i en parodi på hundratals liknande kärleksscener får vandra tillsammans med Brydon genom en engelsk trädgård där samtalet är löjligt återhållet och rösterna överdrivet brittiska.
Den process som både parodieras och skärs upp för analys i A Cock and Bull Story är vardagsmat för den brittiska tv-världens chefer. Jakten på nya versioner av det gamla pågår ständigt. I likhet med den svenska tv-deckarens betydelse för svensk kulturexport, har kostymdramat blivit en vital komponent i den brittiska filmindustrins ekonomi. När kanalen ITV satsade stort på Downton Abbey visste programbeställarna precis vad de ville ha: ett stort gods i Yorkshire (Stolthet och Fördom, En förlorad värld), stjärnor som Hugh Bonneville och Maggie Smith som har spelat samma roller i otaliga BBC-produktioner, samt, förstås, den pyrande engelska klassfriktion som präglar all brittisk kultur mellan Dickens och Harry Potter.
Den dubbla miljön av upstairs och downstairs i Downton Abbey fungerar som ett klassamhällets mikrokosmos som effektivt kan förmedla välbekanta historiska höjdpunkter. Serien som tar avstamp i Titanics förlisning har till exempel också berört första världskrigets förlorade generation och den framväxande feminismen genom suffragette-rörelsen. I husets skugga skymtar Irlands självständighetskamp och den brittiska nationens beroende av den nya världens ekonomiska kapital.
Med jämna mellanrum hintar serien om att en växande arbetarrörelse, men kanske framför allt den entreprenöriella medelklassen, kommer att tränga ut den gamla aristokratin i samhällets marginaler. Och visst skildrar Downton en brytningstid, men samtidigt lever de gamla strukturerna kvar: nuvarande premiärminister David Cameron är släkt med drottningen.
Seriens sista säsong har kritiserats för att den inte tillräckligt speglar samhällets förändringar. Men oföränderligheten är i någon mening Downtons selling point. Serien har alltid levererat söndagsmys med en smula politik, men alltför nära verkligheten får vi inte komma. Precis som med kostymdramats systergenre ’Swords and Sandals’ (som serier som Rome och The Tudors brukar kallas) ligger poängen just i tillträdet till en annan värld, förlorad för oss. Och eftersom seriens skapare Lord Julian Fellowes är en republikansk, partitrogen nostalgiker, är det kanske för mycket att vänta sig att Earl Grantham kommer ut som Tysklandsvän, eller att Crawleys förlorar sina tillgångar i 20-talets generalstrejk. Ska aristokratin falla låter Fellowes den göra så med ödmjukhet och sorg snarare än genom revolution.
Men ett storslaget förflutet kan också användas för att säkra framtiden, undergång förvandlas till lönsam underhållning om man spikar estetiken. I små engelska byar manifesterar sig i dag den turist- och upplevelseindustri som bygger på konsumtion av en svunnen tid. Här finns övergivna herresäten och författarhem där de gamla familjerna har flyttat ut för länge sedan. Stallet byggs om till ett trevligt fik där bussburna turister kan dricka afternoon tea. I den obligatoriska giftshopen säljs dvd:er och kokböcker, och numer även officiell Downton-merchendise. Liksom nöjesparken ”Dickens World”, ett stenkast från Londons motorväg, eller den av betong nyligen framtrollade ”Harry Potter World” i Florida, blir de gamla herresätena ett sätt att bemöta människors längtan efter att ta aktiv del i den förlorade världen – inte bara betrakta den på avstånd.
Det talas om att den sjätte säsongen blir seriens sista, men den brittiska aristokratins historia slutar inte där. Om Downton fortsatte in på 1970- och 80-talet skulle den nye Earl Grantham förmodligen tvingas upplåta stora delar av huset till bröllopsevenemang och tv-bolag för att kunna reparera taket. tv-bolag vars produktioner går på internationell kulturexport till en omvärld som glatt frossar i de gamla levnadssätten.
Men på gamla ruiner byggs nya eliter. När allmänheten släpps in på storgodsen flyttar överklassen till nya slott av glas och betong. ’Upstairs’ är numer Londons väldiga banktorn som på nätterna städas av arbetare med minimilön.
Kanske gör vurmen för den förlorade världens klassystem oss mindre mottagliga för dess koppling till det nya framför näsan på oss.