En sak som är säker är att chocken över blodbadet och förstörelsen som utlösts av Israel i Gaza har fått många unga runt om i världen att se Israel som en bosättarkolonial entitet, och därmed en illegitim sådan. De ser Hamas attacker den 7 oktober – dess inriktning mot militären, förvisso, men också massakern på civila – som en del av alla människors rätt till kamp mot en kolonialmakt.

Väpnad kamp har varit och fortsätter att vara ett misslyckande när det gäller att stoppa Israels fördrivning av palestinier och kolonisering av deras land.

Det finns en vid klyfta mellan dem som ser den 7 oktober som utgångspunkten, eller som ett bevis på palestiniernas medfödda mordiska tendenser, och dem som är medvetna om att huvudförklaringen till vad som hände är Israels ockupation och förtryck.

Det finns inte heller något gemensamt mellan dem som tror att de grymheter som begåtts av Hamas och dess medbrottslingar rättfärdigar en fruktansvärda masslakt av tiotusentals palestinska civila och svältandet av två miljoner människor, och dem som förstår att den enda lösningen är politisk och diplomatisk – ett erkännande av palestiniernas rättigheter som folk.

En annan betydande klyfta sträcker sig mellan dem som automatiskt godkänner allt vapenvåld och dödande i befrielsens namn, och dem som inte håller med – samtidigt som de förstår sammanhanget.

Men det är exakt de demonstranter som ropar ”Från floden till havet” och antar den historiografiska analysen bakom frasen, som måste reflektera kring strategin med väpnad kamp som förs av Hamas och andra palestinska grupper, i förhållande till hur väl den har lyckats stoppa fördrivandet av palestinier och plundringen av deras land.

Frågan besvarar sig själv. Väpnad kamp har varit och fortsätter att vara ett misslyckande när det gäller att stoppa Israels fördrivning av palestinier och kolonisering av deras land.

Den bästa utgångspunkten för att analysera Israels politik är början av 1990-talet, en tid då sovjetblocket – då den främsta anhängaren av palestiniernas krav på egen en stat – hade sönderfallit. Politisk (men inte ekonomisk) apartheid närmade sig sitt slut i Sydafrika, och den första intifadan hade lett till den multilaterala Madridkonferensen, där en palestinsk delegation deltog som formellt inte var underställd Palestinas befrielseorganisation, PLO.

Mitt i den atmosfär av förändring som präglade kalla krigets slut förväntade sig palestinierna och det internationella samfundet, liksom många israeliska fredsförespråkare, att bosättningar skulle avvecklas, att Israel skulle dra sig tillbaka från hela det territorium de ockuperade 1967 och att en palestinsk stat skulle upprättas i ett område som omfattar 22 procent av det brittiska palestinska mandatet.

De multilaterala samtalen i Madrid ledde till bilaterala förhandlingar mellan Israel och PLO i Oslo. Palestiniernas förväntningar förblev desamma: att Israel upphör med sin militära ockupation som påbörjades 1967, att Israel respekterar deras rätt till självbestämmande och att parterna fortsätter den historiska försoningsprocessen mellan de två folken.

Men Israel hade ingen avsikt att sluta bygga nya bosättningar, än mindre att avveckla dem. Och – vilket har bevisats av uttalanden och tal från dess ledare (främst de tidigare premiärministrarna Yitzhak Rabin och Shimon Peres) och av varje israelisk regerings agerande – de samtyckte inte heller till upprättandet av en palestinsk stat.

Dessutom befäste och utökade Israel sina bosättningar ytterligare, samtidigt som de utnyttjade PLO:s vilja att skjuta upp alla diskussioner om deras framtid till förhandlingarna om permanent status. Genom en blandning av byråkratiska och militära regleringar såsom rörelserestriktioner, förbifartsvägar, zoner stängda för palestinsk utveckling, vägspärrar, kontroller och avstängningar, odlade och påskyndade Israel fragmenteringen av det palestinska territoriet som ockuperats sedan 1967, och strimlade upp det i isolerade enklaver.

Av detta skäl betonar anhängare av Hamasattackerna den 7 oktober och väpnad kamp i allmänhet, med fog, att strategin med förhandling och diplomati som bedrivits av PLO och palestinska myndigheten – liksom obeväpnad folklig kamp – har misslyckats och måste överges. Men om misslyckandet med att stoppa fördrivandet och koloniseringen är det korrekta kriteriet för att välja en taktik eller strategi, måste detsamma gälla för väpnad kamp. Varför skulle den ges undantag från historiens dom?

Efter att Hamas bildades 1988 fokuserade dess militära gren på väpnade attacker inom de palestinska territorierna som Israel ockuperade 1967. Detta var ett brott (som även delas senare eller samtidigt av andra grupper) med den första intifadans medvetet obeväpnade karaktär.

Än i dag är emellertid det intryck som upproret lämnade i världen – och på det palestinska kollektiva minnet – ett av en folklig, demokratisk kamp som strävar efter det konkreta målet om palestinsk självständighet. Detta mål verkade ligga inom räckhåll, vilket framgår av utarbetandet av utbildningsmässiga, ekonomiska och kulturella grunder för den framtida staten.

Hamas började attackera civila i Israel efter att den judiske bosättaren Baruch Goldstein massakrerade muslimska tillbedjare vid Ibrahimi-moskén i Hebron i februari 1994. Det som från början uppfattades som hämndattacker förvandlades till en medveten politik för att sabotera den palestinske presidenten Yasser Arafats förhandlingstaktik och diplomati.

Hamas skryter med att man med sina självmordsattacker på 1990-talet lyckades stoppa Oslo-processen, som de anser förrådde den palestinska saken. Detta skryt spelar Israel i händerna, som inte hade för avsikt att låta förhandlingarna mynna ut i två stater.

Militariseringen av andra intifadan orsakades inte bara av Hamas, utan gruppen fortsatte att uppgradera sina väpnade kapaciteter. De satte in självmordsbombare, dödade soldater och bosättare i Gazaremsan och sköt raketer därifrån. Hamas såg Israels tillbakadragande från Gaza 2005 som ett resultat av gruppens väpnade kamp. Ur ett politiskt perspektiv tillät Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza dess regering att fördjupa den situation som de hade utformat i 15 år: att avskilja Gazas befolkning från Västbankens.

På Västbanken gjorde självmordsattackerna det möjligt för Israel att bygga upp separationsbarriärer som stal tiotusentals dunam (motsvarande ungefär 1 000 kvadratmeter) från palestinierna. De som hävdar att Israel ändå hade för avsikt att ta mer och mer land har rätt.

Men är syftet med palestiniernas väpnade kamp att göra det lättare för Israel att plundra mark och påskynda den processen? I den palestinska interna debatten sägs det att den andra intifadan (vars väpnade natur hindrade den från att bli ett allmänt folkligt uppror) var en katastrof. Men denna slutsats är något nedtonad, nästan tystad av respekt för de döda, de många palestinska fångarna som hålls i Israel och deras familjer.

”Lone wolf”-attacker på israeler som begicks i bosättningar och som anses legitima, till och med heroiska, av palestinier har inte avskräckt bosättare. Tvärtom har de uppmuntrat och påskyndat markstölden. För att ta ett exempel: den 21 juli 2017 knivhögg och dödade en invånare i den palestinska byn Khobar, nordväst om Ramallah, tre medlemmar av en israelisk familj från bosättningen Neve Tzuf, byggd på mark som beslagtagits från byarna Nabi Saleh och Deir Nidham.

Sedan attacken har Neve Tzuf påskyndat sin kolonisering av mer palestinsk mark i området. Med hjälp av israelisk militär och myndigheter har man etablerat nya utposter och blockerat palestinskt tillträde till vägen som förbinder området med grannbyar söder om det. Resultatet är detsamma efter varje attack, oavsett om den begås med kniv eller pistol och om den organiseras av en grupp eller en ensam individ.

Folk har rätt när de säger att redan före den 7 oktober hade organiserat våld av statsstödda bosättare lett till fördrivning av palestinska jordbruks- och herdesamhällen från deras land och till beslagtagandet av hundratusentals dunam på Västbanken av till synes olagliga utposter.

Rapporter från israeliska människorättsorganisationer och oberoende framtagna artiklar som beskriver processen har konsekvent publicerats av Haaretz under de senaste 30 åren.

Markbeslaget har bara accelererat sedan den 7 oktober och början av kriget i Gaza. De enda som försöker stoppa det är grupper av frivilliga som följer med de palestinska bönderna och herdarna till deras marker.

De flesta av dem är israeler, men en del frivilliga kommer från utlandet (inklusive många judar) och det finns enstaka palestinska deltagare. De palestinska organisationerna som förespråkar väpnad kamp, ​​ledd av Hamas och Islamiska Jihad, går sällan med i offentliga motståndsaktioner mot bosättare och statliga markbeslag och gör det tydligt att det inte är deras föredragna strategi.

Organisationernas beväpnade medlemmar i flyktinglägren i Jenin, Tulkarem och Nablus är villiga att offra sina liv när de väljer att ta till vapen mot israeliska stridsvagnar och drönare. Det råder ingen tvekan om att dessa ungdomar känner att de inte har någon framtid oavsett. Vart och ett av dessa flyktingläger har blivit ett mini-Gaza vad gäller den förödelse Israel lämnar efter sig efter varje invasion.

Obeväpnade civila dödas i var och en av dem. Hur kommer det sig att allt mod och styrka som beväpnade unga palestinier visar mot en sofistikerad militär, alla pengar som investerats i deras vapen och uthålligheten hos invånare i stadsdelar som förstörs gång på gång, inte kanaliseras till ett folkligt initiativ för att skydda palestiniers mark och de dussintals samhällen som är föremål för konstant terrorism av bosättare? Om problemet mycket riktigt är kolonial fördrivning och bosättning, varför fokuserar då inte palestinierna sina ansträngningar på dess mest framträdande manifestationer?

De som föredrar väpnad kamp hävdar att dess framgång inte bör mätas i poäng, som i en boxningsmatch. De påstår också att Hamas ända sedan den 7 oktober har krossat israelernas känsla av normalitet, tillfogat dem nederlag efter nederlag, avslöjat deras regerings likgiltighet inför gisslans öde i Gaza, än en gång bevisat hur patetiska Israels politiker är och ökat landets interna sociala splittring.

Hamas, som har visat sig vara en armé med en politisk gren och inte tvärtom, planerade uppenbarligen inte att uppnå dessa framgångar. Men de planerade allt annat mycket noggrant. De koncentrerade sina ansträngningar på att öka sin militära styrka, gräva den sofistikerade labyrinten av tunnlar som fortsätter att överraska och förvirra den israeliska militären och dess underrättelsetjänst, skaffa och producera vapen och ammunition och träna tusentals unga män som är redo att dö i strid.

Allt detta är sant. Men som de säger på arabiska, wa ba’adein? Vad kommer härnäst?

För det första är det som kommer härnäst det som redan sker nu: döden och sorgen i Gaza, vars invånare inte har haft någonstans att gömma sig från israeliska bombardemang, som inte gör någon skillnad mellan en beväpnad man och hans son, mellan en Hamas-anställd tjänsteman vid Gazas hälsoministerium och en av Hamas militära befälhavare.

Samhället så som vi kände det i Gazaremsan har utplånats. De döda har redan blivit befriade från det hela. De tiotusentals skadade, invalidiserade och barn som är mest drabbade av svält och undernäring har nu många år av fysisk och mental rehabilitering framför sig, och det är svårt att säga hur framgångsrikt det kommer att bli.

Det är ett måste – och det är möjligt – att utveckla kampmedel som tar hänsyn till det egna folkets rätt att leva.

De rika, de med kontakter och attraktiva yrken, har redan lämnat Gaza och lämnat efter sig sina äldre föräldrar och andra mindre lyckligt lottade familjemedlemmar. Många fler förväntas emigrera när gränsövergången i Rafah öppnas igen. Det har dykt upp gäng som utnyttjar den olycka som drabbat Gaza. Vid sidan av uttryck för gemensam solidaritet visar den sociala strukturen tecken på att börja sönderfalla. Det kommer att ta decennier att återuppbygga Gazaremsan. Uppväger Hamas framgångar, som deras anhängare utanför Gaza beundrar, detta fruktansvärda lidande?

Denna förödelse och blodbad är resultatet av ett beslut som Israel fattade. Israel kunde ha reagerat annorlunda än man gjorde den 7 oktober. De kunde ha förhindrat attacken, inte bara ur ett militärt och underrättelseperspektiv, utan ur ett politiskt. Israel kunde ha valt att respektera internationella resolutioner om palestiniernas rätt till självbestämmande. Nu ser vi dock att Hamas har förberett sig för en utdragen militär kampanj och ignorerar Israels uppenbara drivkraft och förmåga att förstöra, utan att ta hänsyn till palestiniernas öde och önskemål.

Det går inte att diskutera en avlägsen framtid. Kommer denna Hamas-strategi att leda till det önskade målet uttryckt i sloganen ”Från floden till havet” om 20, 50 eller 200 år? Vi vet inte. Men vi pratar inte om kliniska laboratorieprocedurer. De två miljoner torterade, bombade och svälta Gazaborna är inte bara statister i en framåtblickande historiografisk analys. Rätten till väpnad kamp är inte heligare än deras liv.

Många palestinier har hävdat och fortsätter hävda att döden är bättre än ett liv under förtryck och ockupation. Men faktum är att palestinier i Gazaremsan och på Västbanken varje dag bevisar att de faktiskt väldigt gärna vill leva.

När befrielsekampens medel kan leda till masslakt och utplåning av det förtryckta folket – som nu sker – är det korrekt att skylla på förtryckaren. Men det räcker inte. Det är ett måste – och det är möjligt – att utveckla kampmedel som tar hänsyn till det egna folkets rätt att leva.

Artikeln är först publicerad i Haaretz.
Översättning: Jonas Elvander