Fronesis

#52–53: ideologi

Varför är det så svårt att sluta äta ur ideologins soptunna? Referenserna till filosofen Slavoj Žižek är många i senaste numret av Fronesis och det är som om man hör honom salivera klatschiga citat ur sin film A pervert’s guide to ideology samtidigt som man läser. Tidskriften ger i detta nummer ett femtontal akademiska röster möjligheten att ta sig an just temat ”ideologi”. ”Kapitalismens ideologi”, som Renata Salecl skriver om i sin text, tränger igenom och omskapar tillvaron omkring oss efter ångestproducerande uppmaningar om ”valfrihet” och ”konsumtion”. En process som drivits så långt att den senaste trenden är dess antites. Tjusiga restauranger, skriver Salecl, tillämpar numera Eric Cartmans gamla ”you can’t come!”-teknik, där avskaffandet av valfrihet och service Just-In-Time till förmån för ställen utan menyer, med nyckfulla öppettider och otrevligt bemötande blivit välbärgades nya fix för att behandla neuroserna.
Ideologins allomfattande närvaro kommer med två ytterligheter till synsätt. Antingen ett pessimistiskt ”resistance is futile” eller en dröm om potentialen i mikromotståndet, där strider om språkliga definitioner eller att shoppa färre sneakers förväntas öppna genvägar till systemets självförstörande mekanism. De texter som inte går i någon av fällorna, som Frida Buhres om Hanna Arendt och John Björkmans om revolutionsåret 1848, är också de bästa.

Med idén om hur ideologin genomsyrar allt tolkar Mark Devenney på ett krystat vis självmordsbombaren som ”en perfekt iscensättning av det nyliberala samhällets idealjag: individen som tar kontroll över sitt eget liv och fattar egna beslut utan att tyngas ner av skatter och regleringar”, medan Steffen Böhm och Aanka Batta tillhör de som ser orden, begreppen och definitionerna som ”den plats där motståndshändelsen äger rum”. Texterna är inte ointressanta, inte ens de som undviker att prata om kapitalism till förmån för oprecisa begrepp som ”nyliberalism”, ”konsumism” eller ”systemet”, men det är som om skribenterna själva försöker legitimera sitt arbete genom att avsluta med en försäkran om vilken samhällsomstörtande potential de här insikterna besitter.

Höstens flyktingrörelse är dock ett exempel på hur svårt det är att upprätthålla något beständigt baserat på enskilda människors goda avsikter, och den väntade reaktionära backlashen – trots alla som ropade ”welcome!” och bredde mackor – har visat sig omöjlig att påverka genom utfall mot den högerradikala retoriken. Medan partivänstern klappar manen på den dödsrosslande välfärdshästen och inbillar sig att den snart ska kunna springa och leka igen försöker volymens avslutande text ”EU-migrantdebatten som ideologi” presentera ett alternativ i civilsamhället. Även där framhålls kampen om värderingar och principer som fundamentala i att skapa en radikalt annorlunda bas. Men ideologin är trögrörlig och förankrad i något robustare: de ekonomiska förutsättningarna som formar samhället. Därför är den där soptunnan så svår att sluta äta ur.