Invandringens kostnader för staten är ett känsligt ämne. Dåvarande regering beställde 2009 en utredning  av frågan av professor Jan Ekberg i Växjö för finansdepartementets räkning. Han fann kostnaden uppgå till mellan 1,5 till 2 procent av BNP. Sedan dess har det årliga antalet flyktingar minst fördubblats.
I stället för att ärligt tillstå kostnadernas storlek och finansiera dem med exempelvis en skattehöjning på höga inkomster och förmögenheter så  tiger regeringen. Högerflanken i politiken vill slippa en skattehöjardiskussion och är nöjd därmed. Vänsterflanken tiger för att de  befarar att  motståndet mot invandringen skulle öka av en prislapp. Men eftersom folk i gemen förstår att även flyktingar behöver mat, kläder och bostad och annat av livets nödtorft ger förtigandet bara upphov till ett diffust missnöje. Och eftersom det sker neddragningar av offentlig verksamhet skyller man gärna på invandringen. Det är enbart SD som tjänar på mörkläggningen.

Om vänstersidan vore ärliga nog att tillstå beloppets storlek – cirka 4 procent av BNP, som numer uppgår till omkring 4 000 miljarder kronor per år,  det vill säga i storleksordningen 160 miljarder kronor per år – och att beloppet skulle fördelas bland de välsituerade, skulle vanligt folk inte känna sig utsatta. Men nu spelar man ut inhemska och invandrade utsatta grupper mot varandra. SD växer. Vänstersidan betraktar ibland invandringens kostnader som en investering i vårt samhälle. Unga, ibland välutbildade människor kan med tiden bidraga till vårt välstånd. Men som alla investeringar måste även dessa betalas. Och det bör ske efter betalningsförmåga. Det vill säga enbart personer med inkomster och förmögenheter över en viss nivå bör åläggas betala genom höjda inkomst- och förmögenhetsskatter.

De dolda förmögenheter som finns placerade i Schweiz, Monaco och Luxemburg (enligt  boken Gömda rikedomar av Gabriel Zucman) uppgår till många tusen miljarder euro, varav några av dem borde beskattas i Sverige. EU borde kunna utöva påtryckningar mot dessa länder för att få dem att redovisa tillgångarna och således få in mer pengar i statskassorna.  
En nation som borde vara med och betala är den som ligger bakom IS framgångar, nämligen USA. Irakkriget har närt framväxten av unga mentalt krigsskadade män som inte ser någon framtid i ett vanligt civilt samhälle. Men även de andra nationerna som deltar i kriget såsom Ryssland, Iran och Libyen på regeringssidan och Frankrike på oppositionssidan bör betala den skada de orsakar.

Det kan kännas futtigt att tala pengar i samband med krig och flyktingvågor. Men eftersom tyvärr pengar styr de flesta av besluten på vår jord är det ganska logiskt att sända notan till dem som orsakat kostnaderna. Kanske skulle det även  dämpa krigslusten något.
Och om man vill få slut på kriget i Syrien kan ett sätt vara att sluta sälja vapen  till IS samt att även sluta köpa den olja de vill sälja. Varför fokuserar diskussionen enbart på flyktingfrågan, inte på hur man ska få slut på kriget? Det är ju ändå det viktigaste.