Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.