Lyra Ekström Lindbäck skildrar i I tiden den prekariserade medieklassens ångest, en roman som – tidstypiskt – undviker att svara på frågan den ställer.
Bland osäkra anställningar och bråk på sociala medier breder meningslösheten ut sig. Christoffer är frilansare på ett creddigt modemagasin och får prestigefulla uppdrag. Ett drev på sociala medier där han kritiseras för att ”rättfärdiga hur modeindustrin exploaterat transkvinnornas historia” blir utlösande faktor för en depression. Christoffer går in i väggen.
Lyra Ekström Lindbäcks tredje bok upplevs som skriven förra veckan. ’Tiden’ som hon vill skildra tillhör storstadens prekariserade medie- och medelklass; den som, efter universitetet och före familjebildningen, valsar runt bland osäkra frilansavtal, dyra andrahandsboenden och relationer av varierande betydelse. Som träffar kompisar på Liljevalchs vårsalong, och lägger en kväll på att redigera den perfekta selfien. Som har twitterångest efter att ha tjafsat med en kollega om vem som är mest privilegierad.
Många författare har som ideal att skildra något evigt och arkaiskt, därför undviker de tydliga tidsmarkörer. Lyra Ekström Lindbäck gör i I tiden tvärtom. Det är som om hon söker frambesvärja ett ämne genom att nagla fast varje tidstypisk detalj. Christoffers kris skildras flyhänt ner i ACNE-tröjans specialtryck, tummens svepande rörelse över skärmen. Det är en stark tonsäkerhet och ett underbart flyt.
Frågan är om Ekström Lindbäcks ärende bara är tidsandan som litterärt grepp – att i romanen återskapa den ogenomträngliga yta hon försöker skildra – eller om det även finns en sorts ambition visa på bottendjupet under ytans speglingar. Men existerar ett ämne där på botten är det inte lika helgjutet och tvärsäkert som framställningen. ”Vad är egentligen skönhet?” är en fråga som I tiden enligt baksidetexten vill ställa. Den frågan är inom romanen rätt perifer. Mer närvarande är i så fall en tematik som känns igen från Per Hagman, Johan Kling, Daniel Åberg eller Amanda Svensson vilka på olika sätt har skildrat unga människor i storstaden som slavar under ett system i jakten efter kreativitet, förförelse, kärlek, mening.
Det är förstås lätt att raljera över Christoffers banala 30-årskris. Han har uppnått allt det han som tonåring i Norrköping önskade. Ändå är livet tomt, buhu. Men att förakta Christoffer är en fälla, för det är precis vad som förväntas av den självhatande medelklass som både Christoffer och romanens presumtiva läsare tillhör. Lyra Ekström Lindbäck går inte den fällan – hon skriver Christoffer med empati. Ändå finns det en upprepning och flackhet i gestaltandet av hans lidande som gör det svårt att ta på allvar. Är detta lidande berättigat? Om ja – varför får det inte göra ont på riktigt? Om nej – vad är det som ska uttryckas mellan raderna?
I tiden presenterar ingen kontrast till Christoffers kris och heller ingen lösning på den. Alla möjliga vägar ut leder tillbaka till snabba prestationskickar och flytande, oförankrade relationer. På så sätt är berättelsen stängd och duckar också fegt för den svåra men helt centrala frågan om vad Christoffers kris egentligen handlar om.
