Det blev den fundamentalistiska terrorn som tog hem spelet vid årets G8-möte. Bomberna satte tillfälligt punkt för en förnyad diskussion om globala orättvisor. Förhoppningsvis mer tillfälligt än när attackerna mot World Trade Center 2001 torpederade den globala rättviserörelsens frammarch i västvärlden. Efter fyra år av misslyckat krig mot terrorismen är de politiska möjligheterna för ett reaktionärt svar a lá Bush sämre – och den företagsledda globaliseringens orättvisor gör sig alltmer påminda också i Nord.
Vid sidan om de svarta rubrikerna signerade G8-ledarna en uppgörelse som de själva – och deras hov av journalister – karakteriserat som historisk: 50 miljarder dollar i ökat bistånd, skuldavskrivningar och löften om borttagna exportsubventioner.
Problemet är inte så mycket att detta inte är sant som att media så bredvilligt agerat makthavarnas megafoner. G8-ledarnas löften om skuldavskrivningar används ännu en gång för att diktera ekonomisk politik. Den ”historiska” uppgörelsen gäller enbart länder som implementerat IMF:s och Världsbankens ekonomiska recept – 18 länder med 5 procent av Syds totala befolkning. För G8 är kostnaden negligerbar: Mindre än en miljard dollar per år.
Att G8-ledarna 1999 i pompösa ordalag utlovade än större skuldsaneringar – med samma nykoloniala motkrav och resultatet att skuldberget vuxit – har sedan länge fallit i glömska. Eller att USA och EU så sent som i fjol kom med exakt samma ospecificerade löfte att utradera exportsubventionerna – och i princip lovat detsamma sedan Världshandelsorganisationen WTO bildades i början av 1990-talet.
”Nu måste Afrika ta ett eget ansvar” mässar Dagens Nyheters Disa Håstad i det tyckeritrams på nyhetsplats som kallas ”analys”. Enligt Håstad har G8-ledarna gjort allt som överhuvudtaget är möjligt för att förpassa fattigdomen till historien. Nu är det ”de afrikanska länderna själva som måste anstränga sig för att leva upp till förväntningarna”.
Artikeln är ett typexempel på de nykoloniala tongångar som florerar i svenska medier. Ifrågasättande eller granskning av G8-ledarnas beslut – eller G8:s legitimitet – får man leta efter. Det enda som ifrågasätts är huruvida de ”historiskt” generösa erbjudandena är lämpliga med tanke på utvecklingsländernas bristande kompetens.
Den enkla frågan vilket ansvar långivarna har för alla pengar som lånats ut till diktaturer och korrupta regimer lyser med sin frånvaro – på samma sätt som när Iraks skuldberg från Saddam-tiden i höstas användes för pådyvla landet IMF:s krav på privatiseringar och handelsliberaliseringar. På fikonspråk talas dock inte om privatiseringar utan ”good governance”. Bland föregångsländerna för ”good governance” i G8:s uppgörelse hör till exempel Bolivia – numera på randen till inbördeskrig.
Mest bjärt i medias rapportering lyser frånvaron av röster från de länder det faktiskt handlar om – trots att Skottland vimlat av både statschefer och representanter för folkrörelser och organisationer i de skuldsatta länderna. I praktiken har det varit mer rättvisande att läsa sydafrikanska affärstidningar på Internet än att följa G8-toppmöte i Dagens Nyheter.
Isåfall hade man i alla fall fått reda på att kritiken mot G8-ledarnas uppgörelse är massiv från det afrikanska civilsamhällets organisationer – och att entusiasmen varit måttlig bland afrikanska ledare.
För att dra en parallell: Hade svenska inrikesreportrar beskrivit en politisk uppgörelse på hemmaplan i samma ohöljt okritiska termer skulle det ha betraktats som pinsamt. Men på den internationella toppmötesarenan har medias skildringar förvandlats till en slags hovjournalistik vars enda mål tycks vara att basunera ut vikten av de beslut som fattas.
