Ondskan är en av Jan Guillous mest lästa böcker och har tidigare satts upp som enmansteater av skådespelaren Benny Haag på Dramaten. Nu kommer den som långfilm i regi av Mikael Håfström.
Håfström debuterade som långfilmsregissör med Guilloufilmatiseringen av Vendetta, en produktion där stor vikt lades på explosioner och skottlossningar. Förutom att Jan Guillou antagligen har någon form av förtroende för Håfström som omvandlare av hans böcker till film, är det logiskt att Mikael Håfström ges förtroendet att göra Ondskan eftersom det precis som Vendetta är en produktionsmässigt omfattande och dyr film.
Stor vikt har lagts vid att återskapa en svensk internatskolemiljö i slutet av femtiotalet, och resultatet är i princip klanderfritt. Producenterna har säkerligen tittat en hel del på Peter Weirs Döda poeters sällskap med Robbin Williams, liksom Sjöberg/ Bergmans svenska klassiker Hets.
Ondskan är alltså ganska långt från de skakiga handkameror och naturligt murriga miljöer som blivit vanliga i europeisk film sedan Dogma-vågen i mitten av nittiotalet. Men det är inte negativt. Snarare uppfattar jag det som på något sätt rofyllt att bildspråket är väldigt traditionellt i Ondskan. Det ger plats åt huvudsaken, som här är den omskakande historien.
Hjälten Erik Ponti, en värsting som efter att ha blivit relegerad från sin skola i Stockholm skickas till internatskola för att klara de nödvändiga betyg som behövs för gymnasiet, sägs vara Guillous alter ego. Jag tror att det också finns en hel del av Jan Guillou i Erik Pontis bästis– den tjocke och nördige, men intelligente, Pierre Tanguy (Henrik Lundström som spelar Tanguy är mer bildlik dagens Guillou än Andreas Wilson som spelar Ponti). Men våldet var uppenbarligen en ständig följeslagare i Guillous uppväxt, och så är det också i Pontis.
Han misshandlas av sin styvfar och av de äldre eleverna på internatet Stjärnsberg, men kan inte slå tillbaka. Inte för att han inte har förmågan, Guillou framställer Ponti som en blixtsnabb slagmaskin som inom några sekunder knäcker näsben och armar på sina motståndare. Men Pontis plågoandar har makt att förstöra hans fortsatta utbildningsmöjligheter, ja hela liv.
Om den konflikten och de moraliska frågorna därikring handlar historien. Håfström har gjort ett bra regijobb och med den starka berättelsen som bas blir Ondskan en kraftfull filmupplevelse.
Guillou kommer aldrig bli någon dialogmästare av Norénklass, men de styltiga replikerna fungerar på något sätt i det lika styltiga femtiotalsinternatet. Förutom Andreas Wilson och Henrik Lundström som Ponti respektive Tanguy, gör Gustaf Skarsgård en bra insats som överklassvinet Silverhielm.
Det är för övrigt lätt att spåra Guillous världsbild i det mikrokosmos som internatet utgör. Där finns fascistoida överklasselever och dess hantlangare från den övre medelklassen. Där finns en korrumperad och känslolös rektor, en nazistsympatiserande historielärare och en gymnastiklärare som är socialdemokrat och förbannad på hierarkierna, men för feg för att verkligen göra något åt dem.
Slutsatsen för Ponti blir inte helt oväntat att onda personer med makt måste besegras på deras egen spelplan, oavsett om spelplanen utgörs av juridik eller våld. Jag vet inte om jag håller med, men inom den värld som Håfströms film målar upp ter den sig naturligtvis som den enda möjliga.
