Det

Regi: Andy Muschietti
Medverkande: Jaeden Lieberher,
Finn Wolfhard, Sophia Lillis,
Bill Skarsgård mfl.

Det är ”motbjudande att använda vårt goda rykte och kasta skit på oss” sa Clownen Manne (af Klintberg) i P1 Kultur (13/9) angående nyfilmatiseringen av Stephen Kings mastodontverk Det från 1986. Manne misstänker även fjolårets utbrott av ”clownhysteri” – där människor från North Carolina till Skövde vittnade om hur de skrämts och angripits av folk utklädda till clowner – för att ha varit marknadsföringsknep från produktionsbolaget bakom filmen, något de själva dock tillbakavisat.

Kritiken mot just den här filmen är kanske en smula orättvis. Onda clowner i skräckfilm är sedan många år legio. När King skrev boken hade det dessutom bara gått några år sedan barnkalasclownen John Wayne Gacy dömdes till döden för 33 bestialiska mord. Även om vi kan vara förlåtande mot regissören, argentinaren Andy Muschietti – upphovsman till kassakoskräckisen Mama från 2013 – som lyckades ta det nya filmprojektet i mål efter åtta år av ombearbetade manus och två regissörsbyten, så är vi fler än Clownen Manne som, av olika skäl, inte är helt imponerade av resultatet.

Berättelsen om sju utstötta elva­-åringar – The Losers’ Club – och deras kamp mot den namnlösa ondska som plågar staden Derry i Maine, tillhör Stephen Kings mest lästa och erkända. Det är en uppväxtskildring om 50-talets USA med alla dess vanliga teman om utanförskap, klass och rasism där en oförstående och oengagerad vuxenvärld aldrig går att luta sig emot. De vuxna i Derry är inte bara likgiltiga inför mobbning och orättvisor utan även inför de återkommande fallen av försvunna och lemlästade barn, som vida överstiger riksgenomsnittet.
Det är barnen som – i bästa Barnens detektivbyrå-stil – lägger ihop ledtrådarna så det går att skönja ett mönster. Omkring vart 30:e år i stadens historia inträffar något fruktansvärt. Vansinnesdåd, eldsvådor, gruvolyckor eller oförklarliga massförsvinnanden. Ondskan i Derry – Det – är ett väsen som vaknar i dessa 30-årsintervall för att äta, och det bästa Det vet är skräckslagna barn eftersom rädsla ”saltar köttet”. Nu har Det vaknat igen.

Det är en uppväxtskildring om 50-talets USA med alla dess vanliga teman om utanförskap, klass och rasism

Den kända miniserie som gjordes 1990 kritiserades redan på sin tid för bristande specialeffekter även om den senare fått såväl ett visst kult- som kvalitetserkännande. Främst tack vare Tim Curry i rollen som Pennywise, den ondskefulla clown som Det oftast tar skepnad av, och för att serien lyckades förvalta delar av den suggestiva stämningen från förlagan.

När Bill Skarsgård nu fått axla den röda näsan och puffbyxorna är utmaningen att komprimera den första halvan av bokens 1 400 sidor, som skildrar de sju förlorarnas tillvaro som barn, till ungefär två timmar. Nya Det är mycket brutalare än miniserien och förlitar sig mer eller mindre helt på effekter för att få publiken att vrida sig i stolarna. Skarsgårds Pennywise har heller ingenting av den gåtfullhet eller svarta, sadistiska humor som Curry byggde sin tolkning på, utan är ett mer renodlat monster.
Dessa konstnärliga avvägningar har såklart både för- och nackdelar. Filmens främsta problem är dock att den förlitar sig på det så kallade Stranger Things-fenomenet, det vill säga den – felaktiga – föreställningen att barnskådespelare är lämpade till att ensamma bära upp en berättelse utan att det ibland slår över och blir fånigt. Muschietti låter dessutom sina pressade tonårskaraktärer skämta och dra oneliners samtidigt som de är på väg att bli uppätna, vilket helt bryter illusionen om att det är ett verkligt hot de står inför.

Grundförutsättningen för att de sju förlorarna kan bekämpa en demonisk hamnskiftare som känner till deras djupaste rädsla är deras sammanhållning. En sammanhållning byggd på deras, olika former av, utanförskap. Nyckeln till att besegra det onda ligger i att inte vika för rädslan, att tro på varandra, stötta varandra och offra sig för varandra. Det är ett budskap som någon-form-av-socialisten Stephen King ofta byggt sitt författarskap kring. I just Det är detta tema så starkt att det tillslut slår slint. I en av litteraturhistoriens märkligaste scener kommer gruppens enda flicka, Beverly, på idén att de kan stärka den här gemensamma kraften ytterligare genom att hon i tur och ordning ligger alla de övriga tills hon känner ”en vag värme i sitt barnsligt omogna könsorgan”.
Att just den scenen inte överförts till någon av filmversionerna är kanske inte så mycket att orda om, men att hela aspekten av utanförskap och sammanhållning hyvlats ner så mycket för att ge maximal plats år utspärrade ögon och kucklande Skarsgårds-skratt gör filmen en otjänst.

Eftersom filmen endast skildrar den första halvan av boken finns det nog goda chanser till att även berättelsen om hur The Losers återvänder till Derry som vuxna, när Det vaknat ur sin dvala igen, kommer bli aktuell. Det är i alla fall ambitionen om man får tro teamet bakom denna.
Kanske kan en fortsättning löda igen några av de här glappen och med hjälp av vuxna skådespelare även få med de av bokens kvalitéer som trots allt lyfter Det till en skräckupplevelse utöver det vanliga.