Förra november träffade jag den polska arkiteken Darek Gocławski i hans kontor i Warsawa. Ett halvdussin barn lekte på gården. Inne i de moderna lokalerna hoppade mindre barn i en elegant soffa.

Gocławski förklarade, medan han pratade med barnens mammor Tatiana Levchenko, Irina C och Anna B, att de var ”gäster från Ukraina”.

Dagen då Ryssland invaderade Ukraina, den 24 februari 2022, erbjöd sig Gocławski att ta emot flyktingar i sin studio.

– Tågstationen var full av barn och kvinnor. Jag kunde inte stå och se på utan att göra någonting: kriget är bara 300 kilometer från min hemstad, sade han då.

– Så jag startade ett Facebookupprop. Jag trodde bara att det skulle vara en kortare period.

Men folkvandringen fortsatte, så till våren bad Gocławski sina 21 anställda att börja arbeta hemma och byggde om kontoret till en trerumslägenhet, till en kostnad av drygt 70 000 kronor. Nu är väggarna täckta av barnteckningar, sida vid sida med arkitektritningar.

Sedan krigsutbrottet har Polen, och dess 38 miljoner invånare mobiliserat för att hjälpa sitt grannland. En ny lag har gett ukrainska flyktingar tillgång till arbetsmarknaden, utbildning och det sociala skyddsnätet. Regeringen, som leds av det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa, lovade att alla polacker skulle få 95 kronor om dagen till mat och husrum för varje ukrainsk flykting de tog emot i sina hem. Sedan i februari tros nästan nio miljoner ukrainska flyktingar ha tagit sig in i Polen. Kvinnor och barn har tagit sig västerut, medan männen har stannat,eller återvänt, för att slåss.

I november hade polska myndigheter officiellt registrerat 1,5 miljoner ukrainare som flyktingar, av vilka 60 procent tros ha hittat ett jobb och sällat sig till de 1,5 miljoner ukrainare som redan tidigare arbetade i Polen. Mellan 800 000 och en miljon ukrainare reser fram och tillbaka mellan länderna, och är inte en del av de här siffrorna.

Mottagandet av flyktingarna faller fortfarande i första hand på civilsamhället, enligt flera hjälporganisationer som jag talat med, även om det inte finns några officiella siffror.

Gocławski har tagit emot 22 ukrainare sedan februari förra året. Nio bor fortfarande i hans lägenhet, slitna mellan att återvända till Ukraina och att skapa ett nytt liv i Polen. De tre kvinnorna hankar sig fram med enkla jobb, väldigt annorlunda från vad de arbetade med i Ukraina, medan de tar hand om barnen.

Levchenko, som har en treårig son, klagar över att inte ha någon fritid. Anna B, en före detta privatbanktjänsteman, berättar att hon har skickat sina söner, 9, 11 och 12 år gamla till lokala skolor för att ”socialisera dem”. De pratar numera polska (som är ganska likt ukrainska).

– Men jag kan inte det, säger Anna B.

– Jag är fortfarande nybörjare. Mitt hjärta är i Zaporizjzja.

Det är hennes hemstad, som har utsatts för kraftig artilleribeskjutning. Irina C, biodlare från en närliggande by, säger att hon planerar att åka hem snart. Hennes två barn gick en tid i polsk skola, men stötte på friktion mellan polsk- och ukrainskspråkiga barn. Som mer än hälften av flyktingbarnen följer de nu den digitala distansundervisning som satts upp av Ukraina med Polens godkännande.

Gocławski medger att det inte alltid är lätt att vara värd.

– Ibland måste jag lösa konflikter mellan kvinnor från olika samhällsklasser. De ringer mig om de mest triviala saker. Jag har sagt tusen gånger att jag inte är deras make, bror eller ens vän. Jag är bara en person som gör sitt bästa för att hjälpa till.

Han är trött, säger han, och skulle vilja sluta husera flyktingar.

– Fler och fler ger upp. Vi har våra egna problem, inte minst inflationen.

I november hade konsumentprisindex stigit med 17,4 procent jämfört med föregående år på grund av kriget. Trots det känner sig Gocławski skyldig.

– Ukrainarna slåss för oss alla. Om jag kan hjälpa deras fruar och barn att leva här i något slags värdighet så kommer jag att göra det. Om ukrainarna inte slåss så är det vår tur härnäst.

Det är ett synsätt som han delar med många av de polacker jag har mött. Deras trötthet vägdes upp av pliktkänsla, och fiendskap med Ryssland som var ett av de länder som delade upp Polen i slutet på 1800-talet, och invaderade 1939. Många har fortfarande minnen från 1980-talet, då Polen ännu befann sig under sovjetisk kontroll.

Flyktingarna överges inte, och kan ofta få tag på boende. Men det blir allt svårare att få tag på en bostad att hyra. 2021 var Warszawas befolkning 1,8 miljoner. Ett par månader in i kriget beräknades den ha ökat med 20 procent.

– Kvinnliga ukrainska flyktingar, vilka ofta är högutbildade, vill bosätta sig i större städer som Warszawa, Krakow eller Poznan eftersom det finns fler jobbmöjligheter där, säger Andrzej Porawski, chef för den polska stadsorganiationen.

– Att decentralisera flyktingmottagandet skulle minska trycket på våra stora städer. Hyrorna rusar och skolorna går på knäna.

Av de 350 000 barn som tagits emot i Polen har 150 000 skickats till polska skolor, med ingen eller liten kunskap om polska. Resten studerar via nätet. Enligt Polens största lärarfack ZNP klagar medlemmarna över att de saknar utbildning och resurser.

– Men, säger Porawski, mellanstora polska städer tror fortfarande att de är fattiga och avlägsna, men det är inte länge sant.

Polen upplever en kraftig imigrationsökning efter decennium av emigration. Två miljoner polacker tros arbeta i Västeuropa, framför allt i Storbritannien och Tyskland. Men Polen, som har en egen valuta, påverkades inte av eurokrisen 2010, och ekonomin har vuxit kraftigt de senaste tio åren. Detta har lett till en brist på arbetskraft som fått lockat många vitryska och ukrainska emigranter, och ukrainare på flykt från kriget har märkt att det är lätt att få uppehållstillstånd.
Porawski tror att flyktingmottagande skulle kunna vara en ovanlig möjlighet för många medelstora städer och byar.

– Många kommuner är redo att ta emot fler flyktingar och gör mycket med sina egna pengar. Och de har gott om jobb inom bygg- och servicebranscherna, inom transport och inom jordbruket. Porawski pekar också på att polacker och ukrainare är kulturellt närstående. Många ukrainare som redan bodde i Polen har hjälpt de nyanlända att hitta boende eller jobb.

Det var på den vägen som den före detta skolsekreteraren Julia T och hennes familj hamnade i Bogdanowo, en satelitby till Poznan 300 kilometer väster om Warsawa. Yulia, hennes man Volodymyr och deras två barn, varav ett har en funktionsnedsättning, lever i ett av de moderna lägenhetshus som dominerar byn med 700 invånare. Volodymyr, som fick tillåtelse att lämna Ukraina i stället för att kallas in på grund av sin funktionsnedsatta son Rotyslav, hittade tidigt jobb som chaufför. Hans arbetsgivare hyr också ut lägenheten där de bor, för mindre pengar än marknadsvärdet.

– Polska människor har varit så generösa. De hade inte behövt ta emot oss. Hade vi gjort samma sak? säger Julia.

Rotyslav, som är 26, behöver oavbruten omsorg.

– Hemma var han på ett center för funktionsnedsatta, men här finns inget sådant.

En tv visar loopade bilder av förstörelsen efter artilleribesjkutningarna i Ukraina.

– Jag väntar på ett tecken från gud. Jag hoppas att vi kan åka hem snart.

Familjens husdjur, en perserkatt och en bulldogg, hanterar situationen ”bättre än vi”, enligt Julia.

Ingen vet hur länge de ukrainska flyktingarna kommer att stanna. Ukrainskfödda Myroslava Keryk säger:

– Polen behöver reformera sjukvården, utbildningsväsendet och de sociala skyddsnäten.

Hon kom till Warszawa 2002. 2009 grundade hon Ukraina-huset. En organisation som ”hjälper ukrainare att integreras och samtidigt bevara sin ukrainska identitet.”

Keryk menar att regeringen ”gjorde rätt sak gentemot flyktingarna 2022”. Regeringen säger själva att de har spenderat 2,6 miljarder euro från den särskilda nödhjälpsfond som finansierats av FN och EU. Sedan februari 2022 har Ukraina-huset, precis som många liknande organisationer, haft mycket mer att göra än tidigare. Med hjälp av ”internationellt stöd och privata pengar” har organisationen vuxit från 25 till 125 anställda, som alla jobbar med att hjälpa flyktingar komma till rätta. Tiotusentals ukrainare har sökt polskkurser, rådgivning och webbutvecklingskurser, finansierade av Google. Google låter Ukraina-huset använda kontorsplats i företagets glastorn i centrala Warsawa utan kostnad. Utsikten mot skyskraporna runt kultur- och vetenskapspalatset, Stalins ”gåva” till det polska folket, är magnifik.

Agnieszka Kosowicz, chef för Polska Migrationsforumet, tycker att regeringen har gjort det minst möjliga.

– De skapade ett juridiskt ramverk för att ta emot flyktingarna, men sedan lät de civilsamhället ta över resten. De har aldrig brytt sig om integrationen.

2015 tog Lag och Rättvisa, som är känt för sitt invandringsmotstånd, tydlig ställning mot att ta emot flyktingar från kriget i Syrien. I dag tar man emot ukrainska flyktingar samtidigt som man avvisar dem som kommer från andra länder, framför allt från Mellanöstern, som tar sig in i landet via skogen Białowieza på gränsen mot Belarus.

– Regeringen kunde inte undvika att öppna gränsen för Ukraina, säger Kosowics, som menar att det beslutet kan vara en del av ett ”oroväckande” narrativ:

– Många människor motiverar mottagandet med att det är fruarna till de ukrainska män som strider för oss. Men vad kommer att hända efter kriget? Kommer de att pressas att återvända?

Elisa Perrigueur är journalist

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander