Okategoriserade 04 december, 2008

Den rika världen vill smita

Klimatmål är inget för Sverige. Åtminstone ser det inte ut så när man ser på förhandlingarna i FN. I FN:s klimatförhandling som pågår just nu har EU en självpåtagen ledarroll för att få till ett starkt klimatavtal. Men flera medlemsländer drar åt rakt motsatt håll. Sverige, som är ordförandeland vid nästa års Köpenhamnsmöte, förhandlar också hårt för att urvattna EU:s mål.

Mötet i Poznan pågår mellan den 1 och 12 december och är ett avstamp för FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009. Där avgörs hur den globala klimatpolitiken kommer att se ut efter 2012, då Kyotoavtalet löper ut. EU har försökt enas kring en energiuppgörelse för att kunna tala med en stark enad röst under förhandlingarna. Men efter att EU-länder som Polen och Italien talat om att nedprioritera klimatfrågan, har EU:s position blivit svårare.
En knäckfråga, där även EU-parlamentet och miljöministrarna drar åt olika håll, gäller hur stora utsläppsminskningar man ska få tillgodogöra sig genom projekt i länder utanför EU, så kallade flexibla mekanismer och CDM-projekt (Clean Development Mechanisms). Miljörörelsen i Europa anser att utsläppsminskningarna i första hand ska göras på hemmaplan.
– Tyvärr springer EU:s ministrar åt fel håll i många av de här frågorna. Sverige har förespråkat en ökning av andelen CDM i klimatmålen, säger Emma Lindberg, klimathandläggare på Svenska Naturskyddsföreningen.

Med ministrarnas nuvarande ståndpunkt kan EU göra över hälften av sina utsläppsminskningar i länder utanför unionen, medan parlamentet talat om 22 till 40 procent. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren (c) vill gå längre än EU:s övriga ministrar. Till Svenska Dagbladet förklarar Karin Rappsjö Emanuelli, politiskt sakkunnig vid miljödepartementet, hur han tänker.
– Vi anser att det är ett kostnadseffektivt sätt att få ner utsläppen. Vi har också sagt att om Sverige har ett mer ambitiöst nationellt mål än vad EU kräver så måste man kunna använda en större del av projektkrediter, bland annat CDM, säger hon.
Den inställningen är en politisk kursändring i den svenska klimatpolitiken. Under Kyotoförhandlingarna var Sverige emot att minskningar flyttades ut utanför det egna landet. Exempelvis driver Sverige bara tre-fyra CDM-projekt idag, mest på lärobasis. En stark drivkraft för nuvarande regeringen är att den anser det orättvist att EU ålagt Sverige att höja andelen förnybar energi till 49 procent från dagens 44 procent. Regeringen vill kunna köpa billigare krediter i Syd om målet inte nås. Att öka möjligheten att köpa krediter i stället för att göra dyra minskningar i Sverige är också den linje som Svenskt näringsliv driver.

Enligt Emma Lindberg på Naturskyddsföreningen fungerar dagens system med CDM dåligt och leder till att man skjuter en nödvändig omställningen på framtiden. Den kritiken har framförts av många andra, exempelvis vänsterpartiets EU-parlamentariker Jens Holm i en debatt med Carlgren på Europaportalen. Naturskyddsföreningen har efterfrågat skarpare kvalitetskrav på CDM. Detta är något som Andreas Carlgren motsätter sig eftersom han menar att det skulle bromsa tekniköverföringen till Syd.
– Problemet är att man inte kunnat bevisa att CDM leder till tekniköverföring. Idag bidrar det inte till hållbar utveckling. Hade man minskat utsläppen hemma och sen lika mycket till i andra länder och kunnat visa att det innebär tekniköverföring hade det varit en annan fråga, säger Emma Lindberg.

Men att CDM-projekten finns i FN:s klimatförhandlingar har också skapat nya ekonomiska intressen för ett effektivare klimatavtal. Det förklarar statsvetaren Johannes Stripple vid Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet, som deltar i ett europeiskt forskarprojekt kring tänkbara scenarier i klimatpolitiken efter 2012.
När Stripple började följa klimatpolitiken för 13 år sedan, var det bara företag som sysslade med förnyelsebar energi och försäkringsindustrin som intresserade sig för ett klimatavtal. På andra sidan fanns den mäktiga kol-, olje- , och bilindustrilobbyn. Idag finns en hel flora av företag som sysslar med marknaden för handel med utsläppsreduktioner , till exempel CDM-projekt. Dessa lobbar i stället för ett starkt klimatavtal.
– Man associerar ofta en marknad med något naturligt som reglerar sig själv. Men det finns ingen naturlig efterfrågan på utsläppskrediter. Den efterfrågan finns bara med ett globalt avtal. Utan ett sådant tjänar de här företagen inga pengar, säger Johannes Stripple.
Johannes Stripple menar att den nya ekonomiska kraften märktes under förra årets förhandlingar på Bali. Han är också försiktigt positiv till CDM-projekten.
– Det finns nyoloniala drag i CDM, men samtidigt är det en av få metoder man har nu att samtala med utvecklingsvärlden kring klimatfrågan, säger han.

Även om omkring 60 procent av världens samlade historiska utsläpp ligger i Europa och USA måste länderna i Syd, i synnerhet Kina och Indien, inom en ganska snar framtid också börja begränsa sina koldioxidutsläpp. Den svåra frågan är hur stor del som ska finansieras av rikare länder med en historisk klimatskuld.
– Nord-Syd är den övergripande konfliktdimensionen i klimatpolitiken. Alla förhandlingar kan förstås om man tar in den aspekten. Så har det varit sedan 1991 när man började förhandla om klimatet, säger Johannes Stripple.
Enligt Stripple är CDM ett system i förändring. Kanske är vi bara i början på ett uppskalat system där man, i stället för att hantera enskilda projekt, kan få krediter för att ställa om hela sektorer, exempelvis transporter eller cementproduktion, eller för att införa åtgärder som gynnar omställningen till ett koldioxidsnålt samhälle till exempel stödåtgärder för förnybar energi.
– Att kreditera sektorer eller åtgärder är förstås en mardröm för dem som ska räkna på det. Hur mäter man vilka utsläppsminskningar som trängselskatten i Stockholm stått för?
Han tror att uppskalade CDM-projekt framöver kommer att vara en förhandlingslinje från rikare länder för att få länder i Syd med på klimatavtalen. Genom att ställa om en sektor får landet i Syd krediter att sälja. Om landet misslyckas kostar det ingenting.
CDM är bara en av förhandlingsfrågorna i Poznan och kommande Köpenhamnsmöte. Andra maratonförhandlingar kommer att gälla förutsättningarna för att USA ska ställa upp på ett nytt avtal, hur Indien och Kinas växande utsläpp ska hanteras, hur tekniköverföringen från Nord till Syd ska regleras, liksom vem som ska betala och vem som ska få del av medel för att anpassa samhällen till rådande klimatförändringar.

BAKGRUND: Kyotoprotokollet

Kyotoavtalet undertecknades 1997 och blev slutligen giltigt när EU förmådde Ryssland att skriva under. Enligt Kyotoavtalet ska industriländerna minska sina utsläpp mellan 1990 och 2010 (medelvärdet av åren 2008-2012) med 5,2 procent.
För EU blev siffran åtta procents minskning, en minskning som sedan fördelades mellan medlemsländerna. Sverige förhandlade sig till en ökning av utsläppen med 4 procent, en möjlighet som Sverige avstod från att använda.
Endast tre länder har klarat sina utsläppsmål, Sverige, Storbritannien och Tyskland. Sverige bland annat tack vare införandet av koldioxidskatten tidigt 1990-tal och en följande omställning till fjärrvärme.
Det finns i princip inga sanktionsmöjligheter mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.
USA har inte ratificerat Kyotoprotokollet. Sedan 1990 har USA ökat sina utsläpp med 13 procent. Likaså har Japan ökat utsläppen med 13 procent. Australien och Kanada har ökat utsläppen med omkring 25 procent vardera.

BAKGRUND: CDM-projekt
Ett CDM-projekt är projekt som innebär minskade utsläpp av klimatgaser i Syd. De genererar utsläppskrediter som kan säljas till rika länder som inte klarar sina utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet. Även företag i EU:s utsläppshandelssystem kan köpa krediter.
För att få räknas måste CDM-projekten vara additiva. Det vill säga medföra en utsläppsminskning som inte skulle skett ändå.
Värdlandet och FN måste godkänna projekten för att de ska räknas. Men FN-systemet kan bara hantera stora projekt som fabriker och vindkraftparker. Att effektivisera energianvändningen genom att byta fönsterrutorna eller glödlamporna i en hel stadsdel gills inte. Dock har delar av miljörörelsen gett sig in på det området för att hitta ”miljömärkningar” för goda småskaliga utsläppskrediter.
De flesta projekt har hittills handlat om att rena industrier från växthusgaser och avskilja metangas från soptippar. Majoriteten av projekten ligger i Kina, Indien och Brasilien.
Källa: http://cdmpipeline.org/

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 29 november, 2023

Hyresgästerna kokar över förslag på hyreshöjningar

Hyresgästerna tycker att politikerna måste göra mer för att det ska bli fler billiga hyresrätter i Stockholm. Foto: Oscar Harvey Westerlund.

Hyresförhandlingarna är i gång, och allmännyttan i Stockholm har yrkat på 7,8 procents hyreshöjning. Som ordförande för två av tre allmännyttiga bolag i Stockholm sitter Clara Lindblom från Vänsterpartiet, som menar att politikerna inte bör lägga sig i hyrorna.

Klockan är halv fem på eftermiddagen, och trots att det är höstens kanske hittills kallaste dag har en större grupp människor samlats utanför stadshuset i Stockholm. Parallellt med budgetfullmäktiges sammanträde demonstrerar Stockholm stads tio hyresgästföreningar. Under ett partytält hålls tal och däremellan får rytmerna från västafrikanska trummor de täckjacksklädda åskådarna att svänga på höfterna.

Hyresgästerna vill att den rödgröna majoriteten ska visa att de menar allvar när de säger sig värna om att ”Stockholm ska vara en stad där vanliga människor kan bo” som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) formulerar det i budgetförslaget inför 2024.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 28 november, 2023

Veckan som gått

Fittja moské bjuder in Jimmie Åkesson och hans parti på fika. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson bjuder in till pubkväll på klubben Pustervik i Göteborg. Utanför pågår en demonstration till stöd för Palestina, och några av demonstranterna ansluter sig till regeringens kvällsaktivitet.

I ett uppmärksammat klipp avbryter sig statsministern mitt i en mening. ”Israel har rätt till folk… försvar”, säger han – och avbryts av personer i publiken, som anklagar honom för att ha varit på väg att säga att Israel har rätt till folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 27 november, 2023

I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna

Utsatt? Israels FN-ambassadör Gilad Erdan talar på ett möte i New York den 6 november. Foto: Peter K. Afriyie/AP.

När Susanna Popova kallar Greta Thunberg för ”tjej-Hitler” ansluter hon sig till en lång tradition av att framställa palestinierna och deras försvarare som nazister. Men är det verkligen palestinierna som står i begrepp att genomdriva ett folkmord?

Sedan en månad tillbaka bär Gilad Erdan, Israels ambassadör till FN, en gul davidsstjärna på kavajslaget. Men i stället för texten ”Jude”, som fanns på den förlaga som Europas judar tvingades bära under Förintelsen, står det ”Never again” på Erdans stjärna. ”Vissa medlemsstater har inte lärt sig något under de senaste 80 åren”, sade han inför FN:s säkerhetsråd den 30 oktober, samtidigt som han fäste märket på kavajen. ”Vissa av er har glömt varför denna organisation skapades. Därför kommer jag att påminna er. Från och med i dag, varje gång ni ser på mig, kommer ni att minnas vad det innebär att förbli tyst i mötet med ondskan. […] Från och med i dag kommer jag och mina kollegor att bära gula stjärnor.”

De historiska parallellerna har haglat sedan den 7 oktober, när Hamas bröt sig igenom de stängsel och militära posteringar som omringar Gaza och urskillningslöst gav sig på israeliska civila. Dagarna efter attacken försökte många israeler sätta ord på upplevelsen av chock och utsatthet genom att dra historiska paralleller till det oväntade japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 1941, eller al-Qaidas terrorattacker mot civila mål i New York den 11 september 2001. Men kreativiteten avtog snabbt. Sedan en tid tillbaka är parallellerna med europeisk antisemitism, pogromer och Förintelsen helt dominerande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Petter Hellström
Forskare och idéhistoriker.
Rörelsen 27 november, 2023

Vänstern måste fortsätta slåss för ett EU-utträde!

Europeiska centralbanken i Frankfurt – mäktigare än Europaparlamentet, enligt skribenten. Foto: Michael Probst/AP.

Högerpolitiken är inskriven i EU:s konstitution. Att behålla utträdeskravet är det enda rimliga, skriver Robert Zackrisson från Vänsterpartiet Vänersborg.

Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Rörelsen 27 november, 2023

Att lämna EU finns fortfarande på bordet

Vänsterpartiets valvaka under EU-valet 2019. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänsterpartiet har varken övergett antikapitalismen eller EU-kritiken, skriver Jens Börjesson från Vänsterpartiets programkommission som replik på Leonidas Aretakis ledare i Flamman nr 45/2023.

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Utrikes 26 november, 2023

Så kväste Kina arbetarkampen i Hongkong

Upplösningstillstånd. Ledningen för fackfederationen CTU håller handen för ett sista foto den 3 oktober 2021. Denny To sitter närmast i bild på främre raden, och fyra steg bort syns Leo Tang. Foto: Tsz Yuk Alex Chan/SOPA Images/Sipa USA.

För två år sedan upplöstes Hongkongs oberoende fackfederation CTU och demokratirörelsen krossades. Nu trycks varje försök till organisering ned av staten. Flamman pratar med aktivisterna som tog kamp mot världens största antifackliga stat: Kina.

Klockan halv åtta på morgonen den 26 april larmade familjemedlemmar till John Wong, tidigare ordförande för den numera upplösta oberoende fackfederationen CTU, om att han var försvunnen. Det var fem dagar kvar till första maj, och han var en av två som stod som ansvariga på ansökan om att demonstrera.

Snart visade det sig att polisen i hemlighet hade fört bort honom för förhör. När han återlämnades vittnade han om ett ”känslomässigt sammanbrott”, medan polisen meddelade att han varit ”ansvarsfull” nog att dra tillbaka sin ansökan. Vad som hände under de fyra timmarna får han inte berätta om, med hänvisning till artikel 63 i landets säkerhetslag som rör rättsväsendets ”konfidentialitet”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 25 november, 2023

Ekonomins kvinnliga revolutionärer

Mariana Mazzucato är en av fyra kvinnliga ekonomer som är på väg att vända det ekonomiska samtalet. Foto: Vanni Jung Ståhle/DN/TT.

Apokalypsens fyra ryttare är här – för att dra ned brallorna på de neoklassiska ekonomerna. I det tysta pågår en revolution inom det ekonomiska fältet, och längst fram på barrikaderna står en grupp kvinnliga forskare.

Det kan vara svårt att känna hopp när både höstens och den reaktionära samtidens mörker lägger sig över oss. Därför vill jag lyfta något som ger mig politiskt d-vitamin. Det handlar om en pågående ekonomisk-politisk revolution, som leds av fyra stencoola kvinnliga ekonomer.

Glöm gubbar som Karl Polanyi, Ernst Wigforss, John Maynard Keynes och John Kenneth Galbraith. Vår tids ekonomiska superstjärnor heter Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei. Alla fyra är akademiker som med sin forskning på senare år lyckats utmana det rådande neoklassiska paradigmet inom ekonomin, som säger att marknaden alltid vet bättre än staten var resurser gör mest nytta.

Mariana Mazzucato har allt sedan sin första bok Entreprenörsstaten (2016) lyft fram statens viktiga roll när det kommer till innovation och teknisk utveckling. Hon har varit rådgivare åt regeringar över hela världen och kallats ”en av världens mest inflytelserika ekonomer”.
I sin senaste bok The big con (2023) drar hon, tillsammans med medförfattaren Rosie Collington, av brallorna på konsultföretagens miljardindustri. De visar vilken otrolig skada dessa neoklassiskt skolade rådgivare åsamkar både företag, myndigheter och ekonomin i stort med sina lika dyra som dåliga råd.

Stephanie Kelton har i sin forskning undersökt i detalj hur obligationsmarknader, centralbanker och penningsystem faktiskt fungerar i verkligheten. I USA är hon känd som en av de ledande förespråkarna för modern monetary theory (MMT). Hon har varit chefsekonom för Demokraternas budgetkommitté i senaten, och var ekonomisk rådgivare åt Bernie Sanders valkampanjer 2016 och 2020.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet.

I sin hyllade bok Underskottsmyten (2020) slår hon hål på den myt om det farliga budgetunderskottet som fortsätter hämma det offentliga från att ta en ledande roll i ekonomin.

Isabella Weber är den senaste fixstjärnan på ekonomihimlen. Hon har med sin bok How China escaped shock therapy (2021) vänt upp och ned på den neoklassiska förståelsen av vad som driver på och kan motverka inflation. Hon har forskat om priskontroller i Tyskland efter andra världskriget och i Kina under dess ekonomiska reformperiod. När hon nyligen kartlade vilka flaskhalsar som drev på den nuvarande inflationen och vad finanspolitiken kan göra åt det blev hon först hånad och utskrattad. Sedan anslöt sig självaste Internationella valutafonden till hennes tes om att övervinster drev på inflationen. Det visade sig att Isabella Weber haft rätt hela tiden – skratta bäst den som skrattar sist!

Sist men inte minst har vi Clara Mattei, som i sin bok Kapitalets ordning (Verbal, 2023) grävt djupt i de ekonomisk-historiska arkiven för att visa hur ekonomer och eliter i mellankrigstidens Storbritannien och Italien skapade den ekonomiska åtstramningsdoktrin som senare banade väg för fascismen. Mattei visar förtjänstfullt att den svångremspolitik som det nu rådande ekonomiska paradigmet vilar på inte kom till av en slump och inte är ett misstag – utan en medveten strategi för att befästa arbetarklassens underordning.

Genom att undersöka hur verkligheten faktiskt ter sig lyckas dessa fyra ekonomer att sten för sten montera ned det neoklassiska luftslottet, och visa att dess grund bygger på felaktiga teoretiska antaganden och abstrakta modeller som har lite att göra med den reella ekonomin.

Trots att de är forskare så räds de inte för att ta plats i samhällsdebatten och att högljutt driva på för de praktiska och politiska implikationerna av sina analyser. Det är inspirerande. Nu väntar vi på svenska vänsterekonomer som kan driva på revolutionen även här.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Kultur 25 november, 2023

Vi är inte ”vi” med vikingarna

Många järnåldersmän tänkte på romarriket oftare än vi gör nu. Foto: SVT.

Låt åsikterna hagla! Historien om Sverige är högklassig folkbildning om de krafter som format vårt land, men verkar se den svenska nationen som evig.

Det hade varit så lätt om jag hade tyckt verkligt illa om SVT-satsningen Historien om Sverige. Och vem vet, när alla tio avsnitt har visats så kanske jag gör det. Men efter tre avsnitt, och efter att ha följt hur diskussionen utvecklar sig, från kultursidor till Flashback – så måste jag säga att jag gillar den.

Det är inte drönarvyerna som förför. Inte heller den svulstiga musiken eller Simon J Bergers leende och lena speakerröst – även om programledaren fungerar bra som seriens ciceron, talandes till kameran mitt i de dramatiserade scenerna bland skådespelare som ligger ned och ska föreställa slaktade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ann Ighe
Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.
Rörelsen 25 november, 2023

Fegt att inte utreda legalisering

Flera länder har legaliserat cannabis och sett gängens intäkter försvinna. Foto: Elaine Thompson/AP.

Ett nytt förslag på partiprogram för Vänsterpartiet är lagt. Medan många frågor hanteras och bemöts väl i förslaget så är en fråga uppenbart frånvarande: narkotikapolitiken. Med en av Europas högsta överdödligheter bland brukare, och med gäng som gör Sverige otryggt i kampen om en mångmiljardmarknad, behöver partiet inte bara bemöta frågan, utan också göra det med en evidensbaserad politik.

I Europa står Sverige ut med en av kontinentens tuffaste narkotikalagstiftningar. Det är en misslyckad politik, som lämnats orörd i decennier. Konsekvenserna har varit förödande. 2010–2022 dog nästan 5 000 människor i överdoser enligt Socialstyrelsen. Bland de döda är personer med gymnasial eller lägre utbildning överrepresenterade, tillsammans med de som bor i Norrland. De dödliga konsekvenserna av kriminalisering av eget bruk drabbar i huvudsak arbetarklass på landsbygden.

Alla dödsfall hade troligtvis inte kunnat undvikas. Men det är utom tvivel att en annan politik hade kunnat rädda livet på flera av dem som nu dött. Medan svensk narkotikapolitik lunkar på som inget hänt håvar gängen in blodspengar.

Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp.

Valet 2022 sade vi i Vänsterpartiet att människors trygghet är politikens ansvar. Det borde också betyda att politiken har ett ansvar att lösa krisen i narkotikapolitiken. Det handlar om att rädda liv och stoppa gängens blodiga intäkter. Om vi i Vänsterpartiet menar allvar i att politiken har ett ansvar finns det inga skäl att undvika denna fråga i partiprogrammet. Tvärtom så kräver det att frågan lyfts.

Utifrån andra länder vet vi att antalet döda går att minska genom avkriminalisering. Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp. Både i och utanför partiet pekar många på att det är sjukvården, socialtjänsten och psykiatrin som behöver stärkas som svar på denna kris. Och det stämmer. Det står däremot inte i motsättning till en avkriminalisering. Tvärtom hjälper en avkriminalisering investeringarna att få full effekt, då fler vågar söka vård.

Många pekar på riskerna med legalisering. Det stämmer att risker finns. Det är därför den enda rimliga vägen framåt är en utredning för att få all fakta på bordet, i stället för ett godtyckligt ja eller nej till en outredd fråga.

Decennier av misslyckad narkotikapolitik behöver hanteras av partiet. Vi lovade politiskt ansvar 2022 och behöver nu ta det. Det handlar dels om att utreda alla möjligheter att strypa gängens inkomster, men också om att hjälpa människor från beroende till friskhet. Varje människa som kunde räddats från narkotikaberoende men som inte räddats på grund av Sveriges politik är ett misslyckande.

Vänsterpartiet kan bli en kraft som ändrar på det. Därför måste avkriminalisering in i partiprogrammet, tillsammans med en utredning av legalisering.

Per Markus Risman
Tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala län.
Rörelsen 24 november, 2023

Handlingsutrymmet nu beror på starka offentliga finanser

Johan Lönnroth i samtal med Göran Persson 1997. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX.

Vänsterpartister som har att hantera stora, hotande budgetunderskott kommer ha lätt att ta till sig Clara Matteis budskap i hennes färska bok Kapitalets ordning, som i höst kommer på svenska. Mattei är inbjuden till Vänsterdagarna i Göteborg den 26 november.

Jag och resten av Vänsterpartiets ledning fick kritik från vänster 1994, då vi ihop med S-regeringen hösten förhandlade fram ett budgetsaneringsprogram som innehöll både skattehöjningar och besparingar. Därför är jag misstänksam. 

Men boken är inte dålig. Den innehåller en stark historisk berättelse: under första världskriget stärktes arbetarklassens makt gentemot staten och industrikapitalisterna på grund av arbetskraftsbristen. I Italien ockuperades fabriker. Antonio Gramsci skrev att arbetarklassen nu byggde sin egen stat och sina egna råd i fabrikerna, vilket han såg som början på en ny era i mänsklighetens historia. 

I Storbritannien fanns åren 1919 och 1920 liknande strömningar, om än något mindre revolutionära. Kolgruvearbetarna krävde förstatliganden och arbetarkontroll. Varvsarbetarna i Glasgow krävde självförvaltning. 

Snart kom dock bakslagen. Europa gick in i en depression. Arbetslöshet och budgetunderskott möttes av åtstramande finanspolitik och sänkta löner. I Italien var det fascisterna som genomförde den nya politiken. I ett tal 1922 sa Mussolini att ledorden var flit, disciplin och arbete. Men även i Storbritannien genomfördes samma sorts politik. Finansminister Churchill sa att den italienska fascismen gjort världen en tjänst.

Vi som i likhet med Marx är materialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken

John Maynard Keynes skulle hävda att en depression borde mötas med expansiv finanspolitik som upprätthöll den samlade efterfrågan i paritet med produktionskapaciteten. Men Mattei har inte mycket till övers för Keynes, vars politik gick ut på att rädda kvar den kapitalistiska produktionsordningen.

Kritiken mot politiken under tjugotalskrisen var berättigad. Men när Mattei vill tillämpa samma kritik på nutiden hamnar hon snett. 

Hon har visserligen rätt i att åtstramningsidéerna kom tillbaka under 70-talet. Men var omsvängningen styrd av nyliberal ideologi? Kanske till liten del. Men vi som i likhet med Marx är historiematerialister inser att det var förändringar i kapitalismen som var motorn bakom den nya politiken. Den gränslösa globala finansmarknadens omsättning ökade efter sammanbrottet för dollarmyntfoten 1971 från storleksordningen 10 kronor till många tusen gånger mer per dag och världsmedborgare. Nationella kredit- och valutaregleringar läckte som såll. Försök att driva expansionspolitik möttes av kapitalflykt. 

Mattei refererar till Stephanie Keltons Underskottsmyten, som recenserats i Flamman (#1/2021). Hennes tes är att stater i princip kan låna hur mycket som helst. Fast teorin gäller bara i en ”monetärt suverän stat” – i klartext handlar det om USA. Där har de under lång tid kunnat hålla sig med stora underskott i bytesbalansen, eftersom stater med dollaröverskott placerar tillbaka sina valutareserver i amerikanska banker. Möjligen skulle en liknande politik kunna föras i ett federalt EU.

I dag bedriver högerregeringen en alltför åtstramande politik. Det är fullt möjligt att ge mer pengar till välfärden och låna stort till gröna investeringar. Men att handlingsutrymmet över huvud taget finns beror på att rödgröna majoriteter åren 1994 till 2006 förvandlade Sverige från ett tungt skuldsatt land till att ha en av Europas starkaste offentliga finanser.

Johan Lönnroth
var vice partiledare för Vänsterpartiet 1993–2003.