Våldslekar i sexuella relationer och BDSM-kulturen i stort fortsätter att fascinera, provocera och exotifieras av de som betraktar den utifrån. En del menar att sexuella handlingar med tydligt definierade roller och så kallade stoppord, även om de innefattar våld, i själva verket präglas mer av samtycke än annat sex. En del anser tvärtom att de bara förstärker de inslag av våld och skeva maktrelationer som redan genomsyrar vårt patriarkala samhälle.
I sin nya roman Pojken utforskar Tova Gerge sexuella och sociala makthierarkier. Hon säger själv att hon velat visa på hur komplicerade och mångfacetterade dessa kan vara. Gerge har tidigare skrivit Manualen tillsammans med Athena Farrokhzad och Rakel delat med tio. Hon är också scenkonstnär, och frågor om makt och kropp är återkommande teman i hennes verk.
Berättaren i Pojken är en universitetsstudent som desperat försöker överkompensera för den osäkerhet hans arbetarklassbakgrund gett honom. Han är besatt av att förse sig med den akademiska medelklassens olika attribut, till exempel att alltid laga mat från grunden på ”de bästa” råvarorna. På en kurs träffar han en person som av den övriga omgivningen läses som en ung kvinna, men som berättaren bestämmer sig för att göra till sin undergivna pojke. De inleder en sexuell relation vars uttalade premiss är pojkens undergivenhet och berättarens rätt att bruka våld. Deras ”kontrakt” osäkras dock hela tiden. Dels av berättarens sociala osäkerhet, men också av hans medvetenhet om den sköra gränsen mellan samtycke och övergrepp. Dessutom gör pojken på ett undanglidande sätt motstånd mot att låta berättaren kontrollera varje del av hens liv.
Berättaren är – trots sitt uppenbara självhat och sin osäkerhet – en på många sätt väldigt obehaglig person vars huvud det nästan är kusligt att vara inne i. Jag frågar Gerge om det var svårt att hålla fast vid hans perspektiv.
– Den psykopatiska och företrädelsevis manliga rösten är ingenting jag, som växt upp i den här kulturen, måste kämpa för att hålla fast vid. Sådana röster finns där alltid, i förgrunden, i bakgrundsbruset och i mig. Utmaningen har kanske snarare legat i att låta den här sortens berättare få spricka.
Inte heller i romanen är det så enkelt som ”man möter kvinna” eller ”medelklassperson möter en socialt utsatt person
Berättaren verkar vara en person med mycket självhat: internaliserat klasshat och kanske även homofobi?
– Annars skulle det vara svårt att skriva en berättelse som handlar om mer än en typ av maktrelation. Jag ville säga något om hur komplex makt är, hur rörlig makt är. Någon enstaka gång kanske människor befinner sig i korsningen mellan två polära maktpositioner. Men oftast befinner de sig snarare i en korseld av tusen olika linjer som går genom livet. Inte heller i romanen är det så enkelt som ”man möter kvinna” eller ”medelklassperson möter en socialt utsatt person”.
För pojkens undergivenhet är inte så given som den först kan framstå. Visserligen försöker hen till exempel göra lumpen bara för att berättaren bestämt det. Men samtidigt besitter pojken ett materiellt och kulturellt kapital som förmår att på en sekund tillintetgöra den fasad som berättaren byggt. I en talande scen är de hemma hos hans bästa vän John, dit pojken är medbjuden som ”flickvän”. Med en enda blick på en matta i Johns hem visar hen för berättaren med vilken avsmak hen ser på den klassbakgrund som är hans. Och då hjälper det inte att han försöker begrava den.
Hur ska vi bäst förstå karaktären pojken? Var det svårt att inte gå in på hens bevekelsegrunder? Vi vet till exempel inte om pojken identifierar sig som pojke (även om hen på ett ställe säger att hen inte identifierar sig som kvinna) eller om det är en identitet som tvingas på personen som ytterligare en våldshandling från berättarens håll.
– Det blev i slutändan viktigt för mig att hålla pojken borta från berättandet. Pojkens och berättarens perspektiv kan aldrig gå ihop, och det blir tydligt just genom att ett av dem saknas. Att det blev pojken som försvann ur berättandet beror på att jag tycker att berättarens röst är intressantare ur ett socialt perspektiv. Pojken är en typ av gestalt som nog kan förmås att tala om sitt inre liv. Berättaren är någon som har mycket svårare att göra sig sårbar så på det sättet är romanen, som alla romaner, ett slags förräderi. Den tvingar berättaren till en plats dit han aldrig själv skulle gå
.
Jag frågar om Gerge tror att det går att ha relationer med våldsinslag utan att sexism, rasism eller klassamhälle spelar in.
– Sådant kommer att spela in vilken typ av relation man än har. Men det är nog vanligare att frågan uppkommer när det gäller BDSM. Att det finns en sådan snedfördelning tror jag försvårar ett nyanserat samtal om sexualitet och makt. Inte bara för BDSM-kulturen (som kanske tröttnar på frågan och därför avfärdar den), utan också för samhället i stort. Om alla föreställer sig att det är någon annan som äger problemen, hur ska man i så fall kunna arbeta med dem?
– I Pojken har jag velat undersöka en osäkrad och osäker relation mellan begär och våld, fortsätter hon. Min roman är inte representativ för BDSM-kultur. Snarare tvärtom. Huvudpersonerna saknar sammanhang och begrepp att spegla sina begär i andra. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis skulle vara enklare för dem bara de hade kontakt med BDSM-kulturen. Alla subkulturer har sina inneboende konflikter. Alla relationer också. Som romanförfattare kan man veckla ut konflikterna, sätta dem i samband med en (politisk) värld. Och kanske därigenom be sina läsare att göra samma sak.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.