Efter vartenda av de fyra parlamentsval som har hållits i Israel sedan april 2019 har samma konstaterande kunnat göras: Arbetarpartiets inflytande har kollapsat till förmån för en allians mellan nationalistiska och religiösa partier. Den vänstersionistiska utopin, det vill säga grundandet av en judisk stat på socialistiska principer, tycks helt ha misslyckats. Denna vänster har dock spelat en nyckelroll i Israels historia: den var instrumentell för nationens grundande 1948, den hade majoritet i Knesset (parlamentet) under nationens tre första årtionden, och den styrde landet under perioderna 1992–1996 och 1999–2000. Men i de senaste valen var denna vänster oförmögen att ta sig tillbaka till politikens centrum – i stället uppnådde Arbetarpartiet och vänsterpartiet Meretz de sämsta valresultaten någonsin: 7 av 120 säten tillföll partierna i mars 2020, och 13 i årets val.
För att förklara denna nedgång måste man vara medveten om vänstersionismens ursprung och inre motsägelser. Den sionistiska rörelsen grundades av en grupp intellektuella judar i Basel 1897. Förgrundsgestalten var den österrikisk-ungerske journalisten Theodor Herzl. Efter att först ha stött den assimilationistiska linjen såg han hur denna utopi kollapsade. I Paris 1894 bevakade han Dreyfus-affären för sin tidning. Tre år senare valdes den socialkristne och öppet antisemitiske kandidaten Karl Lueger till borgmästare i Wien. Herzl slutade då att betrakta assimilationen som en lösning, utan började snarare se den som ett hot. Judarna var klämda mellan på ena sidan dem som krävde deras utrotning – vilket de otaliga pogromerna i det ryska imperiet var det mest direkta uttrycket för – och, på den andra, dem som ville att de skulle uppgå i de europeiska samhällena och avsvära sig sin religion och grupptillhörighet. Den sistnämnda strategin hindrade dock inte antisemitismen från att fortsätta spridas och hota deras säkerhet. Målet blev därför i stället grundandet av en egen politisk enhet i vilken de skulle vara i majoritet och leva i säkerhet. Med andra ord, grundandet av en judisk stat.
Det sionistiska projektet var dock inte monolitiskt, och flera olika strömningar utkristalliserade sig snabbt. Borgerligheten samlade sig runt Herzl, som förespråkade en liberal judisk stat och som sökte diplomatiskt stöd hos företrädare för den västerländska kapitalismen. Andra aktivister förespråkade en sionism genomsyrad av socialism, pådriven av marginaliserade judar som förvandlats till arbetare och bönder. På 1920-talet lyckades denna ”arbetarsionism” ta kontroll över rörelsen.
I slutet av 1800-talet krävde sionismens grundare inte bara rätt till självbestämmande för judarna, utan också rätt att bosätta sig på ett område där de för tillfället var fåtaliga: mindre än fem procent av Palestinas befolkning var judisk vid denna tid. Det sionistiska projektet utvecklades under samma epok som de västerländska stormakterna skapade imperier i Asien och Afrika, och inspirerades därför av samma koloniala ideologi.
Att vara vänster kan grundas på en universalistisk åskådning och principer som social rättvisa för alla eller varje folks rätt till jämlikhet och frihet. Sionismen står i motsättning till dessa ideal eftersom den enbart försvarar judarna. Under den andra halvan av 1800-talet var den europeiska vänstern också väldigt kritiskt inställd till den. Den ansåg att de marxistiska och socialistiska principerna är de enda målen som bör eftersträvas: det är genom den sociala revolutionen som judarna ska emancipera sig, inte genom att grunda en stat tusentals kilometer från deras ideologiska slagfält. De nationalistiska, och därför med nödvändighet etniskt-religiöst betingade synsätten sågs som inkompatibla med klasskampen, som skulle förena individer baserat på deras sociala villkor och inte deras grupptillhörighet.
Men de som dagligen utsattes för antisemitism och förnedring, och som förvägrades alla former av socialt erkännande kunde inte vänta på den hypotetiska revolutionens seger. Det var därför som sionismens inflytande började växa bland vänsteraktivister vars progressiva och revolutionära ideal därmed kom att impregneras av en kolonial kultur. I Palestina uppfattade sig de vänstersionistiska organisationerna som ett revolutionärt avantgarde som skulle medföra marxismens och socialismens seger i Mellanöstern, och därmed modernisera den till övervägande del jordbrukande och politiskt traditionsbundna arabiska befolkningen. Precis som det sionistiska borgerskapet utgick de ifrån att deras projekt var rättvist, modernt och progressivt, och att araberna bara kunde tjäna på det.
Denna förhoppning grusades under 1920- och 30-talen, som präglades av regelbundna arabiska revolter i Palestina mot konfiskeringen av deras mark och den brittiska övermaktens oklara mandat. Detta ledde 1947 till FN:s beslut att dela upp Palestina i två stater, en arabisk och en judisk – en lösning som tillintetgjordes av det första israelisk-arabiska kriget. Under denna konflikt lyckades den sionistiska rörelsen ta kontroll över 78 procent av det palestinska territoriet, på vilket den 1948 grundade staten Israel. Sin enda legitimitet fick den i resultatet av FN-omröstningen, som också innebar att en arabisk stat skulle upprättas vid sidan av den.
Israels brott mot FN:s resolutioner började direkt vid statens grundande, och det fastän det var vänstern som styrde den politiska agendan. Under de följande årtiondena förlorade arbetarsionismen successivt den progressiva mask som den tidigare iklätt sig, under det att man fortsatte att förvägra de araber som levde inom landets gränser lika rättigheter och palestinierna rätten att leva i värdighet och i frihet i sitt hemland, till förmån för en konservativ och kolonial sådan.
Än i dag är idén om den revolutionära juden som anländer till Palestina för att med sina kamrater grunda en progressiv stat och ett jämlikt samhälle djupt rotad i många européers politiska medvetande. I flera decennier har dessa förhållit sig till den israelisk-palestinska frågan med den israeliska socialistiska modellen, och dess kollektivistiska kibbutzim2 och jordbrukande pionjärer, som ideal. Detta ideal har dock förlorat mycket av sitt innehåll sedan dess. Inte bara på grund av det faktum att kibbutzerna inte spelar en lika viktig ekonomisk och social roll, men framför allt för att de inte längre kan bidra till att skyla över den politiska verkligheten i Israel: en kolonial och förtryckande politik som också är genomsyrad av nyliberalism, något som gör Israel till ett av Västvärldens mest ojämlika länder: det är efter Mexiko det näst mest ojämlika landet bland OECD:s medlemsländer. Därtill kommer det försämrade politiska klimatet: flera intellektuella och journalister beskriver utvecklingen i Israel som en ”högerkantring”, och vissa går så långt som att tala om en ”fascistoid urspårning”, i en kontext där den sionistiska vänstern är allt mer marginaliserad.
Den sionistiska arbetarstaten som byggdes under de första decennierna av Israels existens och som baserades på sekulära principer om solidaritet mellan judiska arbetare existerar inte längre. Israel är numera helt integrerat i den västerländska kapitalismen och har till och med blivit ett eldorado för entreprenörer i tech-branschen. Vågorna av ekonomiska reformer som har genomförts sedan 1980-talet har gjort att kollektivismen har ersatts av individualism, och de socialistiska värdena framstår i dag som passé, i motsats till den religiösa nationalismens värden. Till exempel gick i september 2019 bara 41 procent av barn i skolåldern i statliga sekulära skolor, medan resten gick i privata och religiösa skolor. Denna nya samhällsanda märks även i militären. Enligt vapenvägrarorganisationen Mesarvot (”Vägran”) undslipper nästan 50 procent av gymnasieeleverna den obligatoriska militärtjänsten. Bland dem identifierar sig mindre än en tiondel som vapenvägrare, som vägrar göra militärtjänst av filosofiska eller politiska skäl. Resten befrias från tjänstgöringen antingen för att de är ultraortodoxa, eller för att de ges dispens av andra, inte sällan professionella skäl (även om många yrkestjänster kräver att man gjort militärtjänst).
Trots att staten bara erkänner ett enda ”judiskt folk” präglas samhället av djupa klyftor mellan de grupper som utgör den judiska befolkningen (ashkenazer, falasha, mizrahim, rysktalande, sefarder), och som alla konkurrerar om landets maktpositioner. Fastän bara 30 procent av befolkningen är ashkenazer (judar ursprungligen från Tyskland, Nordfrankrike och Centraleuropa, övers. anm.) utgör dessa stommen i vänstersionismens huvudsakliga strömningar. Valet av affärsmannen Avi Gabbay, en son till marockanska judar, till ledare för Arbetarpartiet 2017 hade ingen påverkan på hur de traditionellt konservativa orientaliska judarna röstade. Gabbay försökte dock att locka konservativa och religiösa väljare, bland annat genom att förklara att bosättningarna var ”sionismens vackra sida” och att vänsterns problem berodde på att den har glömt vad det innebär att vara jude. Hans efterträdare fram till januari 2021, Amir Peretz, även han av marockanskt ursprung, lyckades inte bättre i väljaropinionen.
Ytterligare en försvårande omständighet för vänstersionismen är att dess aktivister har dålig, eller ingen, kunskap om hur vardagen ser ut för de israeler som lever utanför storstadsområdena. För statsvetaren Ilan Greilsammer har den sionistiska vänstern, inklusive Meretz, ”ingen koppling alls till arbetarklassen”.(3) Vänsterpartiernas ledare ”besöker aldrig Sderot eller Netivot (två städer i södra Israel nära Gazaremsan), förutom när de åker förbi dem”, enligt honom. Det förklarar varför deras förslag ofta anses vara ”elitistiska”, framtagna av, och i förlängningen för, de privilegierade i Tel Aviv. Liksom i många andra länder röstar arbetarklassen i något högre utsträckning på högern än på vänstern, förutom bland araberna.
Efter valet i april 2019 analyserade journalisten Meron Rapoport rösterna från den miljon väljare som bor i de 37 fattigaste judiska kommunerna i landet.(4) Dessa städer består övervägande av mizrahim (judar från Mellanöstern och Nordafrika, övers. anm.) och rysktalande judar. Valdeltagandet var 60 procent, vilket motsvarar 30 säten i Knesset enligt reglerna i Israels proportionella valsystem. Sammanlagt fick den sionistiska vänstern 3,25 procent av rösterna, motsvarande en parlamentsledamot. Arbetarpartiets och Meretz ledare existerar i princip inte i de fattigaste, ofta icke-ashkenaziska judarnas medvetande. Samtidigt vann den nationalistiska högern 22 mandat i dessa kommuner, varav tolv gick till regerande Likud. Premiärminister Benjamin Netanyahus parti har, liksom dess allierade partier, rotat sig djupt i dessa perifera, icke-urbana samhällen, framför allt genom ideella organisationer som erbjuder barnverksamhet eller subventionerade skolor. För några årtionden sedan var det den största fackföreningsorganisationen Histadrut som stod för sådana initiativ, vilket spelade en viktig roll för vänsterns stöd från den fattigaste delen av befolkningen.
Den sionistiska vänstern lider av att ha förlorat den politiska plantskola som kibbutzerna tidigare utgjorde, och tack vare vilken den länge kontrollerade staten och dess institutioner. Förut erbjöd kibbutzerna aktivister en politisk skolning som, tillsammans med militärtjänstgöringen, utgjorde vänsterns stomme. Denna kader utgjorde landets elit. Av de ungefär 250 kibbutzer som finns kvar i dag har de flesta privatiserats. Då de ofta ligger på mark där villor eller friluftsparker konstrueras lockar de främst till sig unga barnfamiljer som söker ett lugnare liv. Endast några opererar fortfarande enligt kollektivistiska principer, som lika lön och gemensamt samliv.
Det måste understrykas att majoriteten vänstersionistiska aktivister har väldigt lite kunskap om vardagen för palestinierna. De vet inte vad det innebär att leva under militär blockad. När de läser reportage från de ockuperade områdena av journalister som Amira Hass eller Gideon Lévy, tenderar de att uppfatta författarna som vänstervridna defaitister eller pessimister som bara lyssnar till den palestinska sidan. Vänsterpartiernas ointresse för ideella organisationer som B’Tselem, Breaking the Silence eller Yesh Din, som alla bidrar till att upplysa om ockupationens verklighet och de obekväma aspekter som det israeliska samhället inte vill veta av, är symptomatiskt. Dessa organisationer är fredsrörelsens sista bastioner, men de får nästan inget stöd alls från den politiska vänsterns största partier, vars ledare bryr sig mer om att locka röster bland de 600 000 bosättarna som bor på Västbanken. De är isolerade och deras aktiviteter inskränks ofta av centralmakten som utmålar dem som landsförrädare. Genom att avskärma sig från denna politiska miljö som en gång i tiden utgjorde dess väljarbas har den sionistiska vänstern gjort sig av med möjligheten att erbjuda ett reellt alternativt till Netanyahus koloniala och säkerhetsbetonade skräckpropaganda.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter
Självständig forskare i modern historia. Artikeln bygger på hans bok L’Échec d’une utopie. Une histoire des gauches en Israël, La Découverte, Paris, 2021.
Plural av ”kibbutz”, eller kollektiviserad by. En invånare i en kibbutz kallas ”kibbutznik” (i plural ”kibbutznikim”).
Chloé Demoulin, ”La gauche israélienne se cherche à droite… et ne se trouve pas”, Mediapart, 8 juni 2018.
Meron Rapoport, ”Israel’s left lost a million votes in the last polls. Here’s how they get them back”, Middle East Eye, 19 augusti 2019.
