Det var i slutet av det året, strax efter att den sittande extremhögerregeringen kom till makten, som beskedet kom från kommunen att det var slut på både aperolen och demonstrationerna. Aktiviteterna hade bedömts vara ”ett störningsmoment”. Basketplanen som officiellt heter Campo Andrea Dorno, döpt efter den vid 22 år avlidne lokalhjälten som frivilligt coachade ett juniorbasketlag för barn som saknade medel att träna i någon officiell klubb, skulle asfalteras och bli parkeringsplats.

I skrivande stund har en namninsamling för att återöppna Il Playground signerats 1 589 gånger, och i vanlig italiensk ordning har ännu ingen asfaltering skett. Det händer att basketbollar åter studsar mot planen, runt vilken hundratals åskådare brukade samlas, men annars är platsen ett limbo, frusen i tiden av darrande förhoppningar och farhågor. Den påminner mig om något jag hört från många av mina italienska jämnåriga: ”Unga har ingen plats i Italien.”

”Italiens unga har lägst framtidstro i Europa” löd i somras en rubrik ur dagstidningen La Repubblica. Artikeln kretsade kring en studie från forskningsstiftelsen Allianz, som gjorde gällande att endast 49 procent av italienare i åldrarna 18–29, kontra det europeiska snittet på 62 procent, trodde sig ha en stabil framtid i sitt eget land. Vidare var 35 procent redo att lämna landet i hopp om bättre arbetsmöjligheter och levnadsstandard.

Artikeln dök upp i mitt nyhetsflöde bara någon vecka efter ett samtal om just detta, med min vän, tjugotreåriga Giacomo Napoletani.

– Jag vill härifrån så fort som möjligt, sade han till mig över en cappuccino.

– Det enda som håller mig kvar är min familj. Min pappa är sjuk, och mamma behöver hjälp hemma. Jag har funderat på att flytta till min kille i Milano, men han vill inte stanna kvar där heller, så det vore rätt meningslöst.

Ungdomars iver att överge Italien är bara en av faktorerna som gjortlandets befolkning till Europas äldsta. Hälften av italienarna är över 45, och var fjärde över 65 – att jämföra med Sveriges 13,8 procent. En annan faktor är att italienarna, en gång kända för sina stora familjer samlade runt middagsbordet, föder allt färre barn. År 2023 föddes bara 1,2 barn per kvinna – en ny lägstapunkt i nedgången med en tredjedel sedan 2008. Resultatet är en befolkning som stadigt minskar, då tolv italienare dör för var sjunde barn som föds.

Det åldrande samhället är uppenbart för den som bor här. Det är inte för inte som nyordet umarell, äldre män som med händerna knäppta bakom ryggen iakttar pågående byggarbeten, härstammar från Italien. På uteserveringar, till och med i studentkvarteret San Lorenzo, där Il Playground var beläget, överträffar gamlingarna ständigt ungdomarna i antal.

Svaret på varför är inte komplicerat.

– Jag är lika gammal nu som min mamma var när hon fick mig, berättar min vän, tjugotreåriga Gaia d’Esposito.

– Själv har jag inte ens råd att flytta hemifrån, hur är det tänkt att jag ska skaffa barn?

Bevisen går bortom anekdoter; enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är Italien det enda landet i Europa där lönerna sjönk mellan 1990 och 2020.

– Italiens unga får inte ens en chans, menar professor Arnstein Aassve, en norsk forskare vid universitetet Bocconi i Milano.

Han pekar på det faktum att landet har det näst högsta antalet ”neet:s” (”not in education, employment or training”) i EU: 19 procent, kontra snittet på 11. Detta, samtidigt som de mest kapabla, ambitiösa och privilegierade drar utomlands.

– Något är riktigt på tok i det här landet, säger professorn.

Krisen tar allt större plats på den högerextrema premiärministern Georgia Melonis agenda. Likt sin föregångare, Benito Mussolini, har hon skyllt landets problem på ”det stora folkutbytet”, konspirationsteorin som gör gällande att en vänsterliberal elit medvetet byter ut vita, infödda européer mot invandrare. Meloni och hennes parti Italiens bröder har gjort födelsetalet till en fråga om raslig överlevnad. Hon har tillsatt en abortfientlig familjeminister, och själv figurerat med representanter för organisationen Pro vita e famiglia (”För liv och familj”) som lobbar mot samkönade pars rättigheter.

Bara för att Italien är ett så kallat ’västland’ vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.

På sin tid införde diktatorn Benito Mussolini en skatt på singlar. Meloni har sänkt priserna på nappar och välling. Att några nya barn som föds tack vare sådana ansträngningar inte kommer ansluta sig till arbetsmarknaden på minst tjugo år, och att en mer omedelbar åtgärd för att stötta upp ekonomin vore stärkt invandring och integration, vill man inte kännas vid.

I ett tal från i höstas, där Meloni ämnade klargöra hur regeringen tänker stärka den italienska arbetsstyrkan, nämnde hon inte ens den halva miljon odokumenterade migrantarbetare som beräknas befinna sig i landet, hitlockade med löften om jobbtillfällen. Allra vanligast är detta inom jordbruket, exempelvis på Italiens världskända vingårdar, där migrantarbetare för knappa tre euro i timmen plockar druvor som blir till Barolo och Barbaresco, två av landets dyraste och mest exporterade viner.

I stället för att bekämpa företagens exploatering av migrantarbetare vill Meloni uppmuntra fler kvinnor att ansluta sig till arbetsmarknaden. Knappt hälften av Italiens kvinnor har i dagsläget ett jobb, det lägsta antalet i hela Europa. Meloni menar att unga kvinnor måste skärpa sig, och se till sina nordiska systrar som ”både arbetar och föder barn”. Detta, återigen, utan att nämna att Italien räknas bland Europas sämsta gällande könsjämställdhet på arbetsmarknaden av Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR), eller vad man tänker göra för att exempelvis jämna ut det tjugofemprocentiga lönegapet mellan män och kvinnor.

Men den italienska regeringens oförmåga eller ovilja att ta hand om sina unga går bortom halvhjärtad arbets- och familjepolitik. Den vilar även på att platser som Campo Andrea Dorno, där alla från små barn från svåra förhållanden, till unga i min egen ålder fått möjligheten att göra skillnad för sig själva och sin omgivning, avfärdas som ett ”störningsmoment”.

– Det var en politiskt motiverad attack, säger tjugotvååriga Sebastiano Bergamo, grundare till studenträttsorganisationerna Oppositione studentesca alternativa och Cambiare Rotta.

– Det är precis som med anti-rejvlagen, menar han, och syftar på den lagändring som år 2022 förbjöd folksamlingar på över 50 personer att spela musik utan tillstånd.

– De angriper vänsteraktivister. Alla som stod bakom Il Playground var del av studentorganisationerna i San Lorenzo. Det vill säga socialister, kommunister, anarkister och så vidare.

I jämförelse får högerns unga allt stöd de kan få för sina egna aktiviteter. Den årliga mässan Atreju, arrangerad av Gioventù nazionale, det styrande partiets ungdomsförbund, ägde i december rum i Circus maximus, den fornromerska arenan som vanligtvis tillägnas konserter med världsartister som Bruce Springsteen och Lady Gaga.

Evenemanget anordnades för första gången år 1998 av Georgia Meloni själv. Vid tidpunkten var hon ledare för den av Mussolini grundade ungdomsorganisationen Alleanza nazionale. Förbundet valde att uppkalla den efter huvudkaraktären i fantasyromanen Den oändliga historien. Meloni är ett inbitet fan av fantasygenren, och har utöver Atreju även organiserat det omtalade Hobbitlägret, dit unga nyfascister kom utklädda till karaktärer ur Sagan om ringen. Bägge romaner, menar Meloni, handlar om kampen för att bevara traditioner och familjeenheten:

– Atreju är en krigare som kämpar mot de krafter som söker bryta ned ungdomens värderingar. Han är min förebild, och förkroppsligar mässans anda, skrev hon i ett Facebook-inlägg från 2019, i samband med Den oändliga historiens 40-årsjubileum.

Årets mässa kombinerade politiska debatter och brandtal med julmarknader och en skridskorink för barn. Meloni själv invigde mässan, och passade på att förkunna att surrogatmödraskap snart ska bli straffbart, samt att ”människohandeln till Italien från Afrika” ska strypas.

Jag har utan framgång försökt få kontakt med arrangörerna för Atreju. Jag känner ingen som var där, och det gör inte heller mina italienska vänner.

– Det är väl det som är grejen, de heter ’Nationell ungdom’, men precis som sitt parti gör de inget för ungdomar, menar Giacomo, min vän från universitetet.

– De skanderar bara samma slagord om invandring, abort och bögar.

På många sätt är ungdomsförbundet till och med mer extremt på dessa punkter än regeringen. Meloni var i fjol tvungen att ta avstånd från Gioventù nazionale när en video spreds som visade medlemmarna göra Hitlerhälsningen vid ett årsmöte.

Lyssnar man just till italienska ungdomar är det just det, att ingen värnar om deras sak, som har urholkat tilltron till framtiden – oavsett vad Meloni hävdar. En kväll går jag ett varv runt San Lorenzos studentbarer, och frågar mina jämnåriga om de känner sig sedda av det politiska etablissemanget.

– Italienska politiker skiter i ungdomar. Allt handlar om skatter, pensioner, invandring… Skolan lider, och det finns inga jobb. Det är det de borde göra något åt, säger tjugofemåriga Matteo.

Men hans vän, jämnåriga Martina, håller inte helt med.

– Problemet är inte skolan. Italienska skolor står sig bra gentemot andra länder. Problemet är att när man väl är klar med skolan finns det ingenstans att ta vägen. Utlänningar skrattar åt stereotypen av italienska killar som morsgrisar som bor hemma tills de är trettio. Men det är inte för att de vill, det är för att de inte har något annat val. Min storebror, han är matematiker, ska flytta till Belgien. Det enda jobb han kan få här är som servitör för fem euro i timmen.

Melonis regering har vägrat införa en minimilön, med argumentet att det skulle sänka lönerna för de som tjänar mer. Men det är också därför som mina vänner Alibek och Behrad båda jobbar dubbla jobb som servitörer och cykelbud, samtidigt som de pluggar, för att ha råd med hyran till en lägenhet där de delar på ett sovrum.

– Det är ännu värre i södern, säger tjugotvååriga Beatrice, som står lutad mot en gatlykta och rullar en cigarett på Piazza dell’Immacolata, San Lorenzos knutpunkt.

– Jag kom till Rom för att plugga. Det kanske inte är perfekt här heller, men där jag kommer ifrån, min by i Puglia, där är folk som levande döda. Jag har gamla vänner som bor hemma och varken jobbar eller pluggar, som helt saknar ambitioner. Det finns ingen som visar dem eller säger till dem att det finns någon mening med att försöka. Även deras föräldrar är arbetslösa eller deprimerade och alkoholiserade. De har inga förebilder.

Beatrice, precis som många andra icke-romare jag frågar, tror aldrig att hon kommer flytta tillbaka till sin hemstad. Hon får medhåll av 26-åriga Giordano.

– Italien är för isolerat. Vi måste lära oss av omvärlden. Om man bara stannar i Italien kan man inte förbättra Italien. Det är en massa snack om nationalism och patriotism. Det mest patriotiska du kan göra är att åka utomlands.

Han sitter runt ett bord med grabbar, och när jag frågar om de anser att alla har lika möjlighet att åka utomlands börjar de argumentera sinsemellan.

– Det behöver inte vara en klassgrej, menar en av dem.

Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle.

– Det kostar att plugga utomlands, ja, men alla vill inte plugga. Man kan flytta utomlands och överleva utan hjälp från sina föräldrar. Jag flyttade till Rom och jobbar för mina pengar.

– Det är klart att det är en klassgrej, hävdar en annan.

– Om du kommer från en fattig familj och har fem småsyskon, då kan du inte bara sticka. Du behöver hjälpa din familj. Du kan inte utbilda dig heller. Du är fast. Det blir en ond cirkel.

Giordano bryter in igen:

– Allt det som brukade vara starka italienska värderingar har försvagats. Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle. Alla lever bara för sig själva. Ingen har koll på någonting och ingen bryr sig om någonting. Det enda som spelar roll är vad man har precis framför sig. Det är därför den italienska vänsterrörelsen är död. Den ligger i samma grav som folksjälen och hoppet.

Giordanos vänner skrattar och kallar honom för poet, men ingen ifrågasätter hans uttalande.

Det är ingen munter bild som (de visserligen välförfriskade) San Lorenzo-invånarna målar upp, men alla är inte lika uppgivna. Det finns fortfarande unga som satsar på en framtid i och för Italien. Tjugotreåriga Giorgio Rode och hans gymnasievänner fokuserar på sitt närområde, med sin sin ideella organisation InsideEUR.

EUR (”Esposizione universale di Roma”) är en förort till Rom, ett område upprättat från grunden under fascismen, då tänkt att bli stadens nya hjärta, men som övergavs efter Mussolinis död. Giorgio och hans vänner är uppväxta här, bland kolossala marmormonument till fascismen, halvfärdiga lägenhetskomplex och kontorsbyggnader i smulig betong. Deras verksamhet går ut på att arrangera och belysa aktiviteter och projekt i EUR som kan dra till sig folk.

– Om man ska tro tidningarna är området vilda västern, och folk köper det, även de som bor här, berättar Giorgio.

– Om allt folk får höra om är rån och inbrott och affärer som tvingas lägga ned, då är det klart att de inte har något hopp. Vi vill vara en motvikt till allt det där. Vi säger inte att det inte händer något dåligt, men vi säger att det också händer massa roliga saker. Det finns folk här som faktiskt bryr sig om sitt hem och vill göra det till något bra för andra.

Och det fungerar. Jag hade själv aldrig varit i EUR annat än för att byta buss, innan jag gick med i Giorgios joggklubb. Därigenom har jag träffat ett helt gäng tjugoåringar från olika delar av Rom, som alla kommer till EUR bara för att jogga.

– Nästan alla vi gick i skolan med har flyttat iväg. Vi vill ge folk en anledning att komma tillbaka, säger Giorgio.

Kampen för förändring utkämpas även på en större skala. Studentledda demonstrationer är nästan dagligen förekommande, med slagord om frihet och rättvisa som ekar bland gränder och ruiner.

Men kampen är långt ifrån riskfri. För bara en vecka sedan blev jag vittne till ett gatuupplopp, där polisen gick till angrepp mot demonstranter som samlats till minne av nittonårige Ramy Elgami, som omkom i november efter att ha blivit påkörd av en motorcykelpolis. Bengalrök blandades med tårgas utanför mitt sovrumsfönster. När ropen och dånet av kravallpolisernas stövlar tystnat, och jag gick ut utanför min port krasade glassplitter och smulorna av hemmagjorda pappersbomber under mina fötter. Från en vägskylt vajade en sönderriven banderoll.

– Jag tror inte att folk utanför Italien riktigt inser vad som händer i det här landet just nu, säger min vän, Gaia.

Hon studerar politisk vetenskap vid Roms universitet La Sapienza, och är en av ledarna för gruppen Giovani per Palestina (”Unga för Palestina”), samt aktiv i en rad vänsterinriktade ungdomsorganisationer.

I fjol blev hon ”tills vidare” avstängd från universitetet, efter att lät sig intervjuas vid en propalestinsk manifestation, och då kritiserade skolans ledning för dess vägran att ta avstånd från Israel. Hon skulle ha tagit examen i somras, men förbjöds då från att ta några tentor. Motiveringen bakom beslutet gjorde gällande att en politikstudent borde veta bättre än att uttala sig så kategoriskt.

– Det råder censur, menar hon.

– Bara för att Italien är ett så kallat ”västland” vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.

För en vecka sedan hade jag tidigare tagit hennes ord med en nypa salt. Men när jag går runt bland San Lorenzos barer, bara dagar efter kravallen på min gata, är det nästan ingen av de jag pratar med som ens vill vara med på bild.

Sedan kravallen har jag gått förbi Il Playground varje dag, i hopp om att finna ett gäng ungdomar där som kan berätta för mig vad platsen betytt för dem, men förgäves. Jag undrar om det blir någon parkeringsplats, eller om små barn kommer att spela basketturnering här igen en dag.

– I slutändan handlar det om förändring, säger tjugosexåriga Giordano mellan cigarettbloss.

– Unga kräver den, den äldre generationen fruktar den. Så har det alltid varit. Det är en cykel. Det må stundtals se mörkt ut, men det tyckte man nog för tjugo, trettio, fyrtio år sedan också. Du frågar om framtiden, men framtiden behöver inte vara om hundra år, framtiden kan vara i morgon. Satsa på att i morgon blir bättre än i går.