De ekonomiska efterverkningarna av pandemin väntas bli brutala, vilket kräver samarbete över gränserna. När tyngdpunkten inom politiken hamnar på att släcka nationella bränder riskerar vi att hamna i knipa. Mångas hopp står därför till EU.
Inom EU gnisslar det. Eurozonen krisar och konkurrens om skyddsmaterial blev tidigt ett stort problem. Fingerpekande mot andras åtgärder och turism från länder vi inte får resa till ökar knappast kärleken – vem behöver Skagen och danskt bajsvatten? Men gemensamma åtgärder kommer att vara nödvändiga för att klara ekonomin.
EU-kommissionen går därför fram med ett stimulanspaket på 750 miljarder euro. Pengarna ska lånas upp gemensamt av alla 27 EU-länder och användas för att finansiera återhämtningen från pandemin, där 500 miljarder euro ska fördelas som bidrag, och resten som lån. Summan motsvarar inte ens hälften av de två biljoner som EU-parlamentet begärt, och stödet förväntas villkoras med inskränkningar av finanspolitiken.
Tillsammans med Danmark, Nederländerna och Österrike bildar Sverige ”sparsamma fyran”. Man motsätter sig särskilt bidragsdelen i stimulanspaketet, samt den solidariska fördelningsprincipen. Det är genant, men inte särskilt förvånande att finansminister Magdalena Andersson och regeringen hamnar där. Invändningarna ligger i linje med den tidigare dominerande synen: man vill villkora de hårdast drabbade ländernas politik genom att låna ut pengarna med krav om stålbad.
Med undantag från Liberalerna råder konsensus kring detta inom svensk politik, från V till M. Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson säger i en kommentar till Sveriges Radio att svenska skattebetalare rimligtvis inte kan förväntas betala av andra länders statsskulder. Det är också rimligt att länder utanför EMU inte är särskilt pigga på att betala för att stabilisera en krisande eurozon, som socialdemokraten och tidigare handelsministern Leif Pagrotsky skriver i DN (25/5). Och det är sunt att, som Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk, peka på att förslaget kommer att ge EU-kommissionen oerhört mycket makt. Men Vänsterpartiet är också generellt mot bidrag och ”står bakom regeringen och Sveriges åsikt att det ska vara lån” säger Ilona Szatmari Waldau, ledamot i EU-nämnden till DN (27/5).
Tillsammans med Danmark, Nederländerna och Österrike bildar Sverige ”sparsamma fyran”. Man motsätter sig särskilt bidragsdelen i stimulanspaketet, samt den solidariska fördelningsprincipen.
Trots att den här krisen skiljer sig från den 2008 återaktualiserar den både farhågor och förhoppningar om EU som embryot till en federation, någonting som också förstärks av den tyska konstitutionsdomstolens ifrågasättande av ECB:s program för stödköp av statsobligationer. Domstolen valde att gå på konservativa, tyska småsparares linje där Bundesbanks stödköp inte ska ha tagit spararnas intressen i beaktande. Utslaget sker inte i ett politiskt vakuum, men väcker frågor om demokratisk kontroll över teknokratiska institutioner som centralbankerna och EU-kommissionen.
2008 var verktygslådan en annan. När banksektorn kraschade utgjorde penningpolitiken den främsta försvarslinjen. Penningpolitiken styrs av de oberoende riksbankerna och har till uppgift att värna bland annat om prisstabiliteten. Som verktyg har man, förutom räntan, möjligheten att förse marknaden med likviditet. Vilken man också gjorde. Mellan 2015 och 2018 pumpade den europeiska centralbanken in 2,6 biljoner euro rakt in i de finansiella systemen, i en takt av 1,3 miljoner euro i minuten. Bland centralbankerna fanns en bred konsensus kring strategin. Man stimulerade marknaden medan staterna ”höjde förtroendet” genom skoningslösa stålbad.
Pandemin faller utanför Riksbankens domäner, och hamnar därmed under den politiskt, demokratiskt och framförallt nationellt styrda finanspolitiken. Det riskerar att fördjupa klyftorna inom EU. Olika länder har helt olika förutsättningar för att hålla befolkningen och ekonomin vid liv, och tyngdpunkten på den nationella, snarare än på den EU-gemensamma krishanteringen innebär ett orosmoment.
Även för den med en sval inställning till EU är utvecklingen just nu oerhört intressant att följa – en mer expansiv ekonomisk politik utgör ett trendbrott och möjligen ett första vacklande steg mot europeisk solidaritet.
GUE/NGL-gruppen, Vänsterpartiets hemvist inom EU-parlamentet, är på goda grunder djupt kritiska till EU-kommissionens stödpaket. Martin Schirdewan från tyska Die Linke och GUE/NGL:s ena gruppledare, uppmanar medlemsländerna att inte blockera förslaget vid omröstningen. En linje även Vänsterpartiet borde ta fasta på.
