Med spänd förväntan öppnar jag Leif Öhmans Under regnbågen – en urkundsfantasi, ett kompendium från Folktankar.
Jag har arbetat tillsammans med Leif på NJA/SSAB och i viss mån även politiskt, men medan jag slutade på järnverket och flyttade från stan, arbetade han kvar, för att senare flytta till en liten by i inlandet. Därefter har jag på senare år sett hans namn under insändare ofta i frågor om politiken i Jokkmokks kommun, men kanske mest i frågor om inlandsbanans upprustning.
I förordet till sitt kompendium, skriver Leif Öhman:
Det faller mig inte på läppen att skriva om ”framtiden” i konkret form. Framförallt därför att det inte går, däremot gärna i filosofisk form. Om framtiden, i allmän bemärkelse, skall bli intressant, beror på vem som får uppleva den. Vi vanliga dödliga upplever framtiden varje ny dag vi får chansen att vakna upp. De andra; prognosmakare, ”analytiker” och metafysiker har fullt upp med att bygga korthus på lösan grund. De har begåvats med den fantastiska egenskapen att kunna se in i framtiden (usch så tråkigt!). Man undrar; hur kunde de missa Telias och Ericssons ras? Sickna spågubbar.

Leif Öhmans kompendium kan ses som ett utkast till ett större verk där jag hoppas på en fortsättning, men är i sig själv en väl sammanhållen betraktelse.
Han inleder med en finstämd novell Besökaren, som säkerligen är självupplevd om ett besök av en man som leder en moped till ett litet Café längs inlandsbanan i midsommartid.
Novellen anger rytmen i fortsättningen, där berättelsens Anders gör en självbiografisk betraktelse utifrån kaffeelden, där han sitter med en väl inkokt bucklig kaffepanna.
Anders har en blick på tillvaron, där han med korta penseldrag målar upp 1950-, 60- och 70 – talet i en nybyggd arbetarstadsdel med väl valda detaljer.
Vi möter kemiläraren Häst-Lasse, som trots sin strikta framtoning är mycket populär bland eleverna; samt Valdemar som tillsammans med sin kärring sköter vallokalen i källaren åt kommunisterna. ”Valle har varit med om mycke. Han jobbar på järnverket. Man ska läsa mycke och inte tro på allt man hör, säger dom.”
De är ungdomar i arbetarstadsdelen som ”är präglade av närheten till det stora järnverket. De flesta har en far i cykelkaravanen som ringlar fram och tillbaka var nionde timme.”
Även om han inte nämner det, så vet jag att det är Örnäset i Luleå, som det handlar om. Jag kände ju en del av personerna som står med sina verkliga namn, medan de påhittade namnen väcker nyfikenhet om vilka de var. Men skildringen är sådan, att många fler som växt upp i liknande miljöer känner sig hemma.

Vid lägerelden har den långa tid som förflutit pressats samman till ett ögonblick i livet. I minnet gör han ett svep genom den världsutveckling han växt upp i. Under tidiga morgnar med tidningsutdelning fick han som 14–15-åring en vana att läsa tidningar. Han började upptäcka världen.
”Saker och ting hände där ute. Fan, det var fortfarande krig och ändå pratade alla om freden. Tiden gick, emellanåt gick tankarna till vad Valle och hans fru pratat om där i källaren. Men tiden var inte riktigt mogen, det skulle tarva ett år eller två till. Upptäckten av att fanns ofria nationer och folk gjordes framförallt i Norrskensflamman, men även att det fanns mer än ett sätt att se på saker och ting.”
I ficklampans sken plitar han ned sina minnen i tältet.
”DFFG – De förenade FNL-grupperna, ett stolt minne i Anders historia. Det var en skola för livet i många avseenden. Den antiimperialistiska rörelsen skolade, tvärs genom generationerna, mängder med kunskapsförsedda människor som tillsammans med Vietnams folk, drev USA till ett svidande nederlag.” ”Maskinskrivning, stencilering, författande, tal, apeller, artiklar, söka tillstånd, sy och måla banderoller. Studiecirklar, konferenser, medlemsmöten, resor och husera gäster. Tidningsförsäljning, flygbladsutdelning, penninginsamling och affischering. Vilken skola! Allt under bevakning av Säpo och IB, ofta helt oblygt och provocerande, kameror och anteckningsblock, uppfällda rockkragar och hjärndöd blick.”

Fler skulle kunna skriva om denna tid ur basarbetsperspektiv, men Leif Öhman gör det med stolthet, samtidigt som han kommenterar vår egen tid med underfundiga frågor.
Han betraktar historien och framtiden: ”Ingenting är sig likt och hur skulle det kunna vara det, när förändring är tecknet på resan mot framtiden. Visst är det bekymmersamt att inte veta, men än djävligare, att inte ens förmå sig att ta reda på. Historien är ingen sophög, där finns mycket att finna, som sannerligen kommer åter, i ny form.”
Anders bosatte sig ”i det gamla pionjärslandet. Han hör hammarslagen på blötmyren. Han ser en blueskonsert växa fram under regnbågen. ”Om en timme ska Neil Young med band spela på myren i Apokätno.”
Efteråt kan han konstatera. Det blev inte Neil Young utan Heart Break Bluesband från Piteå.
Torrfuror och rotvältor på myren ersattes med SJ:s gamla plankor på den gamla lastkajen.
Tåget kommer men drar förbi utan att stanna.
”Förnöjsamt får vi konstatera att halvvägs är inte fy skam; drömmen lever vidare. Den som inte försöker kommer heller inte att lyckas.”