Ofta avfärdas hela debatten, framför allt av vänsterröster, som en skenmanöver med syftet att avleda uppmärksamheten från regeringens misslyckanden. Premissen är att detta är ett tomt kulturkrigande som skymmer sikten för de riktiga fördelningspolitiska frågorna. Kärnan för högern är rå klasspolitik som sparkar nedåt, medan sagostunderna saknar egentlig betydelse för högerns ideologiska projekt.

Vid andra tillfällen framställs den kulturkrigande högern som historiska reliker. I själva verket är dragqueens ett okontroversiellt fenomen, i stil med att män alltid har haft kjol på teater och att ungar gillar att klä ut sig. Med den här utgångspunkten berövas drag sin subversivitet. För de här jämförelserna säger ju att dragqueens inte utmanar något alls. Tydligen är alla normer och föreställningar kring kön redan avskaffade.

Båda de här förklaringarna förbiser vad drag är och hur det förhåller sig till samhällets dominerande normer. Ingen av dem kan hjälpa oss förstå vilken funktion moralpaniken kring bibliotekens sagostunder fyller i högerblockets ideologiska universum. Men när vi väl är klara med det nödvändiga fördömandet är det faktiskt en sådan förståelse som behövs allra mest.

Det är en normupplösning kring vad kön är som högerblocket förfasas över.

Detta handlar om moralpanik, vilket den brittiske sociologen Stuart Hall och hans kollegor inom den så kallade Birminghamskolan på 1970-talet beskrev som ett offentligt utbrott av moraliska fördömanden av en grupps sätt att vara och bete sig.

Även om drag, förstått som praktiken att agera och klä sig som att man tillhör det motsatta könet, är skilt från trans – definierat som att ha en annan könsidentitet än den man ges vid födseln – så hänger de här sakerna samman i högerns retorik. Det är en normupplösning kring vad kön är som man förfasas över.

Hall och hans medförfattare pekade i sin klassiska studie Policing the crisis på hur moralpanik skapas och upprätthålls för att tjäna ett visst politiskt projekt. Deras fall var moralpaniken kring personrån, vars förekomst blev föremål för omfattande rapportering i Storbritannien under 1970-talet. Utifrån en föreställning om en tsunami av personrån kunde det Konservativa partiet mobilisera ett stöd för ett politiskt program formerat kring lag och ordning, som i sin tur appellerade till en känsla av otrygghet och tillbakagång i breda befolkningslager.

Moralpaniken har alltså en mobiliserande funktion, där själva föreställningen att personrånen är bortom kontroll, eller att dragartisterna twerkar framför oskyldiga förskoleungar, fungerar som ett järtecken som varnar för den nära förestående samhällskollapsen. Att drag inte är en uniform kultur och att dess uttryck skiljer sig mellan nattklubben, scenföreställningen och biblioteket förbises så klart. Medelst repetition bankas sedan budskapet in, utifrån en strid ström av nya exempel att förfasas över. Det kan också handla om luciatåg med en Lucia som inte kvalificeras som ”riktig kvinna” eller transkvinnor som tillåts tävla mot andra, förmodat mer äkta, tjejer i olika sportgrenar.

Vi hamnar snett om vi frikopplar den ändlösa repetitionen av könspanik från det reaktionära blockets övergripande idéer om hur samhället fungerar och bör se ut. Det är så klart sant att högern medvetet styr den politiska debatten till att handla om de här sakerna. Men det beror inte på att man i smyg vill genomföra sitt verkliga ideologiska projekt. Snarare är frågor om kön och familj integrerade delar av den reaktionära högerns ideologi, sammanvävda med nedskärningspolitiken och värnandet om kapitalintressen.

För det första producerar moralpaniksmaskinen bara debatter och stormar i sociala medier som centreras kring en konflikt mellan vad vanligt folk tycker och vad en världsfrånvänd elit bestämmer. Nu vill ”dom” att en 60-årig gubbe ska vara Lucia. Nu har ”dom” bestämt att man inte får säga julmust. Nu har Sveavägen 68 beordrat strippshower i de kommunala biblioteken.

Den här konfliktlinjen görs verklig genom att den gång på gång upprepas. Varje nytt exempel spär på den övergripande känslan av att ”nu har det ändå gått för långt”.

När försvaret blir att drag är som mellanmjölk så går vi rakt i fällan. För det stämmer inte. Som den amerikanska filosofen Judith Butler har påpekat är drag radikalt eftersom de visar att kön inte kan förstås utifrån en strikt biologisk horisont. Det stämmer förvisso att vissa personer har en livmoder och att vissa människor har testiklar. Men att vi på grundval av dessa eller andra biologiska egenskaper delar in människor i två åtskilda kategorier är ett socialt fenomen. Det är denna sociala dimension av kön som drag gör synligt.

Om det räckte att ha testiklar eller en livmoder för att säkra en könsidentitet så hade dragqueens inte varit ett fenomen, utan ett kläd- och utseendeval bland andra. Drag använder sig av sociala koder om hur män och kvinnor ska klä sig för att förskjuta våra idéer om kön. Därigenom synliggörs det faktum att ”män” och ”kvinnor” blir till i skärningspunkten mellan ideal, biologi och beteenden, snarare än att avgöras av vad vi råkar ha under våra underkläder.

Frågor om kön och familj integrerade delar av den reaktionära högerns ideologi, sammanvävda med nedskärningspolitiken och värnandet om kapitalintressen.

Vad som också blir synligt är att de här sociala koderna både är tämligen livskraftiga och rigida. Att överskrida tudelningen av mänskligheten i dessa två grundläggande kategorier är ofta förknippat med sociala sanktioner. Vilket så klart är ett skäl till att de lever vidare.

Högerns fixering vid de här frågorna är en reaktion på att det under de senaste decennierna har skett förskjutningar av uppdelningen mellan könen. Att vara kär i någon med samma könstillhörighet som en själv, att inte självklart vara eller förstå sig själv som det ena eller det andra, eller att laborera med de förväntningar på utseende och beteende som kopplas till kön. De här sakerna har blivit vanliga och det är just därför varje företeelse som visar att normupplösningen har gått för långt måste kastas in i debatten. Det är inte en skenmanöver, utan den logiska konsekvensen av en syn på kön som binärt och bergfast.

Det är lik förbannat inte givet att man som vänsterorienterad pallar bry sig. Vi är ju ”materialister”, en förevändning som gärna används för att avfärda allt som inte explicit handlar om makten över produktionsmedlen som nonsens.

Men faktum är att det inte finns någon skarp skiljelinje mellan den reaktionära högerns omsorg om kapitalets intressen och dess traditionalistiska syn på kön och familj. Som feministiska marxister har noterat, och Carolina Uppenberg och Mathias Wåg diskuterar i avsnittet ”Vem skapar arbetaren?” av podden Apans anatomi (19/5), så förutsätter ekonomisk produktion också en produktion av nya arbetare. Denna sociala reproduktion utförs fortfarande till stor del av kvinnor, inom ramarna för familjen eller i kvinnodominerade yrkesgrupper. Ansvarstagandet för barnomsorg, hushållssysslor och annat obetalt hemarbete är en integrerad del av det ekonomiska systemet. Normer och ideal som reglerar vad kön är och hur män och kvinnor ska vara har alltid varit en helt central aspekt av samhällets organisation.

I Sverige har vi under 1900-talet flyttat över stora delar av ansvaret för den sociala reproduktionen från anhöriga till staten. Det var i stor utsträckning ett resultat av socialistisk och feministisk politisk kamp. De politiska krafter som i dag vill krympa den offentliga sektorn måste med andra ord lita till att det finns någon som tar hand om gamlingarna och hämtar barnen från skolan i ett samhälle med en mindre stat. Den traditionella kvinnorollen, särskild från den arbetande mannen, är så klart klippt och skuren. Vi kan alla redan se att de välfärdsåtstramningar som genomförts under de senaste decennierna har ökat anhörigbördan.

I sin forskning har den australiska sociologen Melinda Cooper visat att koalitionen mellan nyliberaler och kristna fundamentalister inte är så överraskande som man hade kunnat ana. I detaljerade läsningar av centrala nyliberala tänkare hittar hon en ofta förbisedd vurm för familjen som den ”naturliga” sociala organisationsenheten.

Därmed blir det möjligt för reaktionärer och nyliberaler att forma politiska allianser som både syftar till att värna familjen och de traditionella könsrollerna och till att minimera statens sociala omsorg. Fenomenet är inte begränsat till USA. Till exempel var nationalekonomen Assar Lindbeck inte bara en varm anhängare av att bakbinda demokratin och att minska den offentliga sektorn. Han menade också att ett av huvudskälen till varför detta var viktigt var att den svällande staten eroderade ”familjen” och dess roll i samhället.

Följaktligen är glappet mellan nyliberalism och konservatism inte så stort som man kan föreställa sig. Fundamentet för vår nuvarande regering är samma ideologiska allians som dominerar dagens republikanska parti i amerikansk politik eller som kom samman i Margaret Thatchers politik under 1970- och 80-talet.

I ljuset av detta framstår sagostunderna som allt annat än ideologiskt neutrala. Drag bryter mot djupt rotade föreställningar om vad kön är. Köns- och familjepolitiken intar en central ställning i den reaktionära högerns politik eftersom det i grund och botten handlar om centrala frågor för hur samhället ska organiseras. Det är därför som sagostunderna behövs.

Köns- och familjepolitiken intar en central ställning i den reaktionära högerns politik eftersom det i grund och botten handlar om centrala frågor för hur samhället ska organiseras.

De etablerade högerdebattörer som doppat tårna i diskussionerna frågar sig ängsligt vad total normupplösning kommer att leda till. Svaret är att det inte är ett alternativ – som sociala varelser kommer vi alltid att ha informella regler för hur vi ska leva tillsammans. Däremot kan vi kämpa för att de här reglerna ska bli mer tillåtande och lämna ett större utrymme för människor att själva forma och upptäcka vilka de är och vill vara.

När försvaret av sagostunderna bygger på att se dem som politiskt neutrala och harmlösa, så osynliggörs både hur normer kring kön lever och frodas i Sverige och betydelsen av att rucka på dem. Politik handlar inte bara om att kämpa för det som är självklart. Ibland måste vi snarare kämpa för att det som är stigmatiserat ska bli självklart.

Sagostunderna är alltså politiska. Inte för att dragqueens nödvändigtvis ser sig som aktivister, utan för att politik till stor del handlar om idéer om hur människor ska bete sig. Vänstern bör erkänna detta och ta den efterföljande debatten i stället för att låtsas som att vi alla redan lever i ett inkluderande paradis.

Här finns en lång aktivistisk tradition att luta sig mot. Institutionella reformer, normbrytande aktivism och fördelningspolitisk kamp samverkade när kvinnor blev en integrerad del av arbetsmarknaden, när de tilläts börja spela fotboll eller när HBTQ-aktivister vann rätten att bli kära i vem de vill. Alla de här sakerna var en gång avvikande och konstiga, eftersom de bröt mot rådande ideal och ruckade på samhällets ordning.

Det är i denna tradition som sagostunderna hör hemma. De behöver försvaras för att de är farliga.