Ett nytt utspel från våra politiker är att nolltolerans ska gälla mot tiggare och att staten ska stödja kommunerna med att avhysa tiggare från sina boplatser i bilar, husvagnar och tält på privat eller offentlig mark. Flyktingarna får däremot flytta in på hotell där mat och husrum bekostas av skattebetalarna, medan romerna måste tigga ihop pengar för sin överlevnad. Vad beror skillnaden i behandlingen av dessa människor på? Brukar man inte säga att alla människor är lika mycket värda?

Skillnaden är att flyktingarna förväntas bli bofasta och komma att utgöra en för arbetsgivarorganisationerna och högerkrafterna efterlängtad ökning av konkurrensen om jobben, det som även kallas arbetslöshet. Romerna bidrar däremot inte till att öka konkurrensen om jobben och ska därför jagas i väg, trots att de bor i sina primitiva bostäder som inte kostar staten ett öre och förmodligen aldrig skulle ha godkänts av Migrationsverket.

Under humanitetens vackra täckmantel döljs en rent djävulsk arbetsgivar- och högerpolitik som går ut på att driva arbetskraften dit man vill ha den, för att ställa arbetare mot arbetare och få arbetarklassen att motarbeta sig själv till allt sämre löner och arbetsvillkor. Vi kan inte utesluta teorier om att EU-länder stödjer terrorkrigare i bland annat Syrien. De nyanlända arbetarna som flytt från kriget, tvingas ikläda sig rollen som en motsvarighet till 1930-talets strejkbrytare. Skillnaden är bara att i dag utlyses nästan aldrig några strejker av fackföreningarna, oavsett hur inhumana och slavarbetsmässiga arbetsvillkor som framtvingas med stöd av politiken.
För arbetarklassen är flyktingkatastrofen det värsta som hänt. För överklassen är flyktingkatastrofen det bästa som hänt. Skattebetalarnas pengar går rakt ned i fickorna på de människor som äger hotell och andra flyktingboenden och som redan har mer pengar än de behöver för resten av livet.