I en krönika på Dagens Arena ger Åsa Plesner ett gripande exempel på hur individer kan hamna i kläm i dagens absurda skolsystem. Berättelsen handlar om ”Bengt”, ett fingerat namn på en verklig pojke, vars kommunala skola lades ner på grund av bristande elevunderlag efter att en vinstdrivande skola etablerat sig på orten. Inför sjätte klass var Bengt och hans klasskompisar tvungna välja mellan att söka till den nya skolan eller en annan kommunal skola längre bort. Hela klassen sökte den privata skolan och kom in – utom Bengt, trots att hans föräldrar ställde honom i kön fyra år innan det var dags att börja. Historien slutar med att Bengt gråter på kvällarna medan föräldrarna söker stöd av psykolog.

Att en tolvåring separeras från alla sina klasskamrater för att politikerna bestämt att börsnoterade storföretag ska få etablera nya skolor varhelst det är lönsamt är upprörande i sig. Att det sker i ”valfrihetens” namn gör det inte mindre groteskt. Historien illustrerar i själva verket något som är centralt: tvärtemot vad dess tillskyndare påstår skapar marknadsskolan inte ökad flexibilitet och hänsyn till individen. Det kan vara nog så trögt att få till ett byte av skola eller en individuell anpassning i ett offentligt skolsystem med en demokratisk huvudman, men den fria konkurrensen medger inga som helst undantag för ”Bengt” och alla andra i hans situation.

Tyvärr är historien knappast unik. Tvärtom leder marknadsskolans snabba expansion nu till liknande situationer runt om i landet. När en ny koncernskola etablerar sig i en kommun, ofta med aktivt stöd av borgerliga lokalpolitiker i form av extra hyresbidrag, lockar den snabbt till sig elever från studievana och socioekonomiskt starka familjer. Eftersom koncernskolorna får samma elevpeng trots den mer gynsamma elevsammansättningen kan de plocka ut stora vinster, samtidigt som den kommunala skolan dräneras på resurser. Men ofta skapas dessutom ett överskott på skolplatser vilket leder till nedläggningar av existerande skolor, uppsplittring av klasser och längre resvägar för många barn. Demokatisk planering ersätts av marknadens anarki.

Hur väljarna kan låta detta ske framstår vid första anblick som ett mysterium. Men svaret är enkelt: koncernskolorna livnär sig på medelklassens skolångest. Genom en lång rad reformer från 90-talet och framåt har ansvaret för våra barns skolgång individualiserats. Det är inte längre politikernas ansvar att tillhandahålla en skola av god kvalitet för alla, utan vårt eget ansvar som ”kunder” i marknadsskolan att välja rätt. Ställda inför växande klasser, utbrända lärare och allmänt stök blir svaret inte att kräva ett slut på ständiga nedskärningar, utan att ”rösta med fötterna” och önska sig en annan skola. I stället för att få Titanic att ändra kurs slåss vi om en plats i livbåtarna.

Därmed är det kanske inte så konstigt om många väljare till en början välkomnar när en skolkoncern med starkt varumärke (som ofta byggts upp tack vare en okunnig medierapportering där höga betyg beskrivs som en följd av något magiskt ”arbetssätt” snarare än elevernas sociala bakgrund) vill etablera sig i en kommun. Problemet är naturligtvis att den flyktvägen bara kommer att vara öppen för en minoritet. Liksom många andraklasspassagerare på Titanic kommer allt fler vanliga medelsvenssons upptäcka att livbåtarna aldrig var avsedda för dem.

Koncernskolor väljer själva hur många elever de vill ta emot och deras vinster bygger på att de främst lockar de mest högpresterande eleverna som är billigast att undervisa. När den kommunala skolan dräneras på resurser blir majoriteten därmed förlorare, och det är lika sant i Danderyd som i Fisksätra eller Östersund. Inte heller detta är något mysterium: det är koncernskolornas hela affärsidé. Därför motsätter de sig stenhårt en självklar reform som att anpassa skolors ekonomiska ersättning efter de faktiska kostnaderna.

Så länge vinstdrivna skolor främst fanns i storstäderna var de negativa effekterna inte särskilt synliga. Men de blir desto mer påtagliga i takt med att marknadsskolan breder ut sig. Den motreaktion som växt lavinartat den senaste tiden är framförallt en följd av flera års idogt gräsrotsarbete och folkbildning av lärare, rektorer och kritiska skolexperter. Men också av att konsekvenserna blivit allt svårare att dölja. Marknadsskolans destruktiva följder förutsågs av kritiker redan när den första stora friskoloreformen genomfördes, men i dag är de en realitet.

Allt det här är lätt att förstå, däför har det länge funnits en stabil majoritet mot vinstdrivna skolor i den svenska opinionen. Men eftersom denna tysta majoritet aldrig mobiliserats på allvar har partier från S och högerut kunnat driva en linje långt ifrån vad deras egna väljare tycker. Att allt fler nu höjer rösten mot systemet ger oss en historisk chans att vända utvecklingen. Den måste vi göra allt för att ta.