Jag ringer till bolaget som kör min dotters skoltaxi. Under samtalet hinner jag tänka att jag ska ta upp två ärenden till, att dottern ska på ”kortis” en dag, och hämtas av oss en annan.
När jag ändå har dem på tråden.
Men nej.
Så mycket information tar de inte in, då blir det garanterat fel.
Vi har vant oss vid de slimmade organisationerna, att det man säger i telefon inte går fram, tappas bort i stress och datakrångel. Min goda vän som brutit foten fick ringa fem instanser för att försöka få en sittbräda till badkaret, till sist gav hon upp och duschar hos sin badkarsfria granne.
Tåg som inte går. Trottoarer som inte plogas. Apotek som inte kan ta hem din medicin eller upplysa om var den finns.
Vi vänjer oss.

Det nyliberala casinot slår ihop käftarna om oss.
Och jag tänker på Inez Arnesson.
Det måste vara över 20 år sedan hon blev en förgrundsgestalt för de strejkande städerskorna i Borlänge.
De strejkade inte för högre lön, utan mot det uppskruvade arbetstempot. De strejkade för att få göra ett ordentligt jobb.
– Det går inte att städa dessa industriytor på den stipulerade tiden, det blir inte rent, sade Inez.
Och ledde kamraterna i strejk.
För sin yrkesstolthet, sin heder, sin kunnighet.
Inez, jag saknar dig!
Inez, du borde få medalj – du var en profet, en sådan som i de små förändringarna såg vad som höll på att ske, en sådan som hörde det låga mullret djupt i snön och förstod att snart kommer lavinen.
Och den kom. Läkare slår larm om snusket på sjukhusen för att städarna av entreprenadbolagen inte tillåts göra ett ordentligt jobb.

Vi halkar omkring på dåligt snöröjda gator, vi väntar på isiga perronger på inställda tåg, vi räknar inte med att färdtjänsten kommer och nu ska en del byar förlora sin fasta telefoni.
Inez Arnesson, du hörde mullret djupt nere i snön, du hörde lavinen komma.
Och den kom.
Ack att någon hade lyssnat lika väl på dig som du lyssnade på tidens tecken.