Terrorism är brottslighet och inte krigshandlingar och bör därför bekämpas inom ramen för det öppna och civila samhället. Den anser vänsterpartiet som motsätter sig de ökade befogenheterna för försvarsmakten som försvarsberedningen nu öppnar för.
– Jag vill inte ha ett samhälle där militär kan sättas in mot civila, säger Berit Jóhannesson, v-ledamot av försvarsberedningen.
Dessutom, tillägger hon, kan terrorism inte bekämpas med militära medel.
I Sverige kan vi istället förebygga terrorism och annan svår brottslighet genom socialt och polisiärt arbete. Och hotbilden mot Sverige påverkas av vårt utrikespolitiska agerande.
– Därför kan vi förebygga terrordåd och andra hot genom att verka för ökad solidaritet, fattigdomsbekämpning och demokrati, säger Jóhannesson.
Ny krisorganisation
Försvarsberedningen överlämnade sitt förslag till försvarsminister Leni Björklund vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra helgen. Den parlamentariskt sammansatta beredningen har i drygt ett år arbetat med att ta fram ett förslag till en samlad strategi för det fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga inför framtida hot och risker.
Om mycket är man överens, till exempel om att det behövs en ny krisorganisation som skall leda insatser och samordning vid stora samhällskriser. Men när det gäller rätten att sätta in militär mot civila säger vänsterpartiet blankt nej.
– Tillåter vi det har vi gått över en gräns som vi inte bör passera, säger Jóhannesson.
Hon anser dessutom att debatten hittills har varit missledande. Den har gett intryck av att militärens resurser knappast alls kan användas vid kriser. Så är inte fallet, menar Jóhannesson. Redan nu finns ett omfattande samarbete mellan militär och polis. Polisen kan använda sig av militär transportkapacitet och bland annat låna tunga fordon av militären för att till exempel stoppa demonstrationer.
– Dagens regler om militärt stöd till polisen räcker väl och vi behöver istället föra en diskussion om hur polisens resurser kan stärkas så att den klarar nya brottsscenarier.
Hårdare kontrollsamhälle
Sedan Ådalshändelserna 1931 har det i princip varit omöjligt att använda militär mot civila i Sverige. I dag förhindras det av en paragraf i Förordningen om försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, där det sägs att ”försvarsmaktens personal (får) inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda”.
Det är denna lagstiftning som nu kan komma att ersättas av en annan, som stärker militärens roll i samhället.
En sådan utveckling skall ses i ljuset av det allt hårdare kontrollsamhälle som växer fram i namn av kamp mot terrorismen, menar Jóhannesson.
– Det öppna samhället riskerar att bli alltmer slutet.
När man skjuter arbetare
Det finns många olika versioner om vad som egentligen hände. Men en sak är klar. När den soliga Kristi himmelfärdsdag 1931 började lida mot sitt slut låg fem människor döda i gruset i det lilla Ådalssamhället Lunde – ihjälskjutna av svensk militär.
Ådalen -31 har för alltid etsat sig in i svensk arbetarhistoria. Det var sista gången –hittills – som militär kunde sättas in mot civila i Sverige. Majhändelserna i Ådalen blev också slutpunkten för den direkta kraftmätningen mellan militären och arbetarrörelsen. Den hade i princip pågått sedan arbetarrörelsens födelse, men intensifierades i och med Sundsvallsstrejken 1879.
Mellan den konservativa officerskåren och stora delar av arbetarrörelsen rådde en djup misstro för att inte säga rent hat. Det närdes inte minst av de hårda domar som många arbetare och andra fick för sin ”antimilitaristiska propaganda”.
Den så kallade ”munkorgslagen” från 1887 var en gummiparagraf som gjorde det möjligt att bland annat åtala och döma alla som ansågs uppmana till värnpliktsvägran. Såväl Hinke Bergegren som hans vapendragare Axel Holmström tillhör dem som tillbringade lång tid på Långholmen för brott mot lagen.
Konfrontation allt vanligare
I och med att klasstriderna hårdnade skärptes lagarna, straffen blev längre och konfrontation mellan arbetare och militär vanligare. När de så kallade Åkarpslagarna (anti-strejklagar) antogs av riksdagen 1906 bevakades den av 1000 soldater som hade order att skjuta skarpt på demonstranter som kom för nära.
Början av 1930-talet var en tid av skarpa klassmotsättningar. Börskraschen i USA fick återverkningar även i Sverige. Överallt försökte kapitalisterna mildra krisen genom att tvinga igenom lönesänkningar. Arbetarna svarade med strejker och arbetsköparna kallade in strejkbrytare, som ibland fick skyddas av militär. Så skedde i Halmstad på vårvintern 1931, där strejkbrytare sköt skarpt och sårade tre arbetare. Efter den händelsen beskrevs Halmstad som en ”belägrad stad”. Militären hade monterat upp kulsprutor på hustaken, taggtrådsstängsel omgärdade stadsparken och anslag talade om att det var förenat med livsfara att ge sig ut på gatorna efter mörkrets inbrott.
Men det var i Lunde som militärens hot blev verklighet. När sergeant Rask föll av hästen skrek den nervöse kapten Mesterton ”Halt, i lagens namn stanna, annars skjutes här skarpt!”. Det mäktiga demonstrationståget gick inte att stoppa och Mesterton beordrade eld. När kulsprutorna tystnade hade fyra demonstranter och en åskådare skjutits ihjäl och ytterligare fem personer skadats. Enligt den tillsatta Ådalskommissionen visade ”detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare”.
