Nyheter/Utrikes 26 maj, 2019

Denna ständiga union

Inför helgens Europaparlamentsval har vänstern gjort EU:s nyliberala fundament till måltavla. Men det råder delade meningar om hur fördragen ska reformeras. I en union där det demokratiska underskottet är en inbyggd säkerhetsventil är det maktlösa parlamentet dessutom den sista plats där det kan ske. Trots det är årets val viktigare än på länge.

När man träder in i Europaparlamentet är det omöjligt att inte känna sig viktig. I den påkostade glasbyggnaden med dess otaliga flyglar döpta efter den gemensamma europeiska historiens helgon råder ständig aktivitet.

Här talas kontinentens alla språk samtidigt. Här hålls debatter med dignitärer från världens alla hörn. Här finns en resebyrå, gym, banker och frisörer. Här minglar välklädda unga människor med varandra vid rotundan som utgör navet i det enorma komplexet, i praktiken en catwalk skämtsamt kallad M’as-tu-vu (”Såg du mig?”). På väggarna sitter porträtt på institutionens tidigare ordföranden, såsom Robert Schuman, Simone Veil, Martin Schulz. I mötesrummen i de vindlande korridorerna träffar organisationer från civilsamhället sina politiska representanter.

I de stora konferenssalarna där simultantolkar översätter allt som sägs till minst en handfull av kontinentens språk pågår ständigt konferenser och utskottssammanträden inför de månatliga plenarsammanträdena i Strasbourg. Glasfasaderna, träpanelerna och byggnadens själva storlek signalerar att här finns pengar. Den uppenbara slutsatsen är att här måste makt utövas.

Det kan därför vara förvånande att Europaparlamentet inte fyller den funktion som utgör varje parlaments raison d’être: att föreslå nya lagar. Institutionen kan bara göra tillägg till eller förkasta lagförslag från kommissionen. Den har ingen kontroll över unionens budget annat än i ja- eller nej-röster om den i dess helhet. Den har heller ingen makt över kommissionsutnämningar utöver rätten att förkasta kommissionen som sådan. Det ligger därför mycket i historikern Perry Andersons beskrivning av Europaparlamentet som en ceremoniell regeringsinstans, snarare än en lagstiftande församling, som förlänar unionen en ”symbolisk fasad inte helt olik, säg, monarkin i Storbritannien”.

Till skillnad från det brittiska kungahuset har dock Europaparlamentet en demokratisk legitimitet som även samtliga av unionens övriga institutioner saknar. För parlamentets försvarare är det den enda institutionen genom vilken unionens medborgare direkt kan påverka den europeiska politiken. Det har dock inte hindrat den från att stadigt tappa i stöd hos allmänheten.

Sedan direktval infördes 1979 för att råda bot på det ”demokratiska underskottet” har det sammanlagda valdeltagandet sjunkit från 62 till drygt 42 procent i det senaste valet. Uppenbarligen har parlamentets demokratiska legitimitet inte lyckats väga upp för dess politiska impotens i väljarnas ögon. I dag tycks dess främsta roll därför vara att kanalisera unionens ”soft power” till omvärlden.
Paradoxen i ett parlament med en ovanligt livaktig inre kultur men med en realpolitisk tandlöshet har sitt ursprung i EU:s allra tidigaste historia. Enligt vissa är detta tillstånd inte en defekt utan en del av unionens ursprungliga syfte.

Varje ideologisk analys av EU:s historia måste med nödvändighet börja med den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek. I uppsatsen ”The Economic Conditions of Interstate Federalism” från 1939, då debatten handlade om hur freden på kontinenten skulle garanteras, drar Hayek upp linjerna för hur en framtida mellanstatlig federation skulle kunna se ut. Slutsatsen är att det inte räcker med en utrikespolitisk försvarsunion; för att varaktig fred ska uppnås krävs även ekonomisk integration. Detta rimmar som bekant väl med den officiella berättelsen om EU:s tillkomsthistoria.

I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlems­ländernas ekonomier avskaffades och full­ständig integration uppnåddes

Hayek skrev dock i ett sammanhang där den förhärskande åsikten var att ekonomier behöver planeras centralt för att uppnå maximal effektivitet, något han i egenskap av nyliberalismens gudfader motsatte sig. Han går därför ett steg längre och hävdar att en ekonomisk federation är önskvärd eftersom den fråntar regeringarna i medlemsstaterna möjligheten att göra alltför stora ingrepp i ekonomin. Rivandet av handelsbarriärerna mellan länderna skulle göra att ingen regering längre har råd att sätta ”artificiella” priser på varor eller arbete på grund av risken för kapitalflykt till andra medlemsländer. Samtidigt gör den federala lösningen att makten som på detta sätt fråntas staterna inte återskapas på överstatlig nivå, eftersom det i så fall skulle innebära att federationen blev en egen stat. På detta sätt kan man skapa en struktur där marknadsekonomin fredas från klåfingriga ingrepp av såväl nationella regeringar som överstatliga byråkratier.

Sociologen Wolfgang Streeck har beskrivit Hayeks uppsats som en ”ritning” för dagens EU. Historikern Quinn Slobodian har i sin tur med stöd i bland annat Hayeks teorier gått så långt som att utnämna EU till ett emblematiskt exempel på hur en nyliberal organisation fungerar: statlig makt används för att på juridisk väg skydda marknaden från demokratisk politik. Detta eftersom den demokratiska suveräniteten försvinner när varken ett medlemsland eller en överstatlig byråkrati längre har makt att lägga om den grundlagsfästa ekonomiska politiken.

I praktiken är det alltså EU:s så ofta uppmärksammade unika natur – sui generis på statsvetenskapligt fackspråk –, det vill säga det faktum att den varken är en fullfjädrad federation eller en internationell organisation utan något helt eget, som också gör unionen till ett skolboksexempel på en överstatlig nyliberal institution.

Det tog dock lång tid innan unionen växte in i den mall som Hayek hade stakat ut. Den tidiga kommissionen hade inget emot varken statliga monopol, kapitalkontroller eller generösa statsstöd. I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlemsländernas ekonomier avskaffades och fullständig integration uppnåddes.

När sedan Maastrichtfördraget slöts sex år senare för att bereda väg för euron infördes en strikt budgetdisciplin som bakband de nationella regeringarna ännu mer.

I dag råder konsensus om att EU är en nyliberal konstruktion. Det faktum att denna ideologi numera är förankrad i unionens grundlag gör dessutom att parlamentet i praktiken inte kan förändra någonting även om det skulle ges fullständiga legislativa befogenheter. För vänstern har EU-frågan därför alltmer kommit att handla om hur fördragen kan förändras. Detta är också den fråga som utgör stötestenen mellan de två huvudsakliga valallianserna inför årets val.

”Folkets tur nu” är en sammanslutning av en rad vänsterpartier som redan är representerade i Europaparlamentet. Där ingår franska La France Insoumise, spanska Podemos, portugisiska Bloco de Esquerda, svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och finska Vänsterförbundet. Kampanjen går föga förvånande ut på att vanligt folks intressen ska ställas i förgrunden på bekostnad av bankernas och politikernas. Man har också gjort klart att man vill reformera EU-fördragen. Vad som menas med detta är dock inte helt tydligt.

I början av mars publicerade La France Insoumise partiledare Jean-Luc Mélenchon en debattartikel i tidningen Libération med titeln ”Lämna de dumma fördragen!” Där förklarar han med sin sedvanligt bombastiska stil hur EU-fördragen förhindrar allt ifrån en grön omställning till stärkandet av löntagarnas intressen. Dock nämns inte på något ställe hur fördragen ska förändras, eller om det ens är det som är tanken.

Den konfrontativa tonen känns igen från Mélenchons presidentvalskampanj för två år sedan. Då lovade han att använda Frankrikes ekonomiska och politiska tyngd till att tvinga fram en fördragsändring genom att hota om att lämna unionen. Denna strategi, som har döpts till ”Plan B”, splittrar vänstern.

– Deras plan A är deras plan B. De har ingen annan, säger Davide Castro om ”Folkets tur nu”.

Han är pressansvarig för partiet Diem25 som grundades av Greklands förre finansminister Gianis Varoufakis för tre år sedan. I årets val leder partiet en allians av mindre vänsterpartier kallad ”Europeisk Vår”. Där ingår bland andra franska Géneration.s grundat av den tidigare presidentvalskandidaten Benoît Hamon, polska Razem, portugisiska Livre, grekiska Mera25 och danska Alternativet. Tanken var från början att Diem25 skulle ställa upp i valet som ett transnationellt parti med representation i varje medlemsland, men Europaparlamentet tillät inte det. Detta försök att konstruera en genuint paneuropeisk rörelse särskiljer dem från partierna i ”Folkets tur nu”.
– Vårt mål är att skapa en progressiv agenda för Europa som kan införas i alla medlemsländer. Klimatförändringarna, fattigdomen, banksystemet är frågor som bara kan lösas transnationellt. Kapitalismen är global och nationalisterna håller på att internationalisera sig. Vi behöver därför ett transnationellt alternativ som kan införas utan en fördragsändring. Om vi väntar på att fördragen ska ändras kanske Europa inte längre kommer att finnas i morgon, säger Davide Castro till Flamman.

Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över den

Med tanke på att EU:s fördrag inte låter sig ändras med mindre än fullständig enighet i Europeiska Rådet där varje nationell regering har vetorätt ligger det en del i den analysen. Samtidigt är det just fördragens ekonomiska tvångströja som gör att ingen verkligt alternativ politik kan bedrivas i dagens EU. Det långsiktiga målet för partierna i Europeisk Vår är dock ambitiöst, förklarar Jorge Pinto från portugisiska Livre.
– Mélenchon och hans allierade säger att de vill bryta upp fördragen men de säger inte vad de vill göra efter det. Det är motsatsen till vad vi säger. Vi anser inte att EU är problemet i sig, men vi måste demokratisera EU. Vi vill därför senast 2025 tillsätta en konstituerande församling där medborgare får föreslå hur en ny europeisk konstitution bör se ut. Sedan får vi se om vi kan ändra fördragen, säger Jorge Pinto som kommer att ställa upp som kandidat för Livre i höstens parlamentsval i Portugal.
Denna strävan att demokratisera EU tar sig uttryck på flera sätt. Till exempel föreslår man att Eurogruppens sammanträden där eurozonens finansministrar träffas ska live-streamas. Ett annat förslag är att låta Europaparlamentet direkt välja kommissionens ordförande.

Redan inför valet 2014 infördes systemet med så kallade ”Spitzenkandidaten” för att öka intresset för valet och ge parlamentet mer inflytande. Tanken är att varje partigrupp får föreslå varsin kandidat till posten som kommissionens ordförande. Det är dock inte bindande, rådet som officiellt nominerar ordföranden kan i praktiken fortfarande välja vem de vill så länge hen accepteras av parlamentet.
Det har dock inte hindrat kommissionen och parlamentet från att slå på stora trumman. Liksom i förra valet har en rad ”presidentvalsdebatter” mellan toppkandidaterna hållits runtom i Europa under våren. Förutom det direkt felaktiga i att presentera gruppernas kandidater som ”presidentkandidater” lämnar denna amerikanisering av den europeiska politiken en del i övrigt att önska.

Inför den sista debatten som hölls i parlamentets plenisal i Bryssel i förra veckan var känslan av folklig maktutövning svår att identifiera. De samlade journalisterna föstes in i plenisalen en timme före sändningsstart för att ta bilder på de poserande kandidaterna som låtsades debattera. Några vanliga väljare syntes inte till. Journalisterna fick därefter följa det hela på en storbildskärm i en mindre sal medan plenisalen fylldes av eurokrater, partifunktionärer och diverse eurofila politiknördar.
Om målet var att efterlikna CNN:s presidentvalsdebatter i USA påminde detta mer om en illa inövad upplaga av Eurovision Song Contest. Två utfrågare från Frankrike och Tyskland med mer eller mindre bedrövliga accenter, samt en patriotisk finsk sociala medier-expert, stakade sig på engelska genom debatten. Trots relevanta ämnen, såsom klimatpolitik, åtstramning, migration och multinationella företag var det en ljummen tillställning. Vänstern företräddes av den belgiske fackledaren Nico Cué som till skillnad från övriga hade den goda smaken att tala sitt modersmål (kristdemokraten Manfred Webers bayerska engelska kan få en att vilja säga upp sitt medborgarskap). Det var dock den socialdemokratiske vicekommissionären Frans Timmermans som lyckades uppbåda störst vänsterpopulistisk entusiasm.

Med patos sträckte han ut handen till liberalerna i hopp om att kunna bygga en allians mot extremhögern, från ”Macron till Tsipras”. Han lovade också att hans eget hemland Nederländerna kommer att sluta ge skattelättnader åt multinationella företag och föreslog en europeisk minimiskatt för dem på 18 procent, trots att skattefrågor är en medlemsstatskompetens. Andra förslag inkluderade höjd minimilön (inte heller en EU-kompetens), koldioxidskatt på företag, jobbgaranti för unga och sänkt rösträtt till 16.
Han fick dock kritik av Cué för att kommissionen antog frihandelsavtalet CETA med Kanada trots att Timmermans socialdemokratiska partivänner i Vallonien hade gjort motstånd. Timmermans svarade att belgarnas motstånd hade gjort att han fick upp ögonen för problemen med frihandelsavtal och tackade dem. Ett tag framstod det faktiskt som att en allians mellan socialdemokrater och vänstern på europeisk nivå var en reell möjlighet och att EU skulle kunna spela en emancipatorisk roll i människors liv.

Men det är lätt att inbilla sig saker i dessa spegelsalar. Ingen såg den här debatten. Och av de få som gjorde det bör man inte vänta sig att många kommer att gå att rösta på sin Özlem Avel Demirel, Malin Björk eller vad deras lokala vänsterkandidat nu heter för att de såg en belgisk fackbas stå och svära över marknadens makt över Europas folk på franska. EU-parlamentsvalet är på många sätt ett icke-val, oavsett hur många ”presidentvalsdebatter” som hålls, vilket valdeltagandet ständigt bekräftar.
Men med tanke på den förväntade framgången för extremhögern i årets val har vänsterväljare trots allt all anledning att bry sig.
– Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över unionen, säger Davide Castro.
Oavsett hur lite makt en institution har kommer någon alltid att vilja ta den. Då är det säkrast att se till att den inte hamnar i fel händer.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)