Nyheter/Utrikes 26 maj, 2019

Denna ständiga union

Inför helgens Europaparlamentsval har vänstern gjort EU:s nyliberala fundament till måltavla. Men det råder delade meningar om hur fördragen ska reformeras. I en union där det demokratiska underskottet är en inbyggd säkerhetsventil är det maktlösa parlamentet dessutom den sista plats där det kan ske. Trots det är årets val viktigare än på länge.

När man träder in i Europaparlamentet är det omöjligt att inte känna sig viktig. I den påkostade glasbyggnaden med dess otaliga flyglar döpta efter den gemensamma europeiska historiens helgon råder ständig aktivitet.

Här talas kontinentens alla språk samtidigt. Här hålls debatter med dignitärer från världens alla hörn. Här finns en resebyrå, gym, banker och frisörer. Här minglar välklädda unga människor med varandra vid rotundan som utgör navet i det enorma komplexet, i praktiken en catwalk skämtsamt kallad M’as-tu-vu (”Såg du mig?”). På väggarna sitter porträtt på institutionens tidigare ordföranden, såsom Robert Schuman, Simone Veil, Martin Schulz. I mötesrummen i de vindlande korridorerna träffar organisationer från civilsamhället sina politiska representanter.

I de stora konferenssalarna där simultantolkar översätter allt som sägs till minst en handfull av kontinentens språk pågår ständigt konferenser och utskottssammanträden inför de månatliga plenarsammanträdena i Strasbourg. Glasfasaderna, träpanelerna och byggnadens själva storlek signalerar att här finns pengar. Den uppenbara slutsatsen är att här måste makt utövas.

Det kan därför vara förvånande att Europaparlamentet inte fyller den funktion som utgör varje parlaments raison d’être: att föreslå nya lagar. Institutionen kan bara göra tillägg till eller förkasta lagförslag från kommissionen. Den har ingen kontroll över unionens budget annat än i ja- eller nej-röster om den i dess helhet. Den har heller ingen makt över kommissionsutnämningar utöver rätten att förkasta kommissionen som sådan. Det ligger därför mycket i historikern Perry Andersons beskrivning av Europaparlamentet som en ceremoniell regeringsinstans, snarare än en lagstiftande församling, som förlänar unionen en ”symbolisk fasad inte helt olik, säg, monarkin i Storbritannien”.

Till skillnad från det brittiska kungahuset har dock Europaparlamentet en demokratisk legitimitet som även samtliga av unionens övriga institutioner saknar. För parlamentets försvarare är det den enda institutionen genom vilken unionens medborgare direkt kan påverka den europeiska politiken. Det har dock inte hindrat den från att stadigt tappa i stöd hos allmänheten.

Sedan direktval infördes 1979 för att råda bot på det ”demokratiska underskottet” har det sammanlagda valdeltagandet sjunkit från 62 till drygt 42 procent i det senaste valet. Uppenbarligen har parlamentets demokratiska legitimitet inte lyckats väga upp för dess politiska impotens i väljarnas ögon. I dag tycks dess främsta roll därför vara att kanalisera unionens ”soft power” till omvärlden.
Paradoxen i ett parlament med en ovanligt livaktig inre kultur men med en realpolitisk tandlöshet har sitt ursprung i EU:s allra tidigaste historia. Enligt vissa är detta tillstånd inte en defekt utan en del av unionens ursprungliga syfte.

Varje ideologisk analys av EU:s historia måste med nödvändighet börja med den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek. I uppsatsen ”The Economic Conditions of Interstate Federalism” från 1939, då debatten handlade om hur freden på kontinenten skulle garanteras, drar Hayek upp linjerna för hur en framtida mellanstatlig federation skulle kunna se ut. Slutsatsen är att det inte räcker med en utrikespolitisk försvarsunion; för att varaktig fred ska uppnås krävs även ekonomisk integration. Detta rimmar som bekant väl med den officiella berättelsen om EU:s tillkomsthistoria.

I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlems­ländernas ekonomier avskaffades och full­ständig integration uppnåddes

Hayek skrev dock i ett sammanhang där den förhärskande åsikten var att ekonomier behöver planeras centralt för att uppnå maximal effektivitet, något han i egenskap av nyliberalismens gudfader motsatte sig. Han går därför ett steg längre och hävdar att en ekonomisk federation är önskvärd eftersom den fråntar regeringarna i medlemsstaterna möjligheten att göra alltför stora ingrepp i ekonomin. Rivandet av handelsbarriärerna mellan länderna skulle göra att ingen regering längre har råd att sätta ”artificiella” priser på varor eller arbete på grund av risken för kapitalflykt till andra medlemsländer. Samtidigt gör den federala lösningen att makten som på detta sätt fråntas staterna inte återskapas på överstatlig nivå, eftersom det i så fall skulle innebära att federationen blev en egen stat. På detta sätt kan man skapa en struktur där marknadsekonomin fredas från klåfingriga ingrepp av såväl nationella regeringar som överstatliga byråkratier.

Sociologen Wolfgang Streeck har beskrivit Hayeks uppsats som en ”ritning” för dagens EU. Historikern Quinn Slobodian har i sin tur med stöd i bland annat Hayeks teorier gått så långt som att utnämna EU till ett emblematiskt exempel på hur en nyliberal organisation fungerar: statlig makt används för att på juridisk väg skydda marknaden från demokratisk politik. Detta eftersom den demokratiska suveräniteten försvinner när varken ett medlemsland eller en överstatlig byråkrati längre har makt att lägga om den grundlagsfästa ekonomiska politiken.

I praktiken är det alltså EU:s så ofta uppmärksammade unika natur – sui generis på statsvetenskapligt fackspråk –, det vill säga det faktum att den varken är en fullfjädrad federation eller en internationell organisation utan något helt eget, som också gör unionen till ett skolboksexempel på en överstatlig nyliberal institution.

Det tog dock lång tid innan unionen växte in i den mall som Hayek hade stakat ut. Den tidiga kommissionen hade inget emot varken statliga monopol, kapitalkontroller eller generösa statsstöd. I praktiken var det först när den så kallade Single European Act trädde i kraft 1986 som de sista skyddsvallarna mellan medlemsländernas ekonomier avskaffades och fullständig integration uppnåddes.

När sedan Maastrichtfördraget slöts sex år senare för att bereda väg för euron infördes en strikt budgetdisciplin som bakband de nationella regeringarna ännu mer.

I dag råder konsensus om att EU är en nyliberal konstruktion. Det faktum att denna ideologi numera är förankrad i unionens grundlag gör dessutom att parlamentet i praktiken inte kan förändra någonting även om det skulle ges fullständiga legislativa befogenheter. För vänstern har EU-frågan därför alltmer kommit att handla om hur fördragen kan förändras. Detta är också den fråga som utgör stötestenen mellan de två huvudsakliga valallianserna inför årets val.

”Folkets tur nu” är en sammanslutning av en rad vänsterpartier som redan är representerade i Europaparlamentet. Där ingår franska La France Insoumise, spanska Podemos, portugisiska Bloco de Esquerda, svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och finska Vänsterförbundet. Kampanjen går föga förvånande ut på att vanligt folks intressen ska ställas i förgrunden på bekostnad av bankernas och politikernas. Man har också gjort klart att man vill reformera EU-fördragen. Vad som menas med detta är dock inte helt tydligt.

I början av mars publicerade La France Insoumise partiledare Jean-Luc Mélenchon en debattartikel i tidningen Libération med titeln ”Lämna de dumma fördragen!” Där förklarar han med sin sedvanligt bombastiska stil hur EU-fördragen förhindrar allt ifrån en grön omställning till stärkandet av löntagarnas intressen. Dock nämns inte på något ställe hur fördragen ska förändras, eller om det ens är det som är tanken.

Den konfrontativa tonen känns igen från Mélenchons presidentvalskampanj för två år sedan. Då lovade han att använda Frankrikes ekonomiska och politiska tyngd till att tvinga fram en fördragsändring genom att hota om att lämna unionen. Denna strategi, som har döpts till ”Plan B”, splittrar vänstern.

– Deras plan A är deras plan B. De har ingen annan, säger Davide Castro om ”Folkets tur nu”.

Han är pressansvarig för partiet Diem25 som grundades av Greklands förre finansminister Gianis Varoufakis för tre år sedan. I årets val leder partiet en allians av mindre vänsterpartier kallad ”Europeisk Vår”. Där ingår bland andra franska Géneration.s grundat av den tidigare presidentvalskandidaten Benoît Hamon, polska Razem, portugisiska Livre, grekiska Mera25 och danska Alternativet. Tanken var från början att Diem25 skulle ställa upp i valet som ett transnationellt parti med representation i varje medlemsland, men Europaparlamentet tillät inte det. Detta försök att konstruera en genuint paneuropeisk rörelse särskiljer dem från partierna i ”Folkets tur nu”.
– Vårt mål är att skapa en progressiv agenda för Europa som kan införas i alla medlemsländer. Klimatförändringarna, fattigdomen, banksystemet är frågor som bara kan lösas transnationellt. Kapitalismen är global och nationalisterna håller på att internationalisera sig. Vi behöver därför ett transnationellt alternativ som kan införas utan en fördragsändring. Om vi väntar på att fördragen ska ändras kanske Europa inte längre kommer att finnas i morgon, säger Davide Castro till Flamman.

Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över den

Med tanke på att EU:s fördrag inte låter sig ändras med mindre än fullständig enighet i Europeiska Rådet där varje nationell regering har vetorätt ligger det en del i den analysen. Samtidigt är det just fördragens ekonomiska tvångströja som gör att ingen verkligt alternativ politik kan bedrivas i dagens EU. Det långsiktiga målet för partierna i Europeisk Vår är dock ambitiöst, förklarar Jorge Pinto från portugisiska Livre.
– Mélenchon och hans allierade säger att de vill bryta upp fördragen men de säger inte vad de vill göra efter det. Det är motsatsen till vad vi säger. Vi anser inte att EU är problemet i sig, men vi måste demokratisera EU. Vi vill därför senast 2025 tillsätta en konstituerande församling där medborgare får föreslå hur en ny europeisk konstitution bör se ut. Sedan får vi se om vi kan ändra fördragen, säger Jorge Pinto som kommer att ställa upp som kandidat för Livre i höstens parlamentsval i Portugal.
Denna strävan att demokratisera EU tar sig uttryck på flera sätt. Till exempel föreslår man att Eurogruppens sammanträden där eurozonens finansministrar träffas ska live-streamas. Ett annat förslag är att låta Europaparlamentet direkt välja kommissionens ordförande.

Redan inför valet 2014 infördes systemet med så kallade ”Spitzenkandidaten” för att öka intresset för valet och ge parlamentet mer inflytande. Tanken är att varje partigrupp får föreslå varsin kandidat till posten som kommissionens ordförande. Det är dock inte bindande, rådet som officiellt nominerar ordföranden kan i praktiken fortfarande välja vem de vill så länge hen accepteras av parlamentet.
Det har dock inte hindrat kommissionen och parlamentet från att slå på stora trumman. Liksom i förra valet har en rad ”presidentvalsdebatter” mellan toppkandidaterna hållits runtom i Europa under våren. Förutom det direkt felaktiga i att presentera gruppernas kandidater som ”presidentkandidater” lämnar denna amerikanisering av den europeiska politiken en del i övrigt att önska.

Inför den sista debatten som hölls i parlamentets plenisal i Bryssel i förra veckan var känslan av folklig maktutövning svår att identifiera. De samlade journalisterna föstes in i plenisalen en timme före sändningsstart för att ta bilder på de poserande kandidaterna som låtsades debattera. Några vanliga väljare syntes inte till. Journalisterna fick därefter följa det hela på en storbildskärm i en mindre sal medan plenisalen fylldes av eurokrater, partifunktionärer och diverse eurofila politiknördar.
Om målet var att efterlikna CNN:s presidentvalsdebatter i USA påminde detta mer om en illa inövad upplaga av Eurovision Song Contest. Två utfrågare från Frankrike och Tyskland med mer eller mindre bedrövliga accenter, samt en patriotisk finsk sociala medier-expert, stakade sig på engelska genom debatten. Trots relevanta ämnen, såsom klimatpolitik, åtstramning, migration och multinationella företag var det en ljummen tillställning. Vänstern företräddes av den belgiske fackledaren Nico Cué som till skillnad från övriga hade den goda smaken att tala sitt modersmål (kristdemokraten Manfred Webers bayerska engelska kan få en att vilja säga upp sitt medborgarskap). Det var dock den socialdemokratiske vicekommissionären Frans Timmermans som lyckades uppbåda störst vänsterpopulistisk entusiasm.

Med patos sträckte han ut handen till liberalerna i hopp om att kunna bygga en allians mot extremhögern, från ”Macron till Tsipras”. Han lovade också att hans eget hemland Nederländerna kommer att sluta ge skattelättnader åt multinationella företag och föreslog en europeisk minimiskatt för dem på 18 procent, trots att skattefrågor är en medlemsstatskompetens. Andra förslag inkluderade höjd minimilön (inte heller en EU-kompetens), koldioxidskatt på företag, jobbgaranti för unga och sänkt rösträtt till 16.
Han fick dock kritik av Cué för att kommissionen antog frihandelsavtalet CETA med Kanada trots att Timmermans socialdemokratiska partivänner i Vallonien hade gjort motstånd. Timmermans svarade att belgarnas motstånd hade gjort att han fick upp ögonen för problemen med frihandelsavtal och tackade dem. Ett tag framstod det faktiskt som att en allians mellan socialdemokrater och vänstern på europeisk nivå var en reell möjlighet och att EU skulle kunna spela en emancipatorisk roll i människors liv.

Men det är lätt att inbilla sig saker i dessa spegelsalar. Ingen såg den här debatten. Och av de få som gjorde det bör man inte vänta sig att många kommer att gå att rösta på sin Özlem Avel Demirel, Malin Björk eller vad deras lokala vänsterkandidat nu heter för att de såg en belgisk fackbas stå och svära över marknadens makt över Europas folk på franska. EU-parlamentsvalet är på många sätt ett icke-val, oavsett hur många ”presidentvalsdebatter” som hålls, vilket valdeltagandet ständigt bekräftar.
Men med tanke på den förväntade framgången för extremhögern i årets val har vänsterväljare trots allt all anledning att bry sig.
– Medan vi i vänstern diskuterar huruvida EU kommer att falla samman eller inte förbereder sig extremhögern på att ta över unionen, säger Davide Castro.
Oavsett hur lite makt en institution har kommer någon alltid att vilja ta den. Då är det säkrast att se till att den inte hamnar i fel händer.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]