Det rör på sig i alliansen. Den en gång så självsäkra regeringen verkar mer desperat för varje dag som går. Inte ens Moderaterna verkar nu ha självförtroende och den nya politiken med fokus på ”volymen” i asylmottagningen är så tydligt en eftergift åt Sverigedemokraternas väljarkår att det nästan känns fånigt att påpeka. Tobias Billström var inte heller särskilt övertygande när han förnekade det sambandet i Agenda i SVT i söndags. I ett läge där Moderaterna 2014 fortfarande inte kan få majoritet utan stöd från Sverigedemokraterna verkar det istället gälla att plocka väljare därifrån.

Centerpartiet rullar från katastrof till katastrof och har nyligen nått sin sämsta notering i en opinionsundersökning sedan Lennart Daléus tid (han fick avgå för sådana siffror). Annie Lööf lär  ha fått gott betyg internt för sin krishantering men någon medierådgivare borde säga till henne att det finns lättare sätt att få folk att sluta kalla en för nyliberal än att kräva det från talarstolen. För Annie Lööf skulle det till exempel räcka med att ta avstånd från platt skatt (samma skattesats för alla utan hänsyn till inkomst). Hon skulle kunna svara ordentligt på frågorna som ställs till henne om sin tidigare beundran för den libertarianska ikonen Ayn Rand och den europeiska högerns kanske kändaste symbol för nyliberal politik, Margaret Thatcher. I stället har hon valt att tydligt ta avstånd från de andra förslagen från det katastrofala förslaget till idéprogram, slopad arvskatt och fri invandring, men inte något av tidigare ställningstaganden om ekonomi, staten och skatter. Blir någon heller klokare av hennes förklaring av Centerns syn på staten? Den ska vara ”både så liten som möjligt och så stor som möjligt”.

För Annie Lööf hade det varit mer rakryggat att erkänna de uppenbara influenserna från Timbro och den libertarianske Johan Norberg (som ju till och med skrivit på uppdrag av partiet så sent som i oktober 2012) än att högljutt svära sig fri från etiketten nyliberal. Nu väntar två negativa scenarion, antingen blir den impopulära politiken implementerad i deras program eller så blir den det inte. I det första fallet förlorar de stöd för dålig politik, i det andra för att partiet verkar svajigt och opålitligt. Det är svårt att se vilket steg Centern ska ta för att ta sig ur den här sörjan men kanske har rekryterandet av den populäre ”gröne liberalen” Martin Ådahl från tidningen Fokus med saken att göra. Det är svårt att se honom i politiskt sällskap med Ayn Rand och Margaret Thatcher.
Kristdemokraterna kastar ur sig förslag i panik för att något ska fastna. Efter ett försök till borgerlig EU-kritik på kommundagarna var partiet ute i TV4 och krävde att svenska designers ska ta fram skoluniformer till skolan. Att Göran Hägglunds departement i veckan presenterade en stor utredning om ”hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården ytterligare kan stärkas” har knappt märkts i de politiska medierna, vilket knappast lär göra KD:s partiledning lugnare.

Inte heller Folkpartiet går fri från kritik inom borgerligheten. Dagens Nyheters ledarsida, som redan tidigare flirtat med tanken på Stefan Löfven som statsminister, föreslår nu att Jan Björklund ska ”byta plats” med Erik Ullenhag för att få en mjukare skolpolitik och tuffare hållning mot Sverigedemokraterna. Dagens Nyheter konstaterar att även om Folkpartiets siffror inte är så låga som de andra borgerliga småpartiernas så ligger de på en historiskt låg nivå och skulle kunna förbättras avsevärt. Att Jan Björklund inte är oifrågasatt som partiledare känns allt tydligare, särskilt om han ifrågasätts på det område han satsat all sin kraft på, skolan.
Allt detta talar för att Fredrik Reinfeldts favoritkort i debatten, att de rödgröna inte kan komma överens, kommer att bli allt svårare att spela ut i valrörelsen. Ingen vet i dagsläget ens vilka av allianspartierna som kommer in i riksdagen och ingen kan räkna med att veta hur riksdagsmajoriteten kommer att se ut i förväg. För de rödgröna partierna gäller nu alltså att vässa sina agendor på var sitt håll och komma ut med sina politiska frågor så mycket som möjligt. I takt med att regeringen försvagas politiskt kan oppositionen ta mark, utan att behöva bekymra sig om en stark enad motståndare. Det gäller då bara att man kan visa på tydliga politiska alternativ, men det är en annan historia.