När granpriserna skjuter i höjden så är det inte inflationen, utan klimatkrisen som spökar.
Tredje advent. På mobilen varvas klippen om textilbergen i Ghana och Benin med så mycket glitter och jultårtor att min hjärna roterar. På nyheterna kvittrar ekonomer om vikten av att få igång konsumtionen igen – de vänder sig myndigt till oss lyssnare: hushållen behöver lätta lite på plånboken.
I en sådan tillvaro känns bristen mycket avlägsen. Det är väl förresten det som är hela kapitalismens existensberättigande – genom den har bristen blivit något som tillhör det förflutna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men brister uppstår, hör och häpna, även i kapitalismen. Låt oss ta ett närliggande exempel: granar. I ett inslag i Ekot med rubriken ”Årets julgranar väntas bli dyrare – Maria köper ändå” får vi veta att gran tar några år att driva upp och att torkan 2018 fick till följd att de inte klarade sig särskilt bra. En granodlare berättar att inte en enda av hans nyplanterade granar överlevde i hettan.
Detta är alltså mellan raderna en nyhet om brist, en brist som skapats av det extremväder som den globala uppvärmningen driver fram. Kunden Maria intervjuas och konstaterar att hon ändå kommer köpa en julgran: ”Det får vara värt de extra kronorna och man köper den ju trots allt bara en gång om året.” Men problemet kvarstår: färre och dyrare granar. Bristen är ett faktum, något som konkretiseras för den som inte kan betala.
Det kapitalistiska språkbruket (”dyra granar”) och tendensen att förstå allt genom penningen trollar bort bristen som i stället ges namnet inflation. Det faktum att det växer mindre ur jorden förstås i stället som enskilda individers brist på pengar eller ovilja att prioritera en specifik produkt. Även sambandet mellan hur pengar på ett diffust sätt minskar i värde samtidigt som krig och missväxt råder görs oklart. Samma mystiska inflation höjer magiskt kilopriset på tomaterna och brödet, men eftersom vi alla kan se att det finns mer i hyllan på Ica blir bristen obegriplig.
En julgran är ingen livsnödvändighet, men när mängder av grönsaksodlingar sköljdes bort i Spanien i höstas rapporterades även detta som en fråga om högre priser. I stället för att förstå bristen på en samhällsnivå, läggs den över på den enskilde – konsumenten som kan välja att betala några kronor till eller strunta i sallad till middagen.
Även den bleka decembertomaten kan man klara sig utan. Men att vi förstår bristen genom fördyring gör det också svårt för oss att förstå att brist kan uppstå även för oss, trots att vi lever i kapitalismen. Ju fler skördar som slår fel desto fler kommer att tvingas välja bort.
När odlingsjordar utarmas och vädret blir mer extremt och oförutsägbart spelar det ingen roll hur stor efterfrågan är. Priser och inflation i stället för resurser och brist. Språket blir lika abstrakt som mönstret av rimfrost en juldagsmorgon.
