Jens Holm skriver i debattartikeln ”Sjöstedt motarbetas” att partiledardebatten i Vänsterpartiet i alltför stor utsträckning präglas av formfrågorna delat ledarskap och manlig eller kvinnlig partiledare. Vidare påstår Holm att formargument används för att motarbeta manliga kandidater i allmänhet och Jonas Sjöstedt i synnerhet. Vi anser att ett feministiskt perspektiv på partiledarfrågan är både nödvändigt och önskvärt. Samtidigt är det oroande att Jens Holm använder sig av en härskarteknik, misstänkliggörande, mot oss som ser feminismen som en viktig del av Vänsterpartiets politik, som praktik och inte endast teori.
Att ha två partiledare i stället för en har troligtvis både för- och nackdelar värda att ta ställning till. Vi vänder oss däremot mot det så kallade jämställdhetsargumentet, att två partiledare – en kvinna och en man – per automatik skulle göra partiet ”mer feministiskt”. Vid första anblick kan det delade ledarskapet med en kvinna och en man i partiets topp framstå som lockande och jämställt, vore det inte det yttersta beviset för att Vänsterpartiet är ett sant feministiskt parti? Vi tror inte det. Snarare är delat ledarskap en garant för att en man också blir vald i ett läge då vårt feministiska parti längtat efter en kvinna som partiledare. Det mest rimliga vore att ett feministiskt parti, efter att under en längre period ha haft en manlig partiledare, faktiskt skulle välja en kvinna som efterträdare.
Att välja en kvinnlig ordförande hade ökat trovärdigheten och tydligheten i de feministiska frågorna, något som Vänsterpartiet skulle tjäna på. Det finns också en politisk poäng med att lyfta fram kvinnor på ledande positioner, något som vi tyvärr vet att inte heller vårt parti alltid är så bra på. Att förespråka en kvinna som partiledare handlar därför naturligtvis inte om att man ”motarbetar” någon enskild manlig kandidat, utan om att vi vet att kön spelar roll och att vi gör ett ställningstagande som handlar om partiets politik, profil och framtoning.
Kanske finns det en verklig ambition om ökad jämställdhet hos förespråkarna för delat ledarskap, men effekten riskerar att bli den motsatta, att männens position ytterligare stärks på kvinnornas bekostnad. Det är viktigt att komma ihåg att jämn könsfördelning inte per definition är det samma som jämställdhet.
Vi vill se ett tydligt feministiskt Vänsterparti, ett parti som tar feminismen på allvar både när partiledare utses, när poster tillsätts och när politiken utformas. För att nå dit behöver Vänsterpartiet ta ytterligare krafttag för att stärka den feministiska skolningen inom partiet, vi behöver bli tydligare i våra politiska förslag för att visa på feministiska lösningar och vi behöver bli bättre i vår organisation för att stärka kvinnor. Det krävs betydligt större och betydligt bättre insatser än att ”välja även en man” för att nå dit. Det feministiska arbete är heller inte något som hänger på en enskild individ utan det måste skapas förutsättningar i hela partiet för en ordentlig feministisk offensiv. Det arbetet har vi inlett och för utvecklingen har både nuvarande och kommande partistyrelser ett kollektivt ansvar för och det behövs att fler kan få möjlighet att ta det ansvaret.
Vänsterpartiet måste arbeta aktivt med att skapa möjligheter för att fler ska kunna vara en del av ledningen för partiet. Det handlar exempelvis om att organisera partistyrelsearbete så att även de som inte är heltidspolitiker ges ordentliga förutsättningar att kunna delta. Först då även fritidspolitiker, ensamstående föräldrar och de som jobbar på oregelbundna arbetstider också har chansen att ingå i Vänsterpartiets ledning på olika nivåer kommer vi att se den av så många efterfrågade förändringen med fler partiföreträdare som är kvinnor, yngre och LO-arbetare.
Vi menar allvar med vår feminism och vi vill se konkreta förslag för att stärka feminismen och kvinnorna i partiet, vi är övertygade om att det kommer att leda till ett starkare Vänsterparti.
