Efter tre år av ockupation finns inga tecken på en fredlig utveckling i Irak. USA kommer, när de slutligen lämnar Irak, att ha lämnat efter sig ett sönderslaget land, och troligtvis som efter västvärldens gemensamma insatser i forna Jugoslavien, ett land i etniskt-religiöst sönderfall. Det tyder inte bara på att Bush kommer att misslyckas, utan även Bakerrapportens förslag.
Rory Stewart stod för en av årets mest klarsynta sågningar av ockupationen i BBC:s Hardtalk 10/1. Stewart, en ung fd. brittisk diplomat redogjorde för sina upplevelser i Afghanistan och Irak. Huvudfrågan idag är ju knappast huruvida Irak borde ockuperas för att kunna bli en exemplarisk demokrati. Istället överskuggades hela programmet av frågan om USA och Storbritannien borde stanna kvar för att reda ut kaoset?
–”Bör” implicerar ”kan”, var Stewarts kyliga svar.
Bakom katastrofen finns en missbedömning: USA och Storbritannien har från början gravt överskattat sin egen förmåga att uträtta något positivt, menade Stewart. Inget av länderna förstår sig på de kulturer de ockuperar. De är oförmögna att tvinga fram en politisk utveckling i ett samhälle där klantillhörighet på sina håll står över statsmakten. Och deras närvaro förhindrar att det normala politiska kompromissandet – i detta fall mellan religiösa grupper – fungerar.

Genom att tydligt backa upp en shiitiskt dominerad regering, ger ockupationen övermod till shiiter som vill utnyttja läget till att undertrycka sunniter. Genom att godtyckligt tala om för regeringen vad den skall göra finns heller inget manöverutrymme för att lösa problem. Och detta är inget problem bara i Irak, konstaterar Stewart.
– Ett av de största problemen över hela världen är att vi inte litar på regeringar.
Hans egen slutsats när det gäller utländska interventioner är att de hädanefter alltid måste ske utifrån en legitim regerings begäran, och att politiskt och ekonomiskt stöd ofta är många gånger mer effektiva. Det intressanta är att Stewarts kritik, oavsett om den gäller misslyckat biståndsarbete eller sitationen i Irak är att han på en och samma gång intar en västerländsk inifrånposition och är tydlig om realiteter – han formulerar den sällsynta insikten att imperialism är oförenligt med demokrati. Många, även bland de som anser att Irakinvasionen var fel, saknar ändå förståelse för grundproblemet med att världens mäktiga länder tillåter sig att helt styra eller ”rätta till” och begränsa den politiska suveräniteten hos andra länder.

Det märkliga är att vi lever i en tid när interventioner anses kunna leda till ”demokrati”, men aldrig gör det. Men det är inte svårt att förstå varför uppdraget misslyckas. Den demokratiska missionen – som säkert kan tas på allvar av de tusentals tjänstemän som medföljer en modern ockupation – står alltid i tydlig konflikt med andra mål, exempelvis att kontrollera det ockuperade landets naturresurser, transportvägar och territorium. Konflikten mellan dessa mål kan, om effektivt motstånd mot ockupationen saknas, bli latent och långsamt strypa det ockuperade landet ekonomiskt och mentalt. Men i Irak har olika typer av motstånd tvärtom gjort denna konflikt tydlig. En befolkning måste fritt kunna styra sina angelägenheter och tillgodogöra sig sina rikedomar. Så skall varje saboterad oljeledning och varje dödad ockupationssoldat läsas: Det är demokrati, dumbom.

USA måste lämna Irak. Och västvärlden behöver ett politiskt uppvaknande från sina koloniala drömmar. Det skulle krävas en brittisk diplomat för att göra det begripligt på högre politisk nivå.