”Ojämlikhet är socialt frätande, det är i sanning ett faktum”, slog Richard Wilkinson fast i sin inledande presentation när han gästade Inkonst i Malmö tillsammans med sin författarkollega Kate Pickett den 14 december förra året. Tillsammans har de skrivit den i Storbritannien uppmärksammade boken The Spirit Level, nu översatt till svenska med titeln Jämlikhetsanden. För inbjudan stod tidningen Efter Arbetet och omkring 150 ivriga och nyfikna åhörare samlades för att applådera bokens slutsatser: att ojämlika samhällen är djupt dysfunktionella.
Bokens bärande idé är att tillväxt och ekonomisk utveckling bara kan lösa människans problem upp till en ekonomisk nivå på omkring 15.000 till 20.000 dollar per person årligen. Upp till den inkomstnivån är tillväxt och ekonomisk utveckling överlägset alla andra åtgärder för att skapa lyckliga och friska människor. Men därefter visar Wilkinson och Pickett på ett övertygande sätt att de ekonomiska klyftorna inom ett land tar över som den enskilt viktigaste faktorn för hur människor mår.
Hur kommer Wilkinson och Pickett fram till sin slutsats? Jo de jämför helt enkelt ett stort antal samhällsproblem och ställer dem vart och ett mot hur stor ekonomisk ojämlikhet som råder i olika länder. Källmaterialet är gediget och resultaten är förbluffande symmetriska och entydiga: Ju mer ojämlikt ett samhälle är desto större psykiska problem lider människor av, misstron mellan människor är större, man drogar mer, mördar oftare, lever kortare liv och blir fetare. Barnadödligheten är högre, barnen presterar sämre i skolan, mobbar varandra oftare och gör betydligt färre klassresor, samtidigt som ungdomar oftare har orealistiska drömmar och en uppblåst självbild. Att problemen är större i ojämlika länder beror inte heller på att antalet fattiga är fler. Problemen är naturligtvis störst på samhällets botten, men slår mot alla grupper långt upp i övre medelklassen. Ett samhälle som lyckas utjämna inkomstskillnader är helt enkelt lugnare och tryggare för alla.
Enligt författarna beror det här på att vi människor är biologiskt och socialt anpassade till långt mer jämlika samhällen än de vi lever i idag. När vi upplever att vår status hotas triggar olika försvarsmekanismer igång då vi försöker höja vår status. Våld är en sådan kompensationsåtgärd, i huvudsak praktiserad av unga män. En annan åtgärd är statushöjande konsumtion, allmänt praktiserad av betydligt större grupper.
Wilkinson och Pickett är noga med att betona att de inte beskriver ett utopiskt klasslöst samhälle utan att de exempel de hämtat alla kommer från kapitalistiska marknadsekonomier. Vägen till mer jämlikhet kan också se olika ut. De höga skatterna i de nordiska länderna fungerar utjämnande och bidrar till topplaceringar i de flesta jämförelser. Men det land som lyckas bäst är faktiskt Japan. Där är skatten förvisso lägre, men där är också löneskillnaderna små.
Slutsatsen är entydig. Oavsett vilket socialt problem man tittar på är den till synes effektivaste åtgärden att minska de ekonomiska klyftorna i ett land, viktigare än att skaka fram mer resurser. Det är en reflexmässig vänsterståndpunkt som nu fått skarp vetenskaplig ammunition. Men också den gröna rörelsens tillväxtkritik plockar naturligtvis poäng i resonemangen. Jämlikhetsanden är en formidabel kartbok över hur illa det går om ett samhälle tillåts glida isär. Rätt använd kan den bli ett kraftfullt verktyg, men verktyg är till för att användas. Det räcker inte att läsa en god bok, klappa sig på magen och konstatera hur rätt man alltid haft. Då får man aldrig rätt.
Seminariebesökarna i Malmö fick en sträng uppmaning med sig hem av Kate Pickett: Kom nu ihåg att vi vill kunna fortsätta peka på Sverige som ett positivt exempel!
