Den djupa staten, föreställningen om att nationens tjänstemän representerar en odemokratisk förlängning av en illasinnad (vanligen socialistisk) agenda, har blivit en viktig beståndsdel i den politiska mytbildningen hos världens högerpopulister.
Konspirationsteorins syfte är att undergräva förtroendet för demokratin. Ett sätt att splittra folket mellan lojala partister och nationens fiender, där (den ibland slutgiltiga) lösningen alltid tycks vara att ersätta en påhittad politisk konspiration med sin egen, hemsnickrad variant där kritiker antingen byts ut eller skräms till tystnad.
I Sverige har den tack och lov ännu inte fått fäste på samma sätt som i exempelvis USA, där stormningen av Kapitolium inspirerades av tron på att den djupa staten stulit valsegern från Donald Trump. Detta trots idoga försök från framför allt sverigedemokratiskt håll.
Avslöjandet av Sverigedemokraternas trollfabrik ger gott om exempel på den sortens metoder. ”Korridorssnack” om att organisera drev mot individer som kritiserat partiet och budskap om att deras Tidökamrater är svaga och inkompetenta fyller båda samma syfte: att undergräva förtroendet för andra samhällsaktörer, och skydda förment sverigevänliga narrativet från kritik.
Ännu tydligare blir det när man tittar på reaktionen på Kalla Faktas avslöjande. Att SD omedelbart går till motattack och hävdar att granskningen är politiskt motiverad av det stundande EU-valet, vinklad för att svartmåla ett helt normalt parti, är i sig det främsta beviset på att de inte är det.
Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt.
Det är svårt att veta om de själva faktiskt tror på snyfthistorierna om att de är orättvist behandlade. Syftet är i varje fall tydligt – att måla upp en bild där fiendens ondsinta tentakler styr allt bakom kulisserna, för att rättfärdiga sina egna antidemokratiska övertramp. Övertramp som, till skillnad från exempel som kan lyftas som argument för en större statlig konspiration, är en fundamental del av partiets kultur, ideologi och arbetssätt.
Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt. I alla fall om man vill tro att Sveriges högerpartier är något annat än ett steg på en lukrativ karriärtrappa för ledande företrädare.
Än mer obegripligt, särskilt ställt mot påståendet att svenska myndigheter skulle styras av en anti-patriotisk djup stat, är att Kalla Fakta anmälts till Granskningsnämnden av Myndigheten för psykologiskt försvar för att ha klippt in äldre intervjuer i ett nytt inslag. MPF är en myndighet med syftet att ”förebygga, upptäcka, analysera och motverka otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som kan utgöra ett hot mot oss i Sverige”. Däremot är de inte intresserade av att granska destabiliserande propaganda från svenska aktörer eftersom de fokuserar på yttre hot, något de upprepar i sin anmälan.
Om chefen Magnus Hjort inte tänker avgå – som Peter Wolodarski föreslår – borde han kanske försöka bredda myndighetens fokus till svenska aktörer. Där finns det lyckligtvis gott om exempel han kan titta på. Förslagsvis kan han börja med de många SD-kopplade alternativmedierna, eller närliggande aktörer som sprider uttalat ryssvänlig propaganda och hot mot demokratiska institutioner, längre ut på högerkanten.
Det skulle kanske göra nytta för att motverka vilseledande information och propagandamyter, i stället för att bidra till att stärka dem och den hotbild de skapat mot Kalla Faktas journalister. Som bonus skulle det ge Hjort något att bli ihågkommen för – utöver rollen som en ganska deppig testballong för hur den djupa staten skulle se ut om Sverigedemokraterna fick bestämma.
