Utrikes 25 augusti, 2023

Ukrainsk vänster: ”Det är i Rysslands intresse att besegras”

Jonas Sjöstedt besöker ukrainska vänsteraktivister i Kiev, för ett samtal om den globala vänsterns stöd och svek i spåren av Ukrainakrisen, extremhögerns roll i det ukrainska samhället och behovet av en ny internationalism som omfattar alla förtryckta folk.

Rysslands krig mot Ukraina har lett till starka reaktioner och mycket solidaritet från vänstergrupper och partier runt om i världen. I den svenska riksdagen råder total enighet om stödet till Ukraina, även vapenleveranser. Vänsterpartiet har krävt att sanktionerna mot Ryssland ska skärpas, exempelvis att all import av rysk gas ska stoppas. 

Men både i Sverige och runt om i världen har det också funnits avvikande röster till vänster. Dels har det varit pacifister som anser att vapenleveranser förvärrar och förlänger konflikten. Dels har det funnits de som lägger skulden för konflikten på andra än Ryssland själva, och menar att Natos utvidgning provocerat Putin, att ukrainarna styrs av USA, eller till och med att Ukraina skulle vara fascistiskt.

Flamman reste till Kiev för att fråga några av dem som kan situationen allra bäst: den ukrainska vänstern. Zakhar Popovych, Denys Pilash och Vitalii Dudin är alla ledande företrädare för Sotsialnyi Rukh (Sociala rörelsen), den viktigaste vänsterkraften i Ukraina och en samlingspunkt för olika strömningar av demokratiska socialister, marxister och radikala fackliga aktivister. Målet på sikt är att bilda ett vänsterparti och få större inflytande över politiken i landet.

Större delen av vänstern i Europa har stöttat Ukrainas sak, men det finns också de som försöker lägga en del av skulden för kriget på Ukraina. Hur ser ni på dem till vänster som ursäktar Ryssland?

Vitalii: De förnekar eller förenklar den politiska verkligheten. De erkänner hotet från den amerikanska imperialismen, men struntar i hotet från den ryska motsvarigheten. I den nya verkligheten har deras analys kollapsat helt, men de vägrar medge sitt misstag. Därför är deras enda möjlighet att försöka lägga skulden på Ukraina som en agent för Nato. Men Ukraina har aldrig varit med i Nato, och jag ser inga tecken på att Ukraina kommer att gå med under de närmaste åren. Att det diskuteras beror på att etablissemanget inte har något annat att prata om. De vill inte tala om den sociala ojämlikheten i Ukraina, eller hur våra oligarker ska tvingas dela med sig av sina rikedomar till folket. 

Denys: Samtidigt som vi avfärdats som företrädare för västerländsk imperialism av vissa så har vi också mött mycket solidaritet. Från invasionens första dag fick vi brev och stöduttalanden, såväl som materiellt och politiskt stöd från hela världen. Från Brasilien till japanska vänstergrupper. Vi har mötts av mycket uppriktig solidaritet och många som verkligen vill förstå vad som händer. 

I den europeiska vänstern, vilka vänsterpartier har varit på er sida, vilka ser ni som era vänner?

Denys: Det finns ett spektrum. Vänstern i öst- och centraleuropa, exempelvis polska Razem, har stöttat oss från dag ett. Även de nordiska vänsterpartierna har omfamnat våra krav, från skuldavskrivning till fullskaligt militärt stöd. Det svenska Vänsterpartiet och båda de norska vänsterpartierna är på vår sida, även om det för partiet Rött i Norge krävdes en lång intern debatt för att komma dit. 

Sedan finns det mer tveksamma partier i vänstern.  I den kommunistiska miljön verkar många fortfarande tro att solen stiger upp i Moskva. Partier som Melenchons La France insoumise säger sig nu vara emot kriget, men talade länge om dialog med Ryssland. De är dock fortfarande försiktiga i sitt stöd för Ukraina. Än värre är situationen i tyska Die Linke. Trots att vi kommunicerat mycket med dem verkar de inte förstå vår situation, och de har inte förbättrat sin position märkbart. I början av kriget lyssnade vi på den grekiske vänsterpolitikern Jannis Varoufakis, då våra länder har många likheter. Men han blev aggressiv i sin position, och anklagade bägge sidor. 

Kontroversiell. Sahra Wagenknecht har skapat debatt i tyska vänsterpartiet Die Linke med sina krav på att vapenleveranserna till Ukraina stoppas. Foto: Britta Pedersen/AP.

I Sydeuropa, där USA stödde högerextrema diktatorer under lång tid, har många problem med Nato. Men det finns nyanser där också. Även om det är svårt att tala med den spanska vänstern så har ordförande för vänsteralliansen Sumar, Jolanda Diaz, varit tydlig i sitt stöd från dag ett. Även Bloco i Portugal har varit tydliga i sin ståndpunkt mot rysk imperialism. De arbetar bland annat för avskrivning av Ukrainas statsskuld – ett problem många i Sydeuropa känner igen.

Vi har bra kontakter i det brittiska Labourpartiet, där det finns en stark solidaritetsgrupp kopplad till John McDonnell som kampanjar för Ukraina. Däremot har Jeremy Corbyn upprepat ett förenklat och naivt pacifistiskt budskap riktat mot båda sidor, och han används av dem som försöker försvara Ryssland.

Att Ukraina skulle vara fascistiskt eller nazistiskt är ett favoritargument från dem som stöttar eller ursäktar Ryssland. Samtidigt har högerextremism har varit ett reellt problem i Ukraina. Hur ser situationen ut i dag?

Vitalii: Det är fortfarande ett problem för Ukraina, men det är ett internt ukrainskt problem som måste lösas av vår regering och vårt civilsamhälle. Inte genom en militär imperialistisk invasion av en diktatur som Ryssland. 

Denys: Vi har mött våld från högerextremister under lång tid – det började för 15 år sedan. Ukrainsk vänster, feminister och hbtq-aktivister angreps fysiskt på gatorna av extremhögerns våldsverkare, och även om vi sökte efter internationellt stöd var intresset svalt. 

Men när Ryssland annekterade Krim och startade den här konflikten så gjorde de talet om fascism i Ukraina till en central del av deras propaganda. Plötsligt började många i den internationella vänstern intressera sig och oroa sig för extremhögern i Ukraina. 

Det håller i stället på att uppstå en ny ukrainsk nationell medvetenhet som omfattar ukrainarnas mångfald.

Ja, extremhögern är ett problem. Å andra sidan har de inte haft något folkligt stöd sedan 2010, då de gjorde ett bra valresultat. Senast fick de inte mer än två procent av rösterna. De flesta människor är emot extremhögerns etniska nationalism. I senaste presidentvalet valdes en kosmopolitisk inkluderande president, istället för en oligark som flyttat sig i riktning mot konservativ nationalism. 

Även om vi haft problem med att högerextremister haft framstående positioner inom Azovregementet och inrikesministeriet så har extremhögerns inflytande minskat inom militären. Situationen är också mycket bättre nu än när kriget började 2014, då de lyckades framställa sig själva som representanter för motståndet mot Ryssland. 

I dag finns alla sorters ukrainare i militären: från alla delar av landet och från alla sociala skikt. Det är ryskspråkiga och ukrainskspråkiga med olika etniska bakgrund, som alla deltar i motståndet mot Ryssland. I armén finns övervägande arbetarklass från industristäder och landsbygden, som är långt ifrån extremnationalistiska idéer. Extremhögern har försvagats, och det håller i stället på att uppstå en ny ukrainsk nationell medvetenhet som omfattar ukrainarnas mångfald.

Vilket stöd vill ni se från den europeiska vänstern?

Vitalii: Vänstern måste stå på samma sida som folk som förtrycks och drabbas av aggression. Om man är vänster när det gäller ekonomiska och sociala frågor, men inte stöder rätten för förtryckta nationer att försvara sig – då är man inte vänster, utan ett redskap för imperialismen. 

Att samtidigt vara antifascist och pacifist är svårt i dag. Du måste bestämma vilken sida du står på. Är du motståndare till imperialism så måste du också förespråka militärt, humanitärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. Vi är öppna för att lyssna på goda råd, men inte att sluta slåss. Det går inte att stoppa kriget med ord när en imperialistmakt som Ryssland anfaller små länder som är i en sämre social och ekonomiskt situation.

Ju snabbare vi kan kasta ut de ryska invasionsstyrkorna, desto snabbare kan vi börja arbeta för bättre sociala villkor i vårt land, och bli en del av den globala vänsterns demokratiska rörelse. Splittras vi så kommer det att utnyttjas både av Ryssland och av oligarker och nyliberaler i Ukraina. Vi behöver solidariteten.

Bara arbetarrörelsen kan se till att återuppbyggnaden sker på ett sätt som gynnar folket.

Denys: Jag förstår och respekterar en pacifistisk position. Men en riktig pacifist agerar för att underminera angriparen, inte de som har blivit attackerade. Många ukrainare är krigsmotståndare, men ser inget annat alternativ än att ta till vapen när vi invaderas av en makt som vill utplåna oss fysiskt. Jag känner en aktiv anarkist som var pacifist, men som gick in i armén och nu sitter i rysk fångenskap, dömd till 15 års fängelse. Det finns många sådana fall. 

Stöd gärna Ukraina på pacifistiska vis – men underminera inte det militära stödet till vårt land. Det är särskilt viktigt för vänstern. Det är bara vi som kan lyfta de sociala och ekonomiska frågorna när det gäller Ukrainas återuppbyggnad. Om återuppbyggnaden istället domineras av internationella kapitalister så kommer den ske på ett antisocialt vis, och på marknadens villkor. Bara arbetarrörelsen kan se till att återuppbyggnaden sker på ett sätt som gynnar folket.

Zakhar: Det är i Rysslands och de ryska ockupanternas intresse att besegras i Ukraina. Vi har många vänner inom den ryska vänstern. De flesta av dem har tvingats gömma sig eller fly utomlands. Kriget i Ukraina är inte heller det sista kriget. Motsättningarna mellan olika imperialistiska system håller på att skärpas, och den europeiska vänstern måste vara beredd att hantera nya konflikter – vilket blir omöjligt om man följer Rysslandsvänliga positioner. Vänstern måste vara beredd att bekämpa imperialism överallt.

Från vänster: Denys Pilash, Vitalii Dudin och Zakhar Popovych. Foto: Jonas Sjöstedt.

Under andra världskriget dog fler än 25 miljoner Sovjetmedborgare efter Tysklands invasion. Är det en förklaring till att man i Tyskland fortfarande känner skuld och därför inte vill ha någon ny konflikt med Ryssland?

Denys: Nazisternas värsta övergrepp skedde i Ukraina och Belarus. Det var inte på ryskt territorium – ändå känner många tyskar en skuld gentemot Ryssland. 

Zakhar: Det finns ett tyskt imperialistiskt medvetande, som blir ett problem för tysk vänster. I DDR gjordes en film som heter Röd fana från Kryvyi Rih, baserad på verkliga händelser då arbetare från en ukrainsk gruvstad på 30-talet överlämnade en röd fana till tyska arbetare för att visa sin solidaritet mot fascismen. Efter att den sovjetiska armén befriade Tyskland välkomnades militärerna med fanan av tyska arbetare som verkat som kommunistiska motståndsmän. 

Filmen var mycket sedd i DDR, och varje medlem i die Linkes äldre generation har nog sett den. Men när de diskuterar den talar de om de ryska arbetarna från Kryvyi Rih – i själva verket var de ukrainare. Jag såg fanan på ett historiskt museum i Berlin, och inte ett enda ord är på ryska. Den är skriven enbart på ukrainska och tyska. För många tyskar verkar mindre nationer mellan Tyskland och Ryssland inte inkluderas i historien. 

Vitalii: Med alla våra utmaningar har vi inte tid att lyssna på alla dumheter – vi har betydligt viktigare saker att göra. Nära vänner till vår organisation har stupat.  Vi måste försäkra oss om överlevnad för våra familjer, hjälpa våra kamrater vid fronten och rädda demokratin i Ukraina.

Denys: I många fall handlar det inte om dialog. De som har de här åsikterna bryr sig inte ens om att tala med ukrainare, och vill knappt heller lyssna på ryska kritiker av kriget. I stället letar de upp marginella figurer i den ukrainska debatten, i ett försök att rättfärdiga sina positioner. 

Även om det finns många missförstånd i det globala syd är det viktigt att bygga broar till dem. Ofta har folk i östra Europa haft svårt att förstå förtryck och svårigheter i Afrika eller Asien. Men Ryssland var också en kolonialmakt! Vi ukrainare måste förstå att vi inte är i en unik situation, utan att det också finns andra folk runt om i världen som är utsatta för orättvisor, krig och ockupation. Vi måste länka oss samman i solidaritet med förtryckta folk som kurder och palestinier. Trots våra olika rötter finns det liknande mönster. 

Vill man vara konsekvent så behöver man både vara emot USA:s invasion av Irak 2003 och Rysslands invasion av Ukraina 2022. Detsamma gäller andra konflikter, som när Turkiet och Saudiarabien bedriver erövringskrig. Vi vill försöka bygga en ny internationalism nedifrån, med folk från andra delar av världen.

Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]