Tillfälligheter spelar in och jag hamnade härförleden på gudstjänst i Rättvik. Predikan handlade om dopet och Sydafrika, elddopet som landet genomgick när det renade sig från apartheid. Under mässan tvingas jag också att kollektivt bekänna mina synder, erkänna att jag syndat inte bara i ord och handling utan även i tanke. Ty i den västerländska, kristna, kulturtraditionen är även tanken straffbelagd. Före kristendomen var det handlingarna som räknades. Jesus, en av kristendomens centralgestalter, skärpte dock lagen. Gamla testamentet förkunnade: du skall inte bryta ett äktenskap. Men Jesus tillade: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Det gör oss många till brottslingar. Denna skuldbeläggning av tanken, förmodligen världshistoriens strängaste straffskärpning, proklamerades av Jesus i hans berömda bergspredikan (Matt 5-7), av många ansedd som ett grunddokument för den västerländska humanismen.
Men den som syndat i handling eller tanke kan efter bekännelsen räkna med förlåtelsen, det instrument kristendomen infört för att mildra sin hårdhet. Därför kan vi människor på Luthers uppmaning synda tappert, ty runt hörnet väntar förlåtelsen. Men hur går det för dem som inte vill förlåta? Hotar då evig förtappelse?
Vi rår inte alltid över våra tankar. Jag känner mig då och då som slaven i Leon Larssons dikt Träl ur samlingen Barrikadsånger. När trälen stiger upp ur underjordens mörker sätter han sig på en sten, kisar mot solen, ljuset, och frågar sig uppgivet:
”Och varför skall jag då ständigt
i levandens dagar tänka
blott låga och onda tankar”
Det är låga och dystra tankar som genomfar min hjärna när jag följer nyhetsrapporteringen från Irak. Jag ser en skräckslagen liten flicka, ungefär lika gammal som min egen dotter, på tv berätta om hur halva hennes familj, mamma och fyra syskon, någon timme tidigare utplånades av en förlupen granat. Jag läser följetongen om USA-soldaternas övergrepp i Abu Ghraib-fängelset och om civila irakier som slits sönder av bilbomber. Jag läser om hur soldater ur ockupationsarmén har nedkämpat 20 irakiska motståndsmän och vet att det är västerländska mediers kodspråk för massakrer på civilpersoner, araber, begångna av vettvillingar som inte kallas så för att de i de flesta fall stammar ur den västerländska, kristna och humanistiska kultursfären. Barbarerna är dom, inte vi. Visserligen låtsas ibland höga representanter för denna kultursfär tillstå att det finns barbarer även bland oss och offrar villigt några av sina undersåtar för att ge det hela lite trovärdighet. Dessa kan då leende få schavottera på fotografier tillsammans med irakiska fångar i obscena ställningar samtidigt som de höga representanterna ibland kan drista sig till att säga det förlösande ordet ”förlåt”. Men det är inget annat än hyckleri på styltor. Ty, tror inte att det är en Lynndie England eller en Charles Graner som grinar illa på dessa bilder. Nej, det är imperialismens ansikte ni ser, så som det alltid har sett ut och fortfarande ser ut.
Dysterhet färgar som sagt mitt sinne tills jag plötsligt kommer till nyckelorden, ”meanwhile” eller ”in other developments”, följt av rapporter om förluster för ”koalitionstrupperna”. Ty sådana är västerländska medier att de först rapporerar om ”framgångar” för civilisiationskämparna i patriotiska ordalag och gärna lite undaskymt smyger in motgångar för den egna kulturen.
Men raderna om att sju USA-soldater dödades när de attackerades av motståndsmän förändrar mitt sinne. Men vad är det jag känner? Jo, en säregen form av lättnad, svår att skilja från glädje.
Detta trots att jag vet att det mycket väl på en husvagnscamp någon stans i USA kanske finns en liten flicka, i min egen dotters ålder, som begråter sin döde storebror. Hennes mamma tvingas forsättningsvis att med tunga steg och djup sorg över en förlorad son gå till sitt slitsamma låglönejobb, om hon nu överhuvudtaget har ett jobb. Ty sådan är verkligheten. De som offras som kanonmat i Irak är underklassen, de sämst lottade för vilka armén var en väg ur hopplöshetens träsk.
Och ändå känner jag glädje, över att motståndet fortsätter och över att USA-imperialismen inte helt ostraffat kan mörda och lemlästa redan sargare länder och folk. Glädje för att jag inte kan kontrollera mina tankar och skam för att jag vet att det är fel att tänka så.
Jag förbannar kristendomen som skulbelägger mina tankar. Men framför allt förbannar jag personerna i USA:s statsledning och deras generaler i Irak. Jag skall aldrig förlåta dem för att de tvingar mig att känna glädje när människor dör.
