Jan Hammarlunds artikel om ”borgerlig kultur”, med anledning av Per Sundgrens tidigare inlägg, känns verkligen som ett ord i rättan tid.
Det är ju kommersialismen – inte borgerliga värderingar här och där i kulturella yttringar – som blivit mer och mer ett hot.
Det är dags att stå upp för folkbildningsidealen från arbetarrörelsens tidiga historia.
På 1970- och 80-talen tyckte jag ofta det var överdrivet när vi i vänstern sade att ”tv fördummar oss”.
Idag känns det inte så överdrivet längre.
Jan Hammarlunds påpekande att civilisationen hör ihop med de sköna konsterna borde vi begrunda mer. Sång och musik, konst och litteratur ger oss redskap att förstå tillvaron och oss själva – och kanske förändra och påverka.
Visst – Beethoven skyddade inte tyskarna från att begå förintelsen. Men är det någon som tror att Big Brother hade hjälpt?
I samma Flamma som Hammarlunds artikel fortsätter Jesper Weithz den intressanta litteraturdebatten.
Själv skriver jag mestadels historiska romaner, särskilt från romartiden. Ur ett klassperspektiv är romerska kejsartiden med sina stora omvälvningar mycket intressant. Jag har forskat om olika samhällsområden, bland annat romerska armén som social ”ventil” – min senaste roman, Skymningens nådatid handlar om en officers ”klassresa”.
Men jag kan märka att det trots det ökade historieintresset ofta är svårt att sätta fokus på detta perspektiv – just nu är det inne med ”stora män”.
Och som Weithz påpekar gäller det också nutidsskildringar – på något sätt känns det typiskt att Åsa Linderborg efter sin skakande barndomsskildring skall skriva om Mona Sahlin – och inte om Kommunals kvinnor.
Som Weithz påpekar, sätter massmedia oerhört mycket ljus på framgångsrika debutanter – till förfång för nästan alla oss andra.
När det gäller nutida arbetarförfattare skulle jag vilja fästa uppmärksamhet på Tony Samuelssons En grind av mörker – en stark och levande roman med en expedit som centralgestalt.
Inom essä- och debattboksområdet vill jag slå ett slag för Lilian Ryds ”Vi åt aldrig lunch”.
Hennes vidräkning med medelklassfeminismen tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet och bemötande.