Vilket parti är bäst på att se till att nyanlända får sitt första jobb? Den frågan ställde Sifo i en opinionsundersökning förra veckan. Överlägsen vinnare: inget parti alls. 44 procent av svenskarna kan inte svara på frågan, eller tycker inte att något parti duger. Det är många osäkra – betydligt fler än om man ställer frågan vilket parti som har bäst jobbpolitik generellt.
På ett sätt är det naturligt att osäkerheten ökar ju mer detaljerad intervjufrågan är. Men den stora andelen osäkra tyder också på ett visst motstånd mot lanseringen av ”jobb för nyanlända” som ett eget politikområde. Det är det positiva. Det negativa är – att undersökningen över huvud taget genomförs. Det finns specifika samhällsproblem som är kopplade till invandring: ineffektiv mottagning, brist på bra boenden, kvaliteten på svenskundervisningen, med mera. Men arbetslöshet är inte ett av de problemen. När det gäller hur arbetslösa får jobb är mekanismerna desamma oavsett var de arbetslösa tidigare har bott. Det borde inte vara en särskild fråga i en opinionsundersökning eller ett särskilt debattämne i tv.
Det kommer naturligtvis ändå som ett brev på posten att det mer och mer ses som ett eget politikområde. Allianspartierna har ägnat mycket stor kraft det senaste halvåret åt att nylansera sina låglönejobb just med motiveringen att det finns ett särskilt invandrarproblem att lösa. Nyckeln för att få genomslag för det är att göra jobbfrågan till en fråga om hur individerna är rustade. Hur ska denna gamla syriska lantbrukare kunna få jobb?! Lockas vi att tänka så, tänker vi också gärna att det krävs en alldeles särskild jobbpolitik.

Tyvärr är det just så här alla politiska partier, förutom Vänsterpartiet, har pratat om jobben under många år. Bara man skaffade sig ett giltigt gymnasiebetyg, bara man ville bli något som efterfrågades, bara man lärde sig nätverka, bara man tog ansvar för att ”göra sig anställningsbar” – kort sagt, bara vi rustade individerna för framtidens arbetsmarknad så skulle vi fixa jobben. Nu har den ideologin rått i ett par decennier. Folk är rustade, och vet allt om hur de nätverkar sig till jobb, de skyller på sig själva när de misslyckas – men ändå är arbetslösheten 7,5 procent.

Att någon tar sig framåt i kön gör den ju inte kortare.

Det är inte för att folk saknar godkända gymnasiebetyg som det finns för få jobb (lyssna gärna på de som hoppade av gymnasiet på 80-talet). Det finns för få jobb för att den offentliga sektorn inte tillåts växa, för att landsbygdspolitiken är för svag, för att arbetarklassens inkomster hålls nere, för att miljöinvesteringarna är för fega. Det finns också för få jobb för att det finns en robotisering och en internationell konkurrens som det är en jätteutmaning att möta politiskt, men det är fortfarande inte individuella misslyckanden. Till och med de förklaringar som företagarorganisationerna för fram – att folk är arbetslösa för att det fria näringslivet inte är tillräckligt fritt – är rimligare, eftersom det ändå är förklaringar som handlar om system och samhällen. Det enda som är helt orimligt är att det finns människor som går runt och tänker att det är fel på dem själva för att de inte hittar ett jobb. Att någon tar sig framåt i kön gör den ju inte kortare.

Nyanländas etablering kan bara lösas genom högre ambitioner för jobbpolitiken i allmänhet. Man kan oja sig över individuella tillkortakommanden i ett decennium till – eller så kan man elda på under efterfrågan för en gångs skull, och lösa ekvationen från andra hållet: jobb ger språk och kompetens.