Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan
i själva verket vara en källa till politisk förändring.
För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.
Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Visst kan man se selfien som narcissistisk, för anledningen till att man vill avbilda något är ofta för att bevara, äga eller fånga skönhet. Det gäller både fotografi och målerikonst och poesi – det har till och med hävdats vara anledningen till att man vill skaffa barn med personen man är kär i, för att reproducera något man inte kan sluta titta på och erövra det genom att bli en del av det.
Så varför skulle man vilja fånga sig själv på ett sådant sätt om man inte älskar sig själv?
Det finns många varianter av berättelsen om Narcissus, den i grekisk mytologi extremt vackra jägare vars egen spegelbild dödade honom. I den jag oftast hör, blir han så förtrollad av sin reflektion i vattnet att han faller i och drunknar.
Sensmoralen är tydlig: blir du för besatt av dig själv kommer det att förinta dig. Det är också lätt att tänka att den beskriver vår tid: i selfiens och de sociala mediernas tid är vi alla Narcissus, och så patologiskt upptagna vid oss själva att det riskerar att bli vår undergång.
Men kanske är vår likhet med Narcissus en annan.
I den romerske poeten Ovidius klassiska version av berättelsen om Narcissus, som jag får återberättad för mig i Matt Colquhouns bok Narcissus in bloom: An alternative history of the selfie, är narrativet ett annat. Narcissus lever ensam, ovetandes om sin egen skönhet och att det är på grund av den han endast går att älska på avstånd. Perfektion är farligt, avvikande, människor som kommer hans väg inser snabbt att de gör bäst i att undvika honom.
Men så en dag när han är ute och jagar får nymfen Echo syn på honom och hänförs av hans prakt. Av henne leds han till en sjö, och i vattnet ser han för första gången sig själv. Där, framåtböjd över ytan, upplever han något som du och jag, den moderna människan, upplever varje gång vi postar på sociala medier eller scrollar i våra egna flöden, eller kanske till och med bara existerar i en tid där allt detta är möjligt: han ser sig själv som han blir sedd, utan att nå det han ser.
Fast i detta osäkra limbo mellan subjekt och objekt, mellan jaget och dess blick, blir Narcissus plåga ohanterbar. Han fångas av sin egen reflektion, och ”utan att ha något sätt att slita sig loss på, sliter han sig i stället i stycken”.
De sörjande nymferna förbereder en eld för att bränna hans lik, men när de återvänder till platsen finns där ingen kropp utan i stället en påsklilja, en Narciss. Påskliljan, som inom folkmedicin anses ha både skadliga och läkande förmågor, ska inte ses som en symbol för motsägelse utan för omvandling: med död kommer pånyttfödelse.
I Ovidius version av berättelsen blir Narcissus självkärlek inte alls en avvikelse från människans natur, utan snarare en skildring av vår förmåga att förvandlas till något annat, att få lidandet att upphöra.
Jag har egentligen inga problem med att identifiera mig som narcissistisk. När jag sitter på en föreläsning om personlighetsstörningar och min lärare kommer till Powerpointbilden som radar upp diagnoskriterierna för narcissistisk personlighetsstörning, noterar jag att jag uppfyller i alla fall några av dem på allvar. Men är det inte bara vår tid då?, tänker jag, kanske som något sorts försvar trots allt. Lever vi inte i en särskilt narcissistisk tid? I en tid särskilt präglad av selfien?
Colquhoun visar på ett pedagogiskt, filosofiskt och noggrant (och ibland lite väl invecklat) sätt att selfien inte alls är det samtidsfenomen man lätt tror. Det samtida med företeelsen är snarare att teknologin för avbildning blivit så tillgänglig. Den finns där, i vår ficka eller väska, och vi plockar fram den cirka 80 gånger om dagen.
Men människan har alltid varit besatt av att avbilda sig själv, och självporträttet har gång på gång genom historien använts för att skapa en förljugen och upphöjd bild av den som låtit sig målas av.
Samtidigt har självporträttet också använts i den mer ovidianska förståelsen av narcissism, som ett sätt att förvandla sig själv. Colquhoun använder både den italienska barockmålaren Caravaggios David med Goliats huvud (1607) och den franska fotografen Hippolyte Bayards Självporträtt som drunknad man (1840) som exempel på hur självavbildningen tvingats fram när konstnärerna haft begränsade möjligheter att uttrycka sig på andra sätt.
På så vis omdefinierar Colquhoun narcissismen, från patologisk självkärlek till ett uttryck för det behov av förändring som uppstår när man får syn på sig själv som objekt. Det andra kapitlet i boken, betitlat ”The selfie”, inleds med en fråga om narcissism någonsin skulle kunna vara ett positivt tillstånd. Det är svårt att föreställa sig, kanske framför allt i dag – alla otrevliga interaktioner eller svåra relationer människor beskriver sig ha tycks alltid gå att skylla på den andres narcissism.
Ibland blir jag sugen på att fråga dem som inte verkar hitta andra skäl till människors brister än att de lider av empatilöshet, hur det är fatt med deras egen empati. Samhällets rädsla för narcissisterna man kan ana i hur bra det gått för Thomas Erikssons omgiven-serie, där en av böckerna heter just Omgiven av narcissister.
Lever vi inte i en särskilt narcissistisk tid? I en tid särskilt präglad av selfien?
Samtidigt tycks den mig överdriven, och faktiskt snudd på narcissistisk i sig själv. Mest rör den frågor som: Hur kan vi undvika dem? Hantera dem? Krossa dem? Men är det verkligen ett empatiskt sätt att se på människor, till och med de människor som besvärar en?
Här blir man varse ett enormt missförstånd rörande vår samtid: vi är inte mer accepterande när det kommer till psykisk ohälsa. Vi har bara omdefinierat det från att vara något som enbart drabbar de galnaste till att inkludera de flesta av oss. För ett tiotal år sedan lanserades ”psykisk förkylning” som nyord för kortvarig nedstämdhet. Dessa är vi okej med. Men de riktiga galningarna – de störiga, jobbiga, svåra människorna – föraktar vi fortfarande.
Den österrikiske psykologen Sigmund Freud slog tidigt fast att narcissism kunde uppstå som en följd av trauma, snarare än att vara ett eller flera personlighetsdrag. Slutsatsen han drog var att narcissism, snarare än att vara ett uttryck för självkärlek, är en produkt av en stor smärta. Detta eftersom en person som lider ofta ”slutar intressera sig för saker i den externa världen som inte rör det egna lidandet”.
Kanske, föreslår Colquhoun, bör vi varken uppmuntra eller motverka vår egen eller andras narcissism, utan i stället se på den från ett nytt håll. Han skriver: ”Lider vi inte, när allt kommer omkring? Är vår samtida självomsorg inte berättigad? […] Vår själ, som inte längre går att reducera till tandvärk, har […] fängslats av de sammanflätade blickarna från kulturen, naturen och alla dess invånare – vi själv inkluderade – som tittar tillbaka på oss, vackra och i uppenbar plåga.”
Colquhoun bemöter i en spännande passage den kritik Black lives matter-rörelsen fått från konservativa som Shelby Steele och Rod Dreher för att vara alltför narcissistisk. Han pekar på att det är lätt att missa den huvudsakliga skillnaden mellan konservativa och progressiva politiska krafter: den ena vägrar förändring och den andra kräver den, till och med när det riskerar att leda till självförstörelse.
Svarta människor fångas i sin egen reflektion – det som drabbar dem på grund av deras hudfärg är inte bara sådant de upplever personligen, utan också något de jämt och ständigt tvingas bli varse genom tv eller andra medier: de blir arresterade, trakasserade, misshandlade eller till och med mördade. Här blir spegelbilden en plåga, och precis som Narcissus tvingas de slita sönder sig själva, tvingas de till uppror.
”Utan rättvisa, ingen fred” (no justice, no peace), skrek demonstranterna under protesterna i mitten av 2020 efter mordet på George Floyd. Ständigt behövde de stå till svars för upproren, det våldsamma i rörelsen, sabotagen av offentliga platser och butiker. Som om det skulle vara något märkligt att känna vrede efter allt som hänt. Ja, allt som hänt. Jag tänker på en ironisk tweet jag såg under samma period: ”Jag kan tolerera mord, men drar gränsen vid skadegörelse.”
Det som alla protesterande kräver är en förändring som annars nekas dem. Kanske är de därför faktiskt de riktiga narcissisterna, skriver Colquhoun.
Det verkar uppenbart att anledningen till att vi tittar på oss själva så ofta är för att vi är osäkra på vem det är som tittar tillbaka.
Och delvis är detta överförbart på oss alla. Det är lätt att uppfattas som narcissistisk när man kräver saker som handlar om hur man själv har det. Men frågan kvarstår: Lider vi inte? Kanske borde samhället vara ordnat så att grundläggande rättigheter inte är något som ständigt behöver krävas. Som sätter den mänskliga upplevelsen framför ekonomisk vinst, ett samhälle som inte är så skräckslaget för förändring eftersom alla typer av förändring blir en spricka i vilken föreställningen om andra världar når in.
Jag tror inte det var någon slump att just dessa demonstrationer blev så stora. Världen var nedstängd, många kunde inte arbeta på grund av pandemin och plötsligt hade människor tid över till annat.
Som Freud förstod finns det i alla typer av psykisk ohälsa, eller lidande om man så vill, inslag av narcissism. Jag brukar tänka att anledningen till att vi är så självupptagna är för att vi är ensamma. Också inom den moderna psykoanalysen understryks just lidandet när det gäller narcissism.
Den grandiosa självuppfattningen och nedvärderandet av andra är en kompensation som blir aggressivare ju större självosäkerhet individen behöver kompensera för. Oavsett om man ser på narcissismen som ett behov av förändring eller ett lidande som gör det omöjligt för oss att intressera oss för något annat än oss själva, verkar det uppenbart att anledningen till att vi tittar på oss själva så ofta är för att vi är osäkra på vem det är som tittar tillbaka.
Löftet till min vän höll några dagar, sedan lade jag ut en selfie på instagram med bildtexten ”breaking all my promisessssssss” (jag avbröt även min nyktra ”månad” samma dag). Jag gissar att jag inte riktigt förstod vad jag ville åstadkomma. Berättelsen om Narcissus är inte en om moral, utan om vad som kan hända en person som ständigt tvingas se sig själv. Kanske är nästa steg för vår tid ett kollektivt självmord, kanske bär vi på en smärta som är så stor att den bara kan hanteras med ett ituslitande. Och där denna smärta en gång fanns, kan en blomma växa i dess ställe.