Det är sorgligt att varken högern eller vänstern i Sverige värnar yttrandefriheten speciellt väl. Det resulterar i feghet och likformighet, skriver Anders Björnsson.
År 2001 var jag med om att starta en tvåveckorstidning, Dagens Forskning. Dess tillkomst föregicks av intensiva försök från ledningen för åtminstone huvudstadstidning att sätta käppar i hjulet för att den skulle bli av. Samma tidning hade jag tvungits lämna kort dessförinnan efter en kampanj som var orkestrerad från högerhåll. En av anklagelsepunkterna var att jag hade medverkat i ett magasin som utgavs av två rätt udda, radikalkonservativa personer, ett förhållande som i sig ansågs komprometterande. En av dessa personer hade i sina spalter återgivit en stor och oreflekterad intervju med den ”revisionistiske” historikern David Irving. På vissa ledarsidor insinuerade man att jag därför vore antisemit. Några yngre kulturreportrar ringde för att få mig att erkänna detta.
Det var en på alla sätt sjaskig kampanj; den drabbade även andra, också närstående. Det hjälpte inte att jag påpekade för egen del att jag, förutom i tjänsten, medverkade som skribent i en mängd olikartade sammanhang – exempelvis moderaternas Svensk Tidskrift, numera nedlagd, finska Vänsterförbundets veckotidning Ny Tid, magasinet Populär Historia, tidskriften Clarté. Med detta har jag fortsatt, också som fri publicist. Men vänder sig till läsekretsar med divergerande preferenser, man vägrar att associera sig med ett bestämt utgivarintresse. Det visar sig inte helt okomplicerat. För en tid sedan önskade en vänsterman på dessa sidor död och förruttnelse åt just Clarté. Riktigt äckliga opinioner borde, enligt denne skribent, inte få lov att ha några egna plattformar. Från höger och vänster – samma förbudsmentalitet!
Jag anser att man kan ha en tämligen pragmatisk syn på detta. I inga sociala sammanhang lyser knäppgökarna med sin frånvaro. De är ofta enerverande att ha att göra med men kan då och då vara en tillgång för omgivningen. De ser vad andra har beslutat sig för att blunda för. Det brukar vara förnuftigare att ha dem på nära håll så att man får klart för sig vad de håller på med än på avstånd då de går fria och obevakade. Det är enklare att argumentera med dem om de får säga vad de tycker. På så sätt får de tillfälle att prata av sig och försäga sig. De vill ju vara outsiders. Det ironiska är att de görs till huvudfigurer av sådana som själva hade önskat att spela denna dubbla roll. Minst skada gör någon som alla har ögonen på.
Är detta idealism? Har brottslingen rätt att plädera för nya brott? Givetvis inte. Men brottskategorierna är inte givna; de framgår ur en social förhandling. David Irving släpptes i slutet av förra året ur österrikiskt fängelse, dömd för sina bisarra åsikter om andra världskrigets folkutrotningar. Varför får Österrike ha åsiktsfångar men inte Turkiet? Pastor Åke Green höll på att ramla in i svenskt fängelse för sina bisarrerier om homosexualitet. Någonting liknande hade varit alldeles otänkbart i USA, där rättvisan inte vet vad så kallade hatbrott är. I Sverige å andra sidan vill höger som vänster ha mycket av detta. Här finns en stark förbudsliberal som förbudskommunistisk tradition. Den trampar sig själv på fötterna. De som önskar sig att tidningar ska dö förstår inte att då finns bara mainstream-pressen kvar. Vi är mycket snart där.
Det stora hotet mot yttrandefrihet och upplysning i vårt land är inte att några säger konstiga saker utan att alla säger samma sak. Likformigheten i våra medier har antagit groteska proportioner. En sak som jag har intresserat mig för är självmordsjournalistiken. Alla dagliga medier gör numera stora reportage om människor som har tagit livet av sig, särskilt i åldersgruppen 15–40 år, där självmorden ökar, mera sällan i de högsta åldersgrupperna där suiciderna är statistiskt överrepresenterade. Alla vet – eftersom det finns ett stort antal epidemiologiska studier som entydigt visar detta – att ökad publicitet leder till ökad självmordsincidens; det gäller också publicering i ”preventivt” syfte. Men säg mig, var pågår den debatt där mainstream-medierna ställs till ansvar? Aftonbladet tillät i höstas ett par kritiska synpunkter på flagranta övergrepp i självmordsgenren från konkurrenten Expressen. Men Aftonbladet självt är om möjligt värre på nyhetsplats.
Nej, den debatten pågår ingenstans. Den är föralldel svår att föra, eftersom den kan slå tillbaka och få samma effekt som den företeelse den angriper. Men det finns, synbarligen, ingen metod alls att komma åt det mediala missbruket, samstämmigheten i uppförandekoder, den moraliska ansvarslösheten. Man hör inga avvikande röster. Jag försöker så gott det går men saknar plattformar, saknar också tid och ork. Det är därför de udda bladen behövs – eller skulle behövas. Det spelar inte så stor roll om någon där skulle förneka Gulag eller Kristi gudom. Vad som har betydelse är om det udda blir otillåtet därför att det besvärar likriktningens apostlar. Varför skrev ingen svensk tidning på ledarplats att det var rimligt av Ryssland att i december höja priset för gasleveranser till Vitryssland så att det kommer upp i världsmarknadspriset? Ekonomisk dumpning medför politisk oavhängighet. Hur kan alla undgå att se det?
Flamman blir därför ett utmärkt forum att publicera sig i, också om mycket av det som står här inte går att instämma i eller acceptera. Skulle Flamman ta på sig en väsentlig uppgift, så vore det att belysa hur svagt värnet för olikhet är i vår svenska kultur. Själv funderar jag på – som en akt av civil olydnad – att uttala vedervärdiga åsikter som jag inte kan sympatisera med bara för att se hur de maktägande reagerar.
