De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Patirs utställning ”(M)otherland” bestod av en serie datagenererade 3D-printade skulpturer på temat fertilitetsgudinnor. 

Hittills har inga reaktioner kommit från andra konstarbetare och konstnärer involverade i biennalen. 

– Folk är stressade och upptagna med sitt, säger Asrin Haidari, curator för den nordiska paviljongen och som är på plats sedan flera veckor. 

– Ett klokt beslut som vittnar om civilkurage, säger Maria Lind, chef för Kin museum för samtidskonst i Kiruna, som precis anlänt till biennalområdet. 

Den nordiska paviljongen, curerad av Moderna Museets intendent Asrin Haidari, visar ett allkonstverk med en installationen av den svenska konstnären Lap See Lam tillsammans med den norska kompositören Tze Yeung Ho och den finska konstnären Kholod Hawash. Biennalen öppnar för allmänheten den 20 april. 

Paulina Sokolow [email protected]

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Ida Stiller Frilansjournalist.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]