Där gick vi jag och min vän, hon i högklackade stövlar – jag i röda boxarkängor och kaxiga flätor och vi var på särdeles gott humör. Plats: Florens hösten 2002. Orsak: Ensamhet i motvind.
Det var hösten efter att jag och några stycken till försökt starta upp ett nytt kvinnonätverk med den föga originella förkortningen: KUG – Kvinnor Utan Gränser. Min vän och jag hade jobbat dag och natt och kände oss slitna. En annan rätt välmående kvinnlig bekant erbjöd sig då att betala en resa till oss båda, som slutdestinerade sig själv någonstans i Florens, Italien. Det var det årets upplaga av European Social Forum som gick av stapeln. Workshops, seminarier, debatter och demonstrationer stod på programmet. Vi tappade bort bagaget till Barcelona, hade knappt råd att käka och gick dessutom varandra på nerverna efter ett par missöden för mycket.

Men minnet består: Vi gick i årtiondets största demonstration – en marsch mot USA:s planer på att invadera Irak. En halv miljon människor tågade på Florens gator för att visa sitt motstånd. Ensam är inte stark – vi är många! Ett värdefullt minne när det blåser hårt.
Paris 2003. European Social Forum landade i den norra förorten Saint Denis. Forumet var alldeles för utspritt för att man skulle kunna få ut något av det. Tunnelbanor hit och dit; kors och tvärs. Vi var ett gäng från Sverige, som med skitbolaget Ryan Air äntrade staden. Jag pratade feministisk teater i en kulturpanel. Den gången var det det där restaurangbesöket som blev det bestående minnet, och att jag vågade prata på engelska inför en massa folk. Var det värt det? Tja, det gjorde ingen skada, om man bortser från det massiva koldioxidutsläpp vi medverkade till och de usla arbetsförhållanden vi understödde genom flygresan.

Malmö 2008: dags för ytterligare ett i raden av europeiska sociala forum. Sociala rörelser från olika delar av världen är på ingång, abonnerade bussar från hela Sverige styr kosan söderut. Det är som vanligt en enda stor röra: Var, när och hur får man klara ut på plats, det vill säga om man hittar.
Stalltipset är att ta tillvara på luckor av alla de slag. Det är ofta mellan arrangemangen som det roliga och viktiga händer. Det är på bussen hem, ölen i ösregnet eller i trängseln i kön till det där seminariet – det är då vänskapsband knyts, information sprids och du kan känna att ensamheten i motvinden byts ut, om än för en kort stund, till skön gemenskap i temporärt vindskydd.
Vad jag vill säga? Det kan vara värt det!