En god intention är bra, men inte tillräckligt.
Om man ska beskriva sångerskan Sanna Nielsen med ett ord skulle det kanske vara “harmlös”. I år är denna blonda, svenska, folkliga och hittills djupt okontroversiella person julvärd i SVT, vilket man spontant tänker borde borga för att den traditionsvurmande trollsvansen hittar något annat än just SVT:s julvärd att bråka om. Har de tur så kanske PK-konspiratörerna på gymnasieskolan Södra Latin bestämmer att Lucia ska vara en könsneutral häst i år.
Att just det skenbart harmlösa och folkliga ändå kan bära på någonting kontroversiellt belyser de senaste dagarnas debatt om Oscarsteatern i Stockholm, och den julrevy där Sanna Nielsen uppträder tillsammans med bland annat Robert Gustafsson. Det som har uppmärksammats är användandet av asiatiska nidbilder och stereotyper, så kallad ”gulinghumor”.
I Sverige är medvetenheten kring nidbilder av asiater inte särskilt stor, och det är begripligt att dessa bilder för de flesta är svårare att avkoda som rasistiska än till exempel ett blackface. Som sociologen Carina Tigervall påpekar finns en uppfattning om att positiva stereotyper kring asiater på något sätt skulle väga upp de negativa, eller att asiatiska länder uppfattas som stormakter, vilket rättfärdigar förlöjligande enligt principen ”skratta åt makten”. Dessutom, menar hon, saknas i Sverige en organisation motsvarande till exempel Afrosvenskarnas förbund som mobiliserar motstånd.
Detta till trots så kan man ju tänka att någon sorts klocka borde ha ringt hos Sanna Nielsen när hon satte på sig kimono och glasögon för att gestalta en ”kåt geisha” med sockerbitständer. Men även om man tycker så, är inte poängen att Sanna Nielsen ska hängas ut som rasist. Säkert har hennes och produktionens intentioner varit goda – de säger sig ha velat förmedla ett antirasistiskt budskap om en fördomsfri värld. En sådan vilja är något fint som ska tas till vara. Men samtidigt måste det hos, i detta fall, producenter och medverkande finnas en ödmjukhet och vilja att faktiskt lyssna på dem som själva upplever rasismen in på bara skinnet, vilka också ofta är de som är mest kvalificerade att bedöma vad som är rasistiska handlingar.
Tyvärr är det så att vad som av många majoritetssvenskar anses vara harmlöst skoj, av många minoritetssvenskar uppfattas som kränkande stereotyper. Detta glapp är inte något som kan ignoreras. Även en god intention kräver att man gör sin hemläxa och bildar sig om det man vill förmedla.