Lönerna ska hållas nere för att sänka ”tröskeln” till arbete. Detsamma gäller försäkringar och bidrag, så att arbetslösa inte har det för ”fett”. Går det ens ihop? Självklart. Det kallas klasskamp.
Den som vill resa mellan Sveriges andra och tredje största stad i sommar får tänka om, för med hänvisning till banarbete och personalbrist ställer SJ in alla tåg mellan Skåne och Göteborg.
I stället för att agera eller ta ansvar för detta fiasko skyller regeringen som vanligt ifrån sig. Oftast brukar socialdemokratin vara måltavla, men Liberalernas Johan Pehrson är till en början mer kreativ. I en tweet skyller han oredan på alla som saknar ett jobb:
Inga SJ-tåg mellan Skåne och Göteborg i sommar. Det är helt sjukt faktiskt. Hundratusentals arbetslösa. Ändå går inte tågen på grund av lokförarbrist. Med regeringens politik kommer det inte vara lika fett att vara arbetslös. Bidragsreform. Utbildningslinje. Arbetslinje. Punkt.
— Johan Pehrson (@JohanPehrson) April 13, 2023
Enligt Sveriges arbetsmarknadsminister är det alltså för ”fett” att vara arbetslös. I SR-programmet Studio Ett den 14 april förklarar han att att a-kassan visserligen är en viktig omställningsförsäkring, men att det även har blivit ett försörjningsbidrag som gör det lätt att smita undan ansträngningar – som att gå en utbildning eller flytta till de jobb som finns. Därför ska även kontrollerna öka.
Stämmer det att politikerna inte har något inflytande över infrastrukturen, och att de arbetslösa är problemet? Låt oss se. Regeringen har flyttat över 750 miljoner kronor från underhåll av järnvägar till bilvägar, sagt nej till nya stambanor och skurit ned på yrkesutbildningarna. Den
I stället för att ta ansvar för sitt misslyckande skyller minister Pehrson på de svagaste.
12 december varnade Tågföretagen, Byggföretagen och Utbildningsföretagen i en gemensam debattartikel för att 2023 skulle bli ”ett mörkt år” på grund av regeringens neddragningar: ”Antalet nya utbildningar som startar väntas bli rekordlågt. Bara en ansökning av fem om att bedriva yrkeshögskoleutbildning kommer att kunna beviljas. De nya platserna minskar till 10 000, ned från 14 000 för bara något år sedan.”
Tågkaoset var alltså förutsägbart. Men i stället för att ta ansvar för sitt misslyckande skyller minister Pehrson på de svagaste. Själv tjänar han 145 000 kronor i månaden, vad nu det säger om sambandet mellan lön och lathet.
Samtidigt är det så här den borgerliga ”arbetslinjen” ut. I stället för en aktiv politik för full sysselsättning trakasserar man de arbetslösa så att de tvingas ta vilka jobb som helst. Med den andra handen yrkar Svenskt näringsliv på låga ingångslöner så att ”tröskeln” till arbetsmarknaden hålls nere. Men då behöver politikerna slipa golvet igen, det vill säga jävlas ytterligare med de arbetslösa, för ”tröskeln” är det som ska motivera människor att söka ett arbete. Varsågoda, en ny vers till ”Staten och kapitalet” är skriven.
För de flesta människor är ”arbetslinjen” alltså en spiralfärd allt djupare ned i underjorden, samtidigt som de rikaste seglar allt högre i skyn – bara under pandemin fördubblades antalet miljardärer i Sverige. Det är i det ljuset som Johan Pehrsons rättframma kommentarer måste förstås. Inte som ett försök att lösa Sveriges problem, utan som en hårdför klasskamp uppifrån.
