Fram till påsk tänker prästen Pontus Gunnarsson i Hedemora leva på samma ersättning som flyktingar får: 61 kronor om dagen. Projektet är en protest mot den låga ersättningen, som inte höjts sedan 90-talet. Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som också är ledarskribent på Göteborgs-Posten, gjorde nyligen något liknande: han iklädde sig rollen som tiggare under en dag, och skrev om det i en ledare.
   Båda experimenten är gjorda med goda syften. Båda har skrivit om sina erfarenheter på ett sätt som bara ökar empatin för utsatta. Ändå retar de – precis som liknande ”sociala experiment” tidigare – gallfeber på vänstern. För att man inte är fattig ”på riktigt”, det vill säga för att experimentet inte är helt och hållet äkta, inte en exakt avspegling av utsattheten. Här når den felfinnande vänstern ändå något slags historiskt klimax. De är arga – för att fattigdomen inte är autentisk. Men tanken har väl aldrig varit att uppnå perfekt autencitet utan att kommunicera någonting om utsatta människor? Det är inte rollspel, det är politik.

Under rubriken ”Sociala experiment hjälper inte de fattiga” formulerar Dalarnas Tidningars ledarskribent Lisa Magnusson just en sådan här trött vänsterkritik med anledning av Pontus Gunnarssons projekt: ”[De sociala experimenten handlar] om hur någon som står utanför, ovanför, upplever situationen. Denna människa sätter på sig deras skor och tar några prövande steg i dem, noterar hur jobbiga de är att ha på sig. Men hon slipper skavsåren som uppstår när man går i dem jämt.” 
   Ja, det är klart. Men all observation kan i så fall kritiseras på samma grunder. Varken vetenskapliga arbeten eller journalistik ger någon exakt bild av verkligheten. Charles Dickens skildringar av fattigdomen, Engels beskrivningar av den engelska industriarbetarklassen, Sara Lidmans ”Gruva”? Alla är utifrånbetraktelser, och alla skakade om sin samtid. Med rätta.
   Riktigt konstigt blir det när Magnusson ställer de sociala experimenten i motsats till att de utsatta borde få tala själva: ”Självklart menar [Gunnarsson] väl med sitt projekt. Men om han på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde han räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder.” Tanken är alltså att prästen med sitt sociala experiment har ett enkelt alternativ: att boka in en intervju i närmaste tevekanal åt första bästa flykting han möter. Och att prästens initiativ på något sätt står i vägen för att detta *också* skulle kunna ske?

Kom igen. Självklart önskar alla som vill välta samhällsordningen över ända att de på botten skulle få tala. Att de skulle få tala mycket, varje dag. Men få journalister sträcker fram den där mikrofonen. Utsatta har alltid behövt andras röst för att berätta. Och det är varken konstigt eller ens särskilt dumt. Kampen för den dagliga överlevnaden sker på heltid. Det krävs ett språk och ett självförtroende för att tala. Och den egna situationen är alltid svårbeskriven, eftersom den är för nära.
   Kritiken mot de sociala experimenten faller väl in i idén om den omöjliga representationen, som stora delar av dagens vänster har tagit till sig: ingen kan någonsin förstå någon annan människas situation. Ingen kan tala för en grupp som han eller hon inte själv tillhör. Den som försöker alliera sig och solidarisera sig – särskilt om det sker från en trygg medelklassposition – får mer kritik än beröm, som om det var viktigare att hålla reda på skillnader än att hitta sådant som förenar. Men om vi bara kan tala för oss själva, blir förändring fruktansvärt svårt. Det vi måste göra är tvärtom att bygga majoriteter. Ett bra sätt att börja är att tillåta att utsatthet beskrivs av fler än de utsatta själva.