”Sundsvall har det härligaste läge. Skogbevuxna majestätiska höjder på tre sidor och vattnet på den fjärde.” Så skrev journalisten Isidor Kjellberg när han 1879 reste runt i Sundsvallstrakten.
Strejken på försommaren 1879, då 6 000 sågverksarbetare protesterade mot en tjugoprocentig lönesänkning, var den första stora strejken i Sverige. 22 av 23 sågverk kring Sundsvall stod stilla dagarna runt pingst.
Ett av dem var Svartvik. Svartvik ligger en mil söder om Sundsvall, vid Ljungans utlopp i Bottenhavet. Infarten till Sundsvall är lika vacker som på Kjellbergs tid, förändrad av industrier, miljonprogramsområden och gallerior är den lika mäktig, mötet mellan havet och bergen.
Svartvik är idag en förort, där 1900-talets byggnadsstilar klättrar uppför berget, från egnahem till miljonprogram. Nere längs kajerna finns Svartviks industriminnen. Caféet är sommaröppet och har temakvällar vintertid. Man kan besöka arbetarbostaden och en modell av sågverkssamhället, dokument– och fotosamlingar som sköts av föreningen Svartviksdagarna.
Svartvik är som ett industrihistoriskt kalejdoskop, en resa genom det moderna Sveriges framväxt. 1832 köpte firman Dickson Svartvik, som blev utskeppningshamn för bräder och plank från vattensågen i Matfors. För att tvätta det flottade virket byggdes vattentornet, som är unikt i sitt slag och en symbol för Svartvik. 1873 byggdes den första ångsågen, 1906 massafabriken som en tid var Europas största producent av sulfitmassa.
1990 startade en studiecirkel om Svartviks historia. Deltagarna drog igång en imponerande dokumentation. Det är särskilt viktigt eftersom nästan alla spår av sågverksepoken är utraderade. Borta är de gamla kasernerna, brädgårdarna och såghusen, något enstaka pannhus står kvar. Men den kamp för mänskliga rättigheter, arbetarorganisationer och välfärd som fick sitt första synliga uttryck försommaren 1879 förändrade Sverige för alltid.
Sågverksarbetarna blev förbindelselänken mellan bondesamhället och industrin. De var lönearbetare som köpte dagstidningar, men deras hustrur kunde fortfarande väva och baxade in vävstolar i bolagskasernernas trånga köksrum.
Sågverkssamhällena växte upp på tidigare obebyggda platser, platser med ”ett kort tidsdjup” som Håkan Berglund-Lake skriver i sin avhandling om sågverksarbetarnas liv, Livet äger rum.
I dag pratar vi om att förverkliga oss själva. Det var inte aktuellt för kroppsarbetare med 14 timmars arbetsdag. Men vad verksfolket gjorde – som vi är så dåliga på idag – var att de skapade en värld. Snabbt skapades traditioner och uttryck, normer och potatisland, frikyrkoförsamlingar och matvanor; en verksbornas kultur.
Väckelsefolket var de första som tog strid för mänskliga rättigheter i Sverige. Frikyrkorna var de första direktdemokratierna. 1848 bildades den första baptistförsamlingen i Sverige, tolv år senare bildades Svartviks baptistförsamling. Den bedrev vuxenundervisning och hjälp till nödställda, hade bibliotek och föreläsningar.
Strejken 1879, då arbetarna blev omringade av militär med dragna bajonetter och sex kanonbåtar låg och pekade på Sundsvall, synliggjorde samhällets orättvisor. Att organisera sig fackligt blev en lång och svår process, med föreningsrättsstriden
1932 utbryter en lokal strejk på Svartvik. Avd. 185 av Svenska sågverksindustriarbetarförbundet vägrar att godkänna ”hungeravtalet” med sänkta löner som förbundet centralt gått med på. Det talades allmänt om förräderi från förbundsledningen som gått med på lönedumpningen. Ska man försöka förstå detta svek, är det mot bakgrund av depressionen och den begynnande sågverksdöden – som kom att känneteckna hela 1930-talet.
Strejken på Svartvik varade i 45 dagar och har behandlats av Raimo Lundberg i en uppsats vid Mittuniversitetet. Den är ett dramatiskt uttryck för den ideologiska striden mellan kommunister och socialdemokrater i 1930-talets fackföreningsrörelse.
Svenska sågverksindustriarbetareförbundet uteslöt avd. 185 ur förbundet och en ny ”sossetrogen” avd. 159 bildades på Svartvik. 185:an levde dock vidare ända till 1956.
Under strejken var försörjningen ett stort bekymmer, eftersom inget understöd från förbundet kom. Man for till Hälsingland och tiggde mat av bönder, barn skickades till kommunistfamiljer i Stockholm för att äta upp sig.
Raimo Lundberg är en av eldsjälarna på Svartvik. Han har tagit fram den äldsta dokumentationen av området. Vid ett besök i sommarcaféet på Svartvik får man smaka Bo och Kerstin Ringhs goda hembakade fikabröd, eller äta lunch – sedan kan det bjudas både kägelspel och lek i den unika ”akustiska” lekparken.
Svartvik med sin långa industrihistoria är en plats där de svenska folkrörelsernas hjärta slår och får en att känna sig förunderligt hemma; det är härifrån vi kommer.
