Vilken vokabulär som används kan tyckas vara en ickefråga mitt i de större samtalen kring välfärden, dess effektivisering och dess nedskurna budget. Men jag skulle vilja påstå att språkets makt inte är att förringa, och det här därför är en fråga att ta på allvar även mitt i allt det stora. Jag har irriterat mig mer och mer på användningen av begreppet under mina masterstudier de senaste två åren, som i mångt och mycket haft fokus på språkets makt och relationen mellan kunskap och makt, och jag tycker det finns ett behov av en till viss del förnyad begreppsapparat.
Oftast används begreppet ”brukare” inte i samtal med säg individer som har hjälp från hemtjänst eller socialpsykiatri, eller individer som bor på boende enligt LSS, utan är det begrepp som socialstyrelsen rekommenderar används mellan professionella för att veta vilken ”kategori” människor det pratas om. Men likväl är det ett ord som reducerar individer från att vara människor, till att vara en generaliserad massa av namn i ett dokumentationssystem.
Även om ordet brukare beskrivs som en form av paraplybegrepp i socialstyrelsens termbank, där det också finns mer specifika begrepp för individer som har stöd och hjälp från olika instanser, så upplever jag att det är brukare som blivit det vedertagna i princip oavsett insats.
Har vi verkligen ett sådant behov av att kategorisera människor att vi hänför oss till termer som reducerar snarare än stärker människor? Jag tror inte att det är vad någon vill åt, men det blir konsekvensen av ordets användning. Vore det inte mer rimligt att vi faktiskt pratar om de vi möter som individer?
I socialtjänsten, i alla fall där jag arbetat, används ordet ”klient” i samtal om de individer vi möter i vårt arbete. Jag kan tycka att ”klient” är lite väl marknadsmässig och mest för tanken till att det skulle vara en person jag gör affärer med, och så är det ju inte. Det är visserligen bättre i användning än ”brukare” då det har en mer positiv underton, men har som sagt onödigt marknadsmässiga konnotationer. Brukare däremot kommer med största sannolikhet, i sin etymologi, från att personen i fråga tar del av, ”brukar”, samhällets resurser.
Rent logiskt blir det ett rimligt ord att använda, men det för också tanken till någon som tar för sig utan att ha rätt till det. Från brukare är det heller inte långt till missbrukare, som för övrigt inte heller är ett rimligt begrepp. Ordets negativa klang gör det orimligt som begrepp för individer som på olika sätt är i behov av hjälp och stöd.
Frågan är egentligen inte vilket nytt ord vi ska använda i stället för brukare eller klient, som kan motsvara hälso- och sjukvårdens patient. Frågan är snarare om det finns ett behov av ett så kategoriserande ord överhuvudtaget. Har vi verkligen ett sådant behov av att kategorisera människor att vi hänför oss till termer som reducerar snarare än stärker människor? Jag tror inte att det är vad någon vill åt, men det blir konsekvensen av ordets användning. Vore det inte mer rimligt att vi faktiskt pratar om de vi möter som individer? Att vi exempelvis säger ”de individer jag möter i jobbet” istället för att säga ”mina brukare”, ”brukarna på boendet” eller ”brukarna på mitt jobb”?
Ett motargument här vore att det är mer effektivt i samtal att klumpa ihop människor under en term, men det är ju inget nytt att effektivisering inte alltid ger ett gott resultat.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.